Ett har vi lärt oss under skoldebatten: Om vi inte gör något alls, så blir det dåligt. Skolbyggnader med eftersatt underhåll, och lärarkollegier som inte mäktar att fortbilda sig, ger barnen dåliga förutsättningar för ett bra liv. Samtidigt instämmer många i en ledande politikers yttrande ’– Nej, vi vill inte lägga ner någonting’. Men skrapar man på ytan så ser man att de flesta politiska partier inser behovet av en förändrad och hållbar skolorganisation.

Liberalerna vågar fråga ’hur skulle det fungera om..’ och presenterar på webben konkreta tankar kring hur Bygdeskolor och Ämnesskolor skulle kunna organiseras. I andra ord gör även socialdemokraterna det på sin webbplats. Båda partierna har tagit fasta på skolutredningens skrivning om ett utökat samarbete mellan förskola och lågstadium – det som liberalerna kallar Bygdeskola. Här finns en möjlighet till hållbar överenskommelse.

Liberalerna vill dessutom undersöka om en samlokalisering av mellan- och högstadium skulle kunna vara bra för den framtida kompetensförsörjningen. Man kallar detta Ämnesskolor eftersom lärarkåren mest skulle vara ämneslärare.

Både Bygdeskola och Ämnesskola är lätta att sälja in politiskt. Ämnesskolan får dessutom anekdotiskt stöd i GT 3/11. Där berättade några elever om sin skolflytt, att ’om vi fortsatt ända till sexan i en liten skola, då hade omställningen varit svårare’. Även skolledare uttrycker sig positivt, dessutom är ju redan Solbergaskolan i Visby en Ämnesskola.

När det gäller Bygdeskolan är allmänheten positiv. Däremot är skolfolket mer njugga, och det vore intressant att få veta mer om varför.

Personligen har jag svårt att förstå varför högskoleutbildade pedagoger inte kan ha professionellt utbyte av varandra. I lågstadiet samverkar de med olika inriktningar, och det ifrågasätts inte någonstans. Mest oväntat för oss utanför skolan, är kanske fritidshemslärarnas pedagogiska bidrag genom ’informellt lärande’. GT beskrev 26/10 hur informellt lärande kan fungera i praktiken. Barnen har byggt ett samhälle (Stånga) i Minecraft, och SO-läraren har fått en mycket lättare uppgift.

Om tre högskoleutbildade pedagoger (förskole- , fritidshems- och grundskolelärare) kan samverka kring sex och sjuåringar, varför skulle de inte kunna samverka kring femåringar? Jag får olika svar när jag pratar med ’skolfolk’. Någon pratade om skillnaden mellan ’lärare’ och ’barnskötare’. Det kändes just mest som prat. En annan talade om skillnaden i läroplanerna, förskolan saknar uppnåendemål. Detta kändes mer relevant och intressant.

Eskelhems skola fungerar som en Bygdeskola med ca 70 barn. Vad har man sett för pedagogiska konsekvenser av samarbetet mellan förskola och lågstadium?

Jag menar att professionen fortfarande är svaret skyldig kring Eskelhem och Bygdeskolor. Berätta – många – vi vill lyssna.