I valrörelser så står de enskilda kandidaterna inför sina potentiella väljare. Även om man befinner sig på en partilista så är det egna engagemanget och de egna utfästelserna viktiga. I några fall är det just dessa utfästelser som avgör vilken valsedel som väljs.
I Riksdagens senaste statsministeromröstning så var det två ledamöter som i detta fall öppet stod fast vid vad de hade lovat sina väljare vid valet 2018: Nina Lundström, ledamot i Liberalerna, och Amineh Kakabaveh som kallar sig oberoende socialist. Båda gjorde tydliga röstförklaringar, Nina Lundström på DN Debatt och Amineh Kakabaveh under riksdagsdebatten.
Nina Lundström gav i sin artikel röst åt liberalen Karl Staaf, som verkade för full demokrati i Sverige: ”Själva det demokratiskt-representativa statsskicket kräver oundgängligen, att politiska löften givas. Och när löften givits, skola de ock hållas.” Nina Lundströms (och Liberalernas) löfte inför valet 2018 var att inte samarbeta eller regera med stöd av Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna hymlar inte med att de vill behandla invånarna i vårt land olika, beroende på vilket ‘folk’ eller ‘nation’ de anses tillhöra. I deras principprogram resonerar man kring vilka som skall räknas till folket, och alltså välkomnas in i demokratin. Längre fram i programmet resonerar man kring att ‘man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur’.
Amineh Kakabaveh har betydande grundläggande åsiktsskillnader gentemot vad jag har. Men – hennes röstförklaring var bland de vackraste demokratiförsvar som jag har hört. Från diktaturens Iran, via de kurdiska bergen till Sveriges Riksdag: ”Vi kan inte förminska de problem som vi har idag med kriminalitet, klanstrukturer, fundamentalism, hedersförtryck, arbetslöshet och orättvisor. Men vi ska vara stolta över det land vi bor i. Vi som har äran att sitta i Riksdagen har ett (1) ansvar: att samtala och söka kompromisser. Jag är både stolt och tacksam över att få vara med och representera de som ofta saknar en röst och representanter. Jag är glad över att få vara med och försöka göra ett bra land bättre”.
Jag själv är glad över att vi har en liberal demokrati som gör det möjligt att rösta på sådana som Kakabaveh, trots att vi tycker olika.
Det kostar på att vara olydig, och ’civil olydnad’ kräver att man är beredd på konsekvenserna. Båda Kakabaveh och Lundström visar att de förstått detta och inte kan vara kvar inom sina respektive partier. Men de bär sin olydnad med heder gentemot de väljare som trodde på deras vallöften.
Svensk demokrati är inte i kris, den har just bevisat att den fungerar precis som det var tänkt när grundlagen skrevs. Den behöver försvaras. Vi ska vara glada att vi bor i ett bra land med fungerande liberal demokrati.