Folkpartiet (fd) har just diskuterat föräldraförsäkringen. Tredje dedikerad månad, tredelad uppdelning eller 50/50 mellan föräldrarna.

Det finns goda argument för alla åsikter. ‘Familjen måste få bestämma själv.’ ‘Jämställdheten behöver hjälp från lagstiftaren.’ ‘Mammorna måste släppa in papporna.’

Det blir ju inte lättare om en – som jag – håller med alla tre argumentationslinjerna. Klart att subsidiaritetsprincipen ska omfatta familjen, men också klart att jämställdheten behöver all hjälp den kan få.

Samtidigt handlar klassisk liberalism om att stärka den svagare parten. När det gäller småbarn är män den svagare parten.

För min egen del krävdes det en liten intellektuell övning för att landa i en försvarbar position.

Först: Har vi som politiker överhuvudtaget rätt att ha synpunkter på hur föräldraförsäkringen tas ut?

Svar: Ja. Det är den som betalar som bestämmer vem som ska få pengarna. Innan skatt betalats är det inte ‘politikernas pengar’, och skatter bör hållas så låga som möjligt. Men när de väl är uttagna som skatt är det politikerna som styr över dem.

Nästa fråga: Vem ska anses vara förmånstagare för bidraget? (Det är ju egentligen inte en försäkring, att bli förälder är vanligen inte plötsligt och oförutsett.)

Jag landar i att det i normalfallet finns tre förmånstagare; två föräldrar och ett barn. Bidraget ska stötta föräldrarna som vårdnadshavare, men också ge barnet en bra start i livet.

Med tre förmånstagare blir det slutgiltiga svaret rätt självklart, föräldraförsäkringen bör vara tredelad. (Fd) Folkpartiets landsmöte valde fel väg.