Den liberala rörelsen i Sverige är splittrad, och det gör att den tappar i relevans. Väljare vill vara vinnare, men etablerade partier som tycker att de gör ett bra val när de når åtta procent känns inte som vinnare. Det blir en olycklig spiral där liberala väljare inte längre ser någon nytta i att rösta på de ‘stora’ liberala partierna. Man går till andra, o-liberala partier, samtidigt som duktiga liberaler tröttnar och bildar nya ännu mindre partier med liberal inriktning.
Den svenska liberalismen är i akut behov av ett stort och brett liberalt parti med högt i tak. Ett närmare samarbete mellan Centerpartiet och Folkpartiet är därför nödvändigt så att inte den politiska agendan enbart ska sättas av Moderaterna och Socialdemokraterna – de två stora auktoritetstroende partierna.
För de enskilda förtroendevalda är ett partisamarbete ingen stor risk, syftet är ju att det totala antalet mandat ska öka. Nej, traditionellt har motståndet i första hand kommit från de som riskerar förlora maktpositioner inom respektive partiorganisation. Det går att ha två partiledare, det har Miljöpartiet bevisat. Men det går nog inte att ha två partisekreterare, två länsförbundsordförande eller andra poster av ‘mellanchefs’ rang. Alla vi som har arbetat i organisationer som måste förändras vet att det hårdaste motståndet kommer från mellancheferna.
Jag vill se ett samgående mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Men det kommer inte att ske än på ett tag. Motståndet internt är alltför stort. Ett steg på vägen är då att vi även officiellt börja uppträda som de systerpartier vi i praktiken är.
Några konkreta åtgärder: Vi bör omgående börja hålla gemensamma gruppmöten i de olika fullmäktige. Kommande val bör vi ställa upp under en gemensam valbeteckning med respektive parti som spränglistor. I de kommunvalkretsar där endast det ena partiet är representerat, bör det orepresenterade partiet avveckla sin organisation för att uppgå i det representerade partiet. Vi måste alltså även tillåta dubbla medlemsskap.
De liberala partierna är ingen stor kraft i dagens politiska Sverige. Vi som tror på liberalismen måste nu börja se förbi partiegoismen. Jag som har varit mellanchef vet att det kan smärta, men ibland så måste man avveckla sin egen position för att verksamheten ska utvecklas. Låt oss nu utveckla den liberala rörelsen tillsammans med det andra liberala partiet.
——————
Många andra skriver på samma tema: Adam Cwejman, Hannah Söderström, Hans Egnell, Anders S Lindbäck, Torbjörn Jerlerup, Michael Gajditza, Per Pettersson, Lars-Erick Forsgren, Niklas Odelberg
Leiph
En inte ointressant analys. Och i viss mån kan jag hålla med dig men dessvärre inte i termer av din konklusion.
Liberalism är ett lika vitt begrepp som socialim. Och när vi nu som en följd av ditt resonemang måste titta närmare på ordet liberalism så kan jag konstatera följande för egen del:
Liberalism kan i princip delas in i två huvudgrupper – socialliberalism och marknadsliberalism (neoliberalism)
Det finns inte något parti idag som är socialliberalt även fast det finns spillror av socialliberalism i både (FP) och (C). I det senare fallet även spår eller tendenser av socialkonservatism vilket inte är fel det heller.
Marknadsliberalismen ligger närmare neokonservatismen och de gamla moderaternas syn med marknadens självläkande och självreglerande krafter som allenarådande.
Jag stod, måste jag villigt erkänna, och tvekade länge innan jag engagerade mig politiskt och det är nu jag ger dig rätt. Eftersom jag i (FP) endast fann spillror av dess forna socialliberalism men med såväl neo- som batongliberaler (frihet genom lagreglering och tvång) som dominanter så blev det efter en del tankeverksamhet så att jag till slut valde bort (FP). Handen på hjärtat, Johan Pehrssons tillämpning av batongliberalism har väldigt långt till socialliberalismen i likhet med Cammilla Lindbergs mer neoliberala position.
En sammanslagning av C och FP skulle i dagens läge dessvärre innebära att marknads- och batongliberalerna skulle få dominera. Och ett sådant parti tycker jag faktiskt ännu sämre om än de nya moderaterna. Konsekvenserna av en alltför marknadsliberal orientering är ett allt kallare samhälle där den starkes lag råder.
Jag anser det är fel väg att gå om det är socialliberaler eller vänsterliberaler ni vill attrahera. De går idag främst till (MP) och kanske – som i mitt fall – till (S) vilket studier vid främst SU visar på.
mvh
Johan
Leiph. Vad ena och varför?
OK, som jag skrev på min blogg, som du länkade till, så var valet en motgång för de liberala krafterna. Och då menar jag i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Men också för de motsv inslag som fanns i en del andra partier.
Du tror på att hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
De ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.
Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men det är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta. Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val.
Det jag vill se, och som jag känner saknas är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.
Skrev en längre bloggpost om detta också,
länk här:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/09/liberaler-kan-inte-ena-sig.html
Först en ursäkt: jag vet inte varför min egen prenumeration på länkar försvann, men det gjorde att jag inte blev uppmärksammad på kommentarerna.
Mest till @Johan: Jag delar din uppfattning om att liberalismen idag är ett vittomfattande begrepp, på samma sätt som socialismen. Jag hyser inga varmare känslor för socialdemokratiska partiet, men jag ser samtidigt att partiets medlemmar omfattar nästan alla inriktningar av reformistisk socialism. Det är en kyrka med väldigt högt i tak. Det imponerar!
Jag skulle vilja se ett liknande parti i det liberala hörnet.
Vidare delar jag er bådas syn på socialliberalismens ställning inom respektive parti. Men som Per Petterson skrev i sitt inlägg så börjar det bli ganska långt mellan ledning och fotfolk. Små partiet som dinglar på invalsspärren blir beroende av karismatiska ledare, större partier lever på sin trovärdighet. Jag vill se ett mer trovärdigt liberalt alternativ, och jag tror att ett sammanslaget parti är den mest framkomliga vägen.
Vad gäller Johan P så vill jag hänvisa till en tidigare postning: http://www.leiph.se/2010/04/06/ny-polispolitik-sluta-flumma-om-harda-straff/
/Leiph