Kategoriarkiv: …bland annat om yttrandefrihet och kultur

Kaxiga medborgare önskas

Eva Bofride frågar vad partierna tycker om att Region Gotlands praxis om öppenhet har ändrats. Ett första steg var att handlingar till regionstyrelsens arbetsutskott inte skulle vara tillgängliga för allmänheten förrän efter mötet.

Vi (Liberalerna Gotland) hade en större konferens förra helgen, där vi kom att diskutera detta i en paus. Diskussionen landade i enighet: Praxisändringen är ett steg i helt fel riktning.

Visserligen kan det vara bekvämt för makthavare att preliminära underlag inte offentliggörs, men den bekvämligheten överväger inte nackdelen med att försvåra för medborgare och journalister att informera sig om vad som är på gång.

Under veckan kom vi också att diskutera liknande frågor i ett helt annat sammanhang. Alla partier var inbjudna att lämna synpunkter på ett kulturpolitiskt underlag. (Kulturpolitik handlar om den del av kulturen som får offentligt stöd. Väldigt stor del av kulturen klarar sig utmärkt på egen hand, tänk Spotify och ‘Svenska deckarundret’.) Högt och nära blandades, principer såväl som ömmande projekt.

Liberalernas kulturpolitik bygger på yttrandefriheten. Vårt lokala program inleds med ‘En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det behövs för att varje dag återerövra demokratin.’

Liberalerna vill alltså ha kaxiga medborgare som kan, vill och vågar använda sin yttrandefrihet – även när de säger emot oss!

Naturligtvis blev jag motsagd. En ledande socialdemokrat reagerade tvärt och hävdade att detta var fel. Andra menade att kulturpolitiken tvärtom skulle skapa harmoni och samling kring gemenskap och gemensamma värden. Detta lät som ett eko från förr – bröd och skådespel håller folket lojt och lydigt.

Att yttrandefrihet är kulturpolitik visades också genom ett utskick som kom från – både – kultur- och justitiedepartementet. Yttrandefriheten ska åter begränsas. Makt berusar, och dessvärre har även grundaren av ’Centrum för rättvisa’ numera svårt att se nyktert på yttrandefriheten. Från att ha varit en kämpe för den enskildes rätt gentemot makten, så försvarar han nu som justitieminister att förbud mot vissa obehagliga åsikter ska införas.

Det är väldigt långt mellan att förbjuda åsikter och att dölja halvfärdiga underlag till ett utskottsmöte. Men för den som vill försvara idén om kaxiga medborgare (och journalister) som ska kunna utmana och granska makten, gäller det att försvara öppenheten och agera mot alla tendenser av slutenhet.

Den liberala demokratin måste försvaras, överallt, hela tiden, i såväl stort som smått. Gör om, gör rätt: Lägg tillbaka handlingarna på webben.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 26 februari 2024

…men jag har ju rent mjöl i påsen

Innan Facebook, Twitter eller TikTok tog över fanns ’Bloggosfären’. Innan den nu närmast uteblivna debatten om avlyssning och fängslande utan brottsmisstanke, eller Kinainspirerad kameraövervakning med ansiktsigenkänning, så fanns FRA-debatten om FRA-lagen. Lärdomar från då är nyttiga nu.

FRA-lagen antogs slutligen i september 2009. I korthet ges den statliga myndigheten rätt att på regeringens uppdrag övervaka all kommunikation som går över den svenska gränsen. I praktiken innebär det att all kommunikation i Sverige kan bli föremål för signalspaning, eftersom ’nätet inte känner några gränser’.

Debatten var hård, vi i bloggosfären var många som varnade för att svenska myndigheter nu fick ett alldeles för starkt vapen gentemot sina medborgare. Det går att läsa mycket om detta på Wikipedia. Jag är stolt över att där hitta mig som motståndare till lagen.

En tyngre motståndare var Centrum för rättvisa. De anmälde lagen till Europadomstolen eftersom de ansåg att lagen bryter mot de mänskliga rättigheterna. De fick rätt, domstolen fällde lagen i sitt utslag 2021. FRA-lagen uppfyller inte kraven på skyddsgarantier och ger inte skydd mot godtycklighet och missbruk.

En av de som låg bakom anmälan var Gunnar Strömmer.

Justitieminister Gunnar Strömmer har nu börjat införa lagar som ger staten rätt att utan(!) brottsmisstanke genomföra hemlig rumsavlyssning, husrannsakan och kollektiva tvångsåtgärder. Syftet är – som med FRA-lagen – lovvärt. Medborgarna ska skyddas mot hot.

Men lagarna är inte tillfälliga. Begränsningar beslutas ytterst av regeringen. Det vill säga: Med en anständig regim tillämpas lagarna anständigt.

De flesta som uttalar sig om dessa nya lagar tycker att det är bra att myndigheterna stärks i arbetet mot de på alla sätt vidriga gängen. Jag är också för förstärkningar, men då utan naivitet.

Förändringarna förutsätter att vi har en anständig regim. Det är inte längre givet. Under FRA-debatten kallade dåvarande FRA-chefen en sådan farhåga för ”vidrig tanke” och undrade ”Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?”

Idag har vi Sverigedemokraterna som näst största parti. De vill kunna låsa in människor utan att de är misstänkta för brott, att militär ska kunna sättas in på gatorna och ge trettonåringar livstidsstraff. Partiet uttrycker fascistiska ambitioner. Deras regim-idé är inte anständig.

Det är viktigt att veta vem som avgör om ’mjölet i påsen är rent’. Vi vet inte idag vem som gör det framöver, därför ska vi inte vara naiva när det gäller myndigheterna maktambitioner. FRA-lagen fälldes, men svaret blev utökad godtycklighet. Vi som var mot FRA-lagen fick dessvärre rätt i våra farhågor om det sluttande planet. Låt oss slippa få rätt igen. Tvångsmedel utan brottsmisstanke är fel, sådana lagar ska vi inte ha.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 23 oktober 2023.

Sorgligt att se att rasismen rotar sig igen

Det är så sorgligt, jag läser i GT om den lärare som blivit utsatt för rasistiska påhopp, och det som följde efter. Det är bara ytterligare ett bevis på att rasismen rotar sig allt fastare. När jag var ung och fram till mitten av 1980-talet så var detta vardagsmat. En restaurang i Stockholm var ökänd för att inte släppa in mörkhyade, men de var sannerligen inte ensamma. Med tiden blev det allt bättre, de liberala strömningarna under 90- och 00-talet gjorde etniska stereotyper obekväma för dem som använde dem. Men rasismen försvann aldrig, den bara gömde sig.

Sedan blev det 2010 och Sverigedemokraterna (SD) kom in i riksdagen, och rasismen fick en ny plattform. SD är ett parti som förespråkar en rasistisk politik. Jag har skrivit om det tidigare, senast den 25/3 på denna sida, så jag tar inte hela harangen nu. Men den som söker kan läsa Sverigedemokraternas principprogram. De menar att “folkstyret [blir] mycket problematiskt” när man inte vet “vilka som skall räknas till folket”. Därefter följer ett helt kapitel av hur viktigt det är med etnisk tillhörighet till folket, samt att någon – oklart vem – kan besluta att en person inte längre ska anses tillhöra folket.

I den liberala demokratin bygger rösträtten på medborgarskap. SD:s idé är att bygga rösträtten på folktillhörighet. Det är rasistisk politik. SD är ett rasistiskt parti. Men SD kom inte från ingenstans, de har haft Sveriges starkaste lobbyrörelse som krattat manegen: LO.

LO är inte rasistiskt, men rädda för utländska arbetare. Alla migrantarbetare, oavsett ursprung, ses som ett hot mot svenska arbetare. LO har konsekvent i åtminstone 50 år pekat ut migrantarbetare som ett främmande element i Sverige. Först på sent 90-tal fick utlandsfödda LO-medlemmar ett fullvärdigt medlemskap. Det var symptomatiskt att Byggnads skrek “Go home” i Vaxholm, istället för att försöka arbeta fackligt tillsammans med sina kollegor.

LO är inte rasistiskt, men det ständiga talet om att utlänningar skapar problem, göder förstås dem som gärna skapar problem för “främlingar”. Detta har uppenbarligen gjort att den svenska rasismen har rotat sig på nytt. Beteende går före attityd. Om LO säger att det är problem med utlänningar, är det lätt att börja tro att “främlingarna” är problematiska. Varför skulle då LO-anslutna inte rösta på SD?

Men inte bara LO: Moderaterna hävdade länge (extremt förenklat) principen “sköt dig själv, och strunta i andra”. I detta låg att även “främlingar” som skötte sig accepterades. Det gäller inte längre, nu vill de till och med hindra företag från att anställa utlänningar. Till och med Svenska Dagbladet uppmanar Moderaterna att besinna sig.

Främlingsfientligheten är rasismens mylla. I dag får den indirekt stöd av en majoritet av riksdagsledamöterna. Rasismen rotar sig igen. Det är så sorgligt.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 4 november 2021.

Kulturens instrumentella nytta

(Detta är en motion till FP:s landsmöte i november.)

I förslaget till partiprogram, under rubriken Kultur (2.3.3) kan man läsa att ‘Kulturens ekonomiska och samhälleliga betydelse ska erkännas, men kulturpolitiken ska värna kulturens eget värde gentemot rena nyttoändamål.’

Detta är en klassisk formulering i dessa sammanhang, kulturprogrammen framhåller alltid att kulturens eget värde, är värde nog. Och oftast så stänger man därmed debatten för kulturens tillkommande nytta. Så också i vårt liggande förslag till partiprogram.

Detta är till skada, både för kulturen i sig men också för själva kulturdebatten. Om kulturpolitiken låses in till att bara hantera frågor som engagerar de närmast berörda, så utarmas åtminstone den kulturpolitiska debatten.

Folkpartiet bör i partiprogrammet erkänna kulturens direkt instrumentella nytta i olika sammanhang, till exempel musik och ljudkonst inom rehabilitering, eller dramapedagogik för att utbilda lågstadiebarn i kreativitet.

Detta är i Folkpartisammanhang inget okänt landskap. Följande text är ett direkt citat från Anna Starbrinks blogg, Anna Starbrink är landstingsråd i Stockholms läns landsting. Blogginlägget ‘Musik som medicin i Almedalen‘ var en puff för ett av de seminarier Anna deltog i under Almedalen 2012.

(Start citat)
* Det är ett väl bevisat faktum att konstnärliga upplevelser bidrar till patienter tillfrisknar fortare.
* Det är ett väl bevisat faktum att patienter mår bättre (eller rättare sagt mindre dåligt) under tillfrisknandeprocessen om de får tillgång till konstnärliga upplevelser.
* Musik och andra ljudupplevelser har fördelen att – rent fysiologiskt – gå direkt in i hjärnans känslocentrum, utan att ta omvägen via hjärnbarken.
* Musik och ljudkonst kan därför påverka allmäntillståndet positivt hos mottagaren, oavsett dennes tidigare kunskaper, och oavsett funktionshindrande omständigheter.
* Musik och ljudkonst är dessutom billigt och effektivt att distribuera praktiskt.

Sverige och Europa har vi nu sedan sextiotalet bedrivit experimentverksamhet med konstnärliga upplevelser kopplat till sjuk- och hälsovård, till en överväldigande majoritet med positivt utfall, vad gäller såväl patienter som medverkande personal. Nu är det dags att experimenten blir verksamhet. När vi kan använda kultur för att öka människors välbefinnande och minska sjukvårdskostnaderna är mycket vunnet. Och vi behöver mer forskning för att utveckla fältet. Det är dags för forskare, konstnärer och politiker att ta tag i frågan gemensamt. (Slut citat.)

Kulturpolitiken måste naturligtvis värna kulturens egna värde, bidra till att såddkapital för kulturellt nyskapande och experimenterade finns. Men kulturpolitiken bör också bidra till att tydliggöra kulturens instrumentella nytta i olika sammanhang:

– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kulturpengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.

– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.

– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Partiprogrammet bör därför kompletteras med avséende på kulturens instrumentella nytta.

Förslag till landsmötesbeslut:

1. Texten i Programkommitténs förslag till nytt partiprogram under punkt 2.3.3 ändras till ”Kulturens INSTRUMENTELLA, ekonomiska och samhälleliga betydelse ska erkännas, men kulturpolitiken ska OCKSÅ värna kulturens eget värde gentemot rena nyttoändamål.’

2. En ny text infogas på lämpligt ställe, med följande substantiella innehåll ”Kulturpolitiken ska bidra till att synliggöra och erkänna kulturens direkt instrumentella nytta i olika sammanhang, till exempel musik och ljudkonst inom rehabilitering, eller dramapedagogik för att utbilda lågstadiebarn i kreativitet.”

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?

Under Almedalsveckan 2012 så arrangerade jag och Nätverket Kulturliberaler ett seminarium under rubriken “Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?”. På podiet fanns Anna Steele – riksdagsledamot Folkpartiet, Mattias Svensson Sandell – Utbildningsledare Gotlands Tonsättarskola och Mattias Wandler – Kulturproducent En Bild & Tusen ord. Seminariet var välbesökt och givande. Tyvärr finns det inte inspelat, så jag återger här mina högst personliga reflektioner från seminariet.

Några typiska frågor:

* Utbildning genom debatt: Skatter och pengar engagerar i varje valrörelse, och debatten gör att många har en rimligt god uppfattning om tankarna bakom olika förslag och kan på ett mer kvalificerat sätt ta del och delta i debatten. Den offentliga kulturpolitiken handlar till mycket stor del om resursfördelning. Trots detta diskuteras inte ‘varför kulturpolitik’ i någon bredare kontext. Vad kan det bero på?

* Debattpedagogik: Många kulturdebattörer framhåller att kulturen har ett eget värde, att den måste få vara onyttig. Kan detta vara kontraproduktivt, och bör debatten istället bli  ‘instrumentell’ för att låna styrka av andra områden? (Exempel: Kultur som medicin, Kultur i unga år för att öva i kreativitet, Kultur som försäljningsargument för besöksnäringen)

Inledningsvis så reflekterade deltagarna över rubriken, och konstaterade alla att kulturpolitik nästan aldrig diskuteras ‘utanför’ de kultrupolitiska kretsarna. Man spekulerade kring om det beror på att det är en så liten ekonomisk fråga – siffran 0.8% av de offentliga utgifterna nämndes. En alternativ teori var att de som väl diskuterar kulturpolitik är alltför inriktade på sin egen arbetssituation – i en annan debatt hade det uttalats att ‘staten måste garantera en långsiktig försörjning’. För vilka andra grupper gäller det?

För att lyfta själva den kulturpolitiska debatten behöver den bli mer ‘instrumentell’, dvs nyttan med kulturen måste framhållas. Att debatten måste bli mer instrumentell, betyder inte att den ska vara enbart instrumentell. De ‘enbart kulturella’ frågorna om till exempel kvalitet eller tillgänglighet måste också diskuteras. Men, som sagt, mer instrumentell behöver den bli.

Några av de nyttoaspekter som lyftes fram var
– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kultrupengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.
– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.
– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.
(För de två sista nyttoaspekterna hänvisades också till några andra seminarier där Gunnar Bjursell, professor, Göteborgs universitet berättat om hjärnforskningens senaste resultat vad avser kultur. De seminarierna finns inte heller på nätet, men ett bra substitutär ett TV-program från utbildningsradion. )

Så långt mina betraktelser. jag hoppas att kunna återkomma i ämnet.

Styrelsearbete i Stockholms läns museum

Jag sitter ju i styrelsen för Stockholms Läns museum. (Jo, det ska vara särskrivet.)

Ekonomin står ständigt i fokus för länsmuseets styrelse. Tyvärr så har jag fått rätt, vilket är tråkigt när det gäller pessimistiska förutsägelser: Länsmuseet genomför nu uppsägningar av personal. Det är inte bara de dåliga tiderna som har lett till detta, även en motståndet mot att diskutera ekonomi från framförallt vår c-märkta ordförande har bidragit till detta.

Dock, en postiv sak ur ekonomisk synvinkel är att länsmuseet med stor sannolikhet kommer att få ett flerårigt avtal med Landstinget, liknande det som Konserthusstifelsen har. Det avtalet bör kunna lägga grunden för en långsiktigt mer ansvarsfull hantering av länsmuseets ekonomi.

I klartext: Man får sluta drömma om tilläggsanslag!

En knaper ekonomi påverkar naturligtvis också verksamheten. Länsmuseet har producerat utmärkta egna utställningar. Det blir färre sådana framöver, och mer av inhyrda vandringsutställningar. Det bibliotek för kulturminnesvård som funnits, kommer att stängas för allmänheten. Samt naturligtvis en rad med andra besparingsåtgärder som kommer att drabba verksamheten.

Det som kan hjälpa upp ekonomin är fler arkeologiska uppdrag. Mitt fokus kommer framöver vara på frågan varför länsmuseet inte vinner fler anbud. Idag sitter “man” och surar, men det är genom arbete som segrar vinns.

Infra-satsningar bra för kulturen

Det politiska uppdraget innebär ju i första hand ett fokus på verksamhetens ekonomi. För Stockholm läns museum (jo – det ska vara särskrivet) så är de offentliga anslagen inte allt, de motsvarar knappt 60% av intäkterna för årets budget. Resten förväntas komma som externa beställningar på uppdrag.

Uppdragen kan förstås vara av allehanda slag, men vanligast är uppdrag inom kulturminnesvård (tänk: gamla hus) eller arkeologiska utgrävningar.

Vid större byggprojekt, som vägar eller järnvägar, så är det nästan alltid någon fornlämning som berörs. Även om projekterarna numera försöker att undvika dragningar genom kända fornlämningar, för att slippa utgrävningskostnader, så går det inte alltid att undvika. Det ger att bland de som är först på plats vid ett infrastrukturbygge finns – arkeologerna.

Några av läsarna kanske vet att järnvägen mellan Karlberg och Kalhäll ska breddas till fyra parallella spår. Det arbetet startar nu i sommar, just genom att Stockholms läns museum har fått ett arkeologiskt uppdrag. Man vet redan idag att det finns två bosättningar i närheten av Barkarby, och utgrävningarna kring dessa startar nu i dagarna.

För arkeologer så är stora vägsatsningar bra, det ger tillfälle att undersöka marken. Normalt kostar utgrävningarna av större projekt motsvarande ca 1% av projektets totalkostnad. Infrastruktursatsningar är alltså bra även för kulturen.

Länsmuseet mars 2009

Det politiska uppdraget innebär ju i första hand att se till att verksamheterna är välskötta, och att budgetar är i balans. Jag har tidigare tagit upp den ekonomiska situationen för Stockholm läns museum (jo – det ska vara särskrivet). De bistrare tiderna kommer definitivt att påverka även muséet – det finns risk för uppsägningar. Denna gång tänkte jag behandla verksamheten ur operativ synvinkel.

När det gäller kulturella verksamheter så kan det vara svårt att bedöma vad som ryms i “välskött”, mycket kan tolkas som smakfrågor. Men just nu finns det en unik chans att jämföra hur två muséer arbetar med likartat material.

Länsmuseet visar just nu utställningen “Skuggan av en man“, som presenterar vad man fått fram av fynden vid en utgrävning vid Norrortsleden. Det är en högreståndsgrav från folkvandringstiden, just denna grav dateras till
500-talet. Museet har alltid fri entré.

Besök (också) Historiska Museet – fritt inträde på torsdagskvällar, och titta särskilt på “Forntider”, den första utställningen som ligger i anslutning till cafeet. Utställningens tema är likartad länsmuseets “Skuggan av en man”, och ger ett intryck av att ha kostat mycket att sätta upp med montrar, miljöer och multimedia.

Trots det så vinner länsmuseet på K.O. när det gäller att berätta om fynden, hur man arbetat arkeologiskt, och i vilket större historiskt sammanhang man kan tolka fynden.

Jag tycker att verksamheten på Stockholm läns museum är välskött ur operativ synvinkel.

Åk gärna till Dieselverkstaden (Sickla köpstad) och skaffa dig en egen uppfattning.

I styrelsen för Stockholms Läns Museum

Jag sitter numera i styrelsen för Stockholms Läns Museum, som kan liknas vid ett hembygdsmuseum för Stockholms län. Man dokumenterar och tillgängliggör länets kulturarv och konstmiljö, framförallt genom skyltar och utomhusmärkning. Dessutom har man ett pyttelitet museum i Sickla köpstad.

En annan del av museets verksamhet är den sk museipedagogiska verksamheten, där man lär ut till skolor och hembygdsföreningar hur ett museum kan ’utnyttjas’. Jag driver linjen att detta samarbete med framförallt hembygdsföreningarna måste utvecklas.

Kulturpolitikens mål bör vara att stärka medborgarnas möjligheter att gestalta sig, och inom länsmuseets domäner så blir det då naturligt att stärka hembygdsföreningarnas egen kompetens. (Se gärna *här* där jag utvecklar detta resonemang.)

Parallellt med dessa verksamheter, som är de som bedrivs i enlighet med museets stadgar skrivna av bla landstinget, så bedriver man också arkeologiska utgrävningar. Detta sker som en uppdragsverksamhet, där det är exploatören (tex vägverket) som bekostar utgrävningen. I dessa bistrare tider, så minskar uppdragsverksamheten.

Det lite oglamorösa landstingsuppdraget är att säkra de stadgeenliga verksamheterna. Det gör att styrelsearbetet till stor del måste fokuseras på museets ekonomi. Det finns risk för att museet måste minska personalstyrkan.

FRA: Vilka ‘yttre hot’?

Jag mail-debatterar med flera fp-riksdagsledamöter. Frågorna om proportionaliteten och de yttre hoten förblir dock obesvarade hela tiden. Även Staffan Danielsson har fått frågorna.

Proportionalitet:

Det nu aktuella lagförslaget ger inte några begränsningar i vad regeringen ska få efterforska. Brottsrekvisitet saknas. Tvärtom – underrättelsetjänsten ska spana efter allt som är till “stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik”. (Det är redan gällande lag.) Det man nu vill införa är den slutgiltiga tekniska lösningen för att koppla in hela svenska folket.

Mitt argument mot det liggande förslaget handlar om rättssäkerhet. Om FRA-förslaget blir lag kommer det inte behövas någon misstanke om brott, eller något godkännande av domstol, för att staten ska börja spana på sina medborgare. Det blir regeringen och dess myndigheter som själva godkänner avlyssningen – inte rättsväsendet. Det går inte att läsa sig till i lagboken om vad som kommer att betraktas som olämpligt, och därför kan vara av intresse för regeringen.

Politiska åsikter får efterfrågas och registreras, om det anses nödvändigt. Det gjorde regeringarna Erlander och Palme för inte så länge sedan, även efter förbudet 1969. Det kan nog komma nya liknande ledare i Sverige.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den svenska regeringsformen föreskriver bland annat rätten till privatliv, inbegripet skyddad korrespondens. Endast sådana inskränkningar får ske som är rättssäkra, förenliga med den fria åsiktsbildningen och andra grunder i folkstyret, och proportionerliga.

För att den nya FRA-lagen ska anses som proportionerlig så bör man uppnå positiva effekter, som inte redan nås med befintliga lagar.

Kära riksdagsledamot: Vilka positiva effekter väntar ni (förespråkare) er få, i jämförelse med de nuvarande buggningslagarna?

Yttre hot:

Först måste man definiera vad vi menar med yttre hot. Tidigare så avsågs ju att annan stat skulle anfalla Sverige, den definitionen hette då ‘yttre militärt hot’. Att en annan stat anfaller Sverige, regleras inte i brottsbalken, det är alltså inte kriminellt att vara tex. dansk soldat och ingå i ett anfall mot Sverige.

Nu har man (vilka nu ‘man’ är) tagit bort ordet ‘militär’. Men alla de hot som då rimligen skulle kunna menas är redan kriminaliserade, och bör kunna hanteras inom det vanliga rättsväsendet. Jag har än så länge en hyfsad tilltro till vårt rättsväsende ur en mer teoretisk synvinkel. (Att det inte fungerar rent praktiskt i dag, är tyvärr något helt annat.) Därför tycker jag att det är OK med avlyssning av misstänkt brottslig aktivitet.

Jag tycker att land med lag ska byggas. Det är brottsligt att döda, skapa massupplopp, hälla gift i dricksvattnet, kasta granater i ambassader eller liknande. Det är också brottsligt att i utlandet planera ett grovt brott för genomförande i Sverige. (Yttre hot som varmare klimat kan vi dock inte olagligförklara…)

Kära riksdagsledamot: Vilka yttre icke-militära hot ser du, som inte redan är kriminella i dag i Sverige, och som vi måste skydda oss mot, och där massavlyssning kan vara ett motmedel?

Uppdatering:

Jag har fått respons från Gunnar Andrén, Tobias Krantz, Carl B. Hamilton, Cecilia Wigström.

Men ingen har svarat på mina två frågor, utan bara argumenterat i allmänna ordalag om varför signalspaning kan vara bra. (Det hedrar dem dock att de är artiga och skickar ett returmail, jag lär väl inte vara den enda som skickar meddelanden till dem – i tider som dessa.)

_________________________

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: , , , , ,

FP-Stockholm: Stoppa FRA-lagen

Folkpartiet i Stockholms stad, Sveriges största folkpartiförening, beslutade på ett välbesökt medlemsmöte i kväll (14 maj) att skriva till sin riksdagsgrupp och begära att de stoppar beslutet om den sk FRA-lagen. Beslutet var närmast enhälligt.

I Folkpartiet pågår just nu ett samråd kring integritetsfrågor. Stockholmsföreningen hade kallat till ett beslutande medlemsmöte (representantskap) för att behandla sitt remissvar i detta samråd. I en rad frågor beslutade medlemmarna att stärka integriteten för den enskilde gentemot både offentliga myndigheter och privata företag. Bland annat vill man att skolbetyg inte längre ska vara en offentlig handling, att smygfilmning ska bli otillåtet och att ett företag inte ska få använda kunduppgifter hur som helst om verksamheten förändras.

Dessutom tog man kraftfullt ställning mot den sk FRA-lagen, trots att den frågan inte ingår i själva samrådet. Mötet beslutade att omedelbart skriva till riksdagsgruppen och begära att de stoppar lagen. Lagen anses ge staten alldeles för långtgående rätt att avlyssna och övervaka den enskilde medborgaren. En talare berättade att han i sin yrkesgärning har att bevaka främmande staters lagstiftning med avséende på mänskliga rättigheter. En sådan lag som den föreslagna FRA-lagen anses alltid vara ett svårt brott mot europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Mötesdeltagarna var närmast helt eniga om att begära att lagförslaget stoppas.

Jag tycker detta var ett alldeles utmärkt beslut.

______________________________________

Pingat på Intressant

Andra bloggar om: , , , ,

______________________________________

Uppdatering: Jag kanske var väl summarisk i mitt referat om smygfilmning. Det vi diskuterade i detalj var ett rättsfall där hyresvärden hade monterat in en kamera i hyresgästens badrum utan hyresgästens kännedom – förstås. Det visade sig under pågående rättegång att det inte var olagligt att göra så, under förutsättning av att det gjordes innan kontraktet skrevs. Detta bör på något sätt olaglig-göras.

Jordaniens drottning – web 2.0

Via Global Voices (på sidan 2 – förstås) hittar jag en artikel om att Jordaniens drottning Rania börjat vlogga. Via en filmsnutt på YouTube så uppmanar hon till debatt och dialog mellan arabvärlden och väst.

Hennes metod är att bemöta de stereotyper om araber som florerar:

From now until August the 12th, which is International Youth Day, I hope to be receiving from YouTubers some of the questions that they have and some of the common stereotypes that they hear about the Arab world and I will try to break them down one by one and address them. I will also be encouraging YouTubers to help me out and address some of these stereotypes so I will be relying on your skills and creativity so that we can all get this right

…Do all Arabs hate Americans? Can Arab women work?…

Alldeles utmärkt. När hon vederlägger att “araber hatar väst” så är det inte bara ett starkt stöd för oss som tror på internationellt utbyte, frihandel, debatt och dialog. Det är också en kraftig moteld mot de mörkermän som gärna vill skapa motsättningar mellan olika kulturer – må de sedan sitta skäggprydda i grottor i Afghanistan, eller paradera slätrakade under vitsippor i Landskrona, eller uppträda någon annan stans.
__________________

Intressant!!!

Andra bloggar om: ,