I radions OBS i P1 så förs det en debatt om borgerlighetens kulturpolitik. Nästan alla debattinlägg har i skrivande stund (3 mars 2008) diskuterat vilken kulturyttring som ska få bidrag, eller inte. Det tycks stå en strid mellan marknadsivrare och kulturarvsförsvarare.

Men – med ett undantag – så gör sig debattens deltagare alla till uttolkare av en klassiskt konservativ syn på kulturpolitiken. En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Eller möjligtvis låta bli att beskatta allmogen, så att den kan välja själv.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

Hitills i debatten så är journalisten Karin Olsson det enda undantaget. Hon lyfter fram utbildning som ett viktigt inslag i kulturpolitiken. I detta så delar jag hennes inställning.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det behövs för att varje dag återerövra demokratin.

Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig.

Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken bör sträva till att skapa balans mellan starka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld.

Den liberala staten måste – faktist – uppmuntra sina medborgare att till att vara obstinata, ifrågasättande och – kunniga.

I huvudsak ska kulturpolitikens mål vara att göra många medvetna om, och vana att utnyttja, yttrande- och tryckfriheten.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt också blir ofta också frimodig i att uttrycka sin åsikter. Vågar man stå för en målning, vågar man också stå för en åsikt.

Historisk empiri tycks ge stöd för teorin, det är ingen slump att man talar om kampsånger. 1800-talets frikyrkor präglades framförallt av sång, både i Sverige och i den amerikanska södern. I Sverige ledde det till demokratisering, i USA till medborgarrättsrörelse.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer, och halvproffessionella. Och basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Den liberala kulturpolitiken måste se till att alla dessa aktörer finns och kan verka. Men utan att några politiker ska kunna komma dit och försöka påverka.

Därför är marknadslösningar det bästa, så långt de fungerar. Men det är inte givet att alla amatörsalonger klarar sig på sponsorer. Ett visst inslag av offentliga medel behövs. Kanske stiftelser vore bättre än politiska kulturnämnder.

Men det är detaljer, det viktiga är att den liberala kulturpolitiken leder till många obstinata, ifrågasättande och – kunniga medborgare.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

_______________________________

Intressant? Andra bloggar om: kulturstöd, kulturpolitik, yttrandefrihet