”Liberalerna anser att yttrandefriheten är det nav kring vilket kulturpolitiken roterar” sa jag. ”Jag måste protestera, det är alltför instrumentellt” sa han. Ungefär så föll orden i den korta meningsväxling jag indirekt refererade till här i GT den 26 februari, och som Oscar Lindster reagerat på. Han menar att referatet påstår att han ifrågasätter yttrandefriheten.
Det är fel, och felet är mitt. Det är det alltid när mottagaren missförstår budskapet. ’Om du inte förstår, har jag förklarat dåligt’ gäller.
Jag tror inte för en sekund att han inte försvarar yttrandefriheten. Däremot var vi mycket o-överens om att kulturpolitiken ska vara instrumentell i att stärka medborgarnas förmåga att använda yttrandefriheten. Jag gör ett nytt försök att förklara hur detta hänger ihop:
En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna yttrandefriheten.
Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Alla måste också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan individen och resursstarka grupperingar, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.
Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet varierar. Men alla går de tillbaka till någon av konstarternas former.
Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.
Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Och basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver historiska referenser och erfarenheter.
Den liberala kulturpolitiken måste se till att alla dessa aktörer finns och har arenor där de kan verka. Men utan att några politiker ska kunna komma dit och försöka påverka. Det räcker inte med bara armlängds avstånd. Även politikerna måste tränas i att förstå begreppet ’delaktighet’.
Begreppet delaktighet har en bra akademisk beskrivning: Arnsteins delaktighetsstege. Längst ner på stegen är det makthavaren som bestämmer allt – medborgaren är icke-deltagande, högst upp har makthavaren avstått från makt – medborgarmakt.
Vi vill därför att en del av makten över kulturbudgeten ska ges till lokala kulturföreningar. Under ordnade former ska de få en påse pengar att fritt förfoga över. Gissa hur många partier som tycker det är en bra idé. Just därför behöver de övas. Kulturpolitiken måste vara instrumentell.
Avslutningsvis så läser Lindster in en värdering i att jag anser att kommersiellt framgångsrik kultur inte behöver offentliga bidrag. Helt rätt!
Du skriver i din artikel där du uttrycker åsikter som jag i grunden delar, jag tycker i grunden också att det skall råda yttrandefrihet i kulturen liksom i alla sätt människan har att uttrycka sig: “ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.” men jag vill säga att det är heller ingen slump att den sk makten i samhället är de första att använda sig av kulturella uttryck av despoti och motstånd till mångfald. Onekligen känns det som en del politiskt och kulturellt verksamma är motstårndare till både mångfald och yttrandefrihet utan att de på något sätt är medvetna om det.
Tack för kommentaren. I detta är vi nog överens.