I olika sammanhang så diskuteras det kring risken för drastiskt ökade kostnader för att ta hand om oss själva, när vi blir gamla. Äldreomsorgskostnader är det osnygga ordet.

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna “kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre “med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

• Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
• Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
• Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om kollektiv, hässelby, servicehus, äldreboende, äldreomsorg