Den första talmansrundan är avbruten, moderaternas partiledare gav upp innan han ens försökt. ”Vi har mycket noga undersökt förutsättningarna…” Men i dessa noggranna undersökningar ingick tydligen inte att kontakta andra partier än KD, SD och L. Kristersson sade i en DN-intervju att han vill ”bilda en borgerlig regering, som kan driva borgerlig politik, men som kan samarbeta med alla – inklusive Sverigedemokraterna”. Detta borde vara problemfritt för fler än hans närmaste kompisar, givet att han menar vad han säger.
För det Kristersson säger, är att han inte räknar in Sverigedemokraterna bland de borgerliga partierna. Här har han helt rätt. Begreppet ’borgerlig’ är mer än bara icke-socialistisk. För att låna ett annat citat från Kristersson – det är också att kunna vara den ’vuxne i rummet’.
Vad gjorde då Kristersson? Jag väljer att tro att både Annie Lööf och Ulf Kristersson talar sanning. Kristersson säger inte(!) att han skulle ha haft direktkontakt med Annie Lööf, och hon dementerar att de skulle ha haft det. Alltså verkar det troligt att han inte ens ringde sin forna allianskollega. Minst lika troligt är att han inte heller har kontaktat några andra partier. Att ’prata med alla’ betyder tydligen inte att man pratar med just alla. ’Vi vet vad de svarar’ duger inte. Vill han inte regera?
I både Stockholms stad, och Stockholm län (Regionen) så regerar de borgerliga tillsammans med Miljöpartiet. Det går såvitt känt alldeles utmärkt. Det har också tidigare gått i Riksdagen. Dåvarande Folkpartiet lyckades så när skapa en borgerlig regering 2002 med stöd av Miljöpartiet. (Den gången fegade Centern ur.) De två alliansregeringarna hämtade också stöd utanför borgerligheten för att få igenom sin politik. Så frågan kvarstår – varför vill inte Kristersson regera?
Om man jämför med Stefan Löfven, så råder det inga tvivel. Han och socialdemokraterna slår knut på sig själva för att få stå vid rodret. Man signerar – kanske inte glatt, men ändå villigt– ett 73-punkters avtal som går mot mycket som de tidigare ansåg heligt. Allt för att få tillgång till taburetterna. Så agerar ett parti och en ledare som vill regera.
Kristersson har även tidigare visat sig svag som ledare. När han som ordförande för Adoptionscentrum fick höra att många adoptivbarn från Chile kunde vara stulna gjorde han – ja, vadå? Han har nu bett Socialdemokraterna utreda vad som hände, och varför han inte reagerade den gången. P1-programmet ’Det politiska spelet’ har också utnämnt Kristersson till den partiledare som bäst simulerar beslutsamhet, utan att säga något substantiellt.
Nyamko Sabuni är tuffare. Hon har med all önskvärd tydlighet visat att hon inte räds strider om makten. Samma med Annie Lööf. Jag hoppas att de båda nu ringer varandra och diskuterar hur de ska hantera de mjäkiga moderaterna.