”Omkring 15 procent av eleverna i grundskolan får underkänt i matte, svenska och engelska. Har utslagningen i grundskolan något samband med ökad dödlighet bland unga vuxna i Sverige? ” Det var ingressen till ett avsnitt av Vetenskapsradion i SR P1 den 3 juni. Programmet rekommenderas till alla som vill diskutera den gotländska skolans betydelse för folkhälsan, den avslutas med några handfasta råd från forskarna.

’Skolan spelar en avgörande roll för ens framtida hälsa’ säger i programmet Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Global folkhälsa på Karolinska institutet. Åtgärd nummer ett är ’stöd till elever – tidigt – i form av extraundervisning, stödlärare osv.’.

Liberalerna Gotlands program för den gotländska skolan lyfter fram just detta: Vikten av tidiga insatser, och de tidiga skolårens stora betydelse.

I Liberalerna Gotlands program förordas att lågstadium och förskola ska verka tillsammans i närliggande lokaler, helst ska de samlokaliseras. Alla enheter ska dessutom ha heltidsrektor och minst en heltids specialpedagog. Det är viktigt att de som ska stötta lärarna finns tillhands hela tiden.

Att börja se lågstadiet och förskolan som en samlad organisation har många fördelar. Om jag börjar med det minst viktiga – ekonomin: Att samlokalisera förskola och lågstadium ger effektivitetsvinster som gör att flera små skolor klarar sig utan betydande landsbygdsstöd. Den ständiga striden om att ’lägga ner skolor’ kan bordläggas. Dessa bygdeskolor behöver till exempel inga specialsalar.

Mer viktigt är att barnet kan följas i sin utveckling ända upp till tioårsåldern. Att kontinuerligt följa utvecklingen i språk, motorik eller socialt agerande bör göra att insatser och kännedom inte tappas bort vid stadieövergångar. Mångfalden av högskolekompetenser (förskollärare, fritidslärare, grundskolelärare, vårdpersonal) bör också ge att varje barn blir uppmärksammat på bästa möjliga sätt.

Det finns en tät kontakt mellan småbarnsföräldrar och förskolepersonal. Om denna kan fortsätta upp igenom lågstadiet bör det också stärka föräldrarnas förståelse för att barnen får en god skolmoral. (Skolmoral är ingen relik från förrförra århundradet, det är ett samlingsbegrepp för hur man fungerar i skolan.)

I Liberalerna Gotlands program för ett ’Gott liv med god hälsa’ är den första punkten ’En bra skola som ger alla möjlighet att utvecklas till sin fulla potential’. Det är väl känt att tidiga insatser är bättre och billigare än motsatsen, därför fokuserar vi på att skolan redan från början ska ge bästa möjliga stöd till varje barn.

Detta skiljer Liberalerna Gotland från samtliga andra gotländska partier. De var tysta eller pratade om skolbyggnader. Vi talar om förutsättningarna för att hela livet ska bli bra. Jag hoppas att fler ska upptäcka att det är viktigt.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 8 juni 2022

Filip Reinhag frågar (4/10) ‘Hänger riskkapitalisters möjlighet att göra vinster i svensk skola samman med fattiga människors möjlighet att välja skola?’ och svarar ‘Nej’, men utan att på något sätt visa hur valfriheten ska bestå. Istället kommer fluff om hur svårt det är att skapa ett system som ger ‘åt var och en efter dess behov’. Reinhag har fel, men först lite om ekonomin.

Kommunala verksamheter måste bära sina kostnader, det håller alla seriösa politiker med om. För att även kostnaden för lån och investeringar ska täckas måste verksamheten dessutom ge ett överskott – den måste ‘gå med vinst’. Hur stor vinsten ska vara är däremot en politisk fråga, låg ‘kommunal’ vinst betyder att man skickar skulden till barnen. Men alltså – alla verksamheter, privata såväl som kommunala måste ‘gå med vinst’.

Så svaret på Reinhags fråga är: Ja, absolut! Utan vinster blir det ingen verksamhet, inte ens kommunal. Utan möjlighet för friskolor att göra vinst blir det inga valmöjligheter för fattiga föräldrar. Utan valmöjligheter så får vi inga välfärdsvinster. Men det går att få än större välfärdsvinster utan att bolagens vinster behöver skjuta i höjden.

Reinhag och jag är överens om att skolpengen inte tar tillräcklig hänsyn till de behov eleverna har. Sedan skriver han att det är ‘svårt att utforma’ ett system som tar denna hänsyn. Men systemet finns – och är infört på Gotland. Exakt en månad (25/8) innan Reinhags första artikel skrev Gotlands Tidningar om “Uppdrag socioekonomisk resursfördelning” som skulle behandlas politiskt. Om utredningens förslag går igenom får Gråboskolan ett ökat tillskott, där ökningen motsvarar det man håller tillbaka från Atheneskolan och Solbergaskolan. Systemet finns och fungerar, men det vill inte Reinhag kännas vid.

Istället för att förbättra ett system som ger rättvisa förutsättningar för alla skolor (minns att både den kommunala Solbergaskolan och den privata Atheneskolan fick ‘betala’ till den kommunala Gråboskolan) så vill socialdemokraterna backa tillbaka till en rosa drömtillvaro – som aldrig fanns. Då satte de resursstarka sina barn i ‘bra’ skolor genom pengar eller fejkad folkbokföring, talanger fick inte utvecklas och betygssystemet skulle sortera barn, inte visa kunskap.

De kommunala skolledarna och rektorerna har ett tuffare uppdrag än de privata, så är det. När professionen vill reformera skolorganisationen för att skapa pedagogiskt hållbara grupper så förstör vissa politiker det. Friskolorna kan däremot i lugn och ro skapa den skolorganisation de vill. Därför vill Liberalerna Gotland i en motion ge de kommunala skolorna samma stabila förutsättningar som de privata, och i gengäld minska politikernas detaljstyrning. Men minskad politisk detaljstyrning har aldrig gillats av socialdemokraterna. Det gör sig nog inte på plakaten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 oktober 2021.

Jag höll ett (skrovligt) webbinarium om Ideologitriangeln under Almedalsveckan 2021. Startar vid ca 00:15.

De som inte är huvudattraktioner under Almedalsveckan brukar ofta klaga på veckans längd och omfattning. Just nu är några trötta partisekreterare och politiska skribenter ute och upprepar mantrat att Almedalsveckan blir bättre om färre får möjlighet att delta. Eftersom detta är personer som har god tillgång till media så får bilden av en onödigt stor Almedalsvecka en omfattande spridning. Almedalsveckan blir ett avvecklingsprojekt.

Men Almedalsveckan behövs, och den behöver utvecklas. Det breda politiska samtalet måste värnas i akt och mening för att fler ska vilja aktivera sig politiskt. Det är som med kulturpolitiken, den politiska basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av – och under Almedalsveckan träffas de.

Det kan vara värt att påminna lite om Almedalsstatistiken, siffrorna är från 2019: En knapp tredjedel (31%) av besökarna är ’vanligt folk’. En dryg tredjedel (34%) är unga eller unga vuxna. Nio av tio rekommenderar andra att besöka veckan. Av de medverkande ideella organisationerna svarade sju av tio att de skulle medverka kommande år, de stod också för 20% av alla evenemang.

En uppgift är särskilt viktig att komma ihåg när Almedalsveckan diskuteras. I den officiella utvärderingen av Almedalsveckan 2019 står: ”Totalt medverkade 1480 namngivna politiker från något av de åtta riksdagspartierna”. Valåret 2018 var de ytterligare ett tusental. Det finns maximalt 349 riksdagsledamöter, så den viktiga informationen är att Almedalsveckan är de lokalt aktiva politikernas vecka. Det som förvånar är att deras respektive riksorganisation inte orkar höja blicken över stockholmshorisonten.

Även Almedalsveckans arrangörsgrupp måste lyfta blicken över stockholmshorisonten. Hur ska Almedalsveckan utvecklas för att bli en än bättre demokratisk mötesplats – för hela Sverige? En plats för dialog, utbyte och oväntade möten som bidrar till att utveckla vårt samhälle.

Veckans sista dagar måste bli mer värdefulla. En komprimering av veckan till måndag – fredag, kanske är bra. Då blir det två partiledartal onsdag till fredag, och det kanske är bra. Temadagar kanske är bra. Att låta statsministern slippa linjetalet, men få hen att öppna veckan, kanske är bra. Jag vet att det finns många fler idéer.

Men att tidigarelägga veckan är inte bra. Den tredjedel besökare som inte är där i tjänsten skulle troligen utebli om det inte ligger i anslutning till semesterperioden. Första veckan i juli är en utmärkt kompromiss, precis i skarven mellan arbete och semester.

En publik mötesplats där över trettiotusen medborgare möter mellan en och två tusen lokalpolitiker plus hundra riksdagsledamöter (och halva regeringen) är något som verkligen måste försvaras i dessa populismens tider. Almedalsveckan är hela Sveriges festival för det sansade samtalet. Den behövs!

Publicerad på Gotlänningens (GT) ledarsida den 8 juni 2020

Jag har länge varit oroad över vår demokratis långsiktiga utveckling.

Den pågående pandemin gör nu gamla synder plågsamt tydliga. Många frågar med rätta varför det inte fixats tidigare. Då våras det för grottmänniskan. När rädda människor tror att samarbete och solidaritet inte lönar sig, regredierar vi till klantänkande och främlingsfientlighet. Stäng gränserna, byt ledarskap, stoppa båten!

Jag menar att det långsiktigt bästa sättet att lösa bristerna (och stoppa populister) är att få många fler att vilja engagera sig politiskt. Då måste det bli rimligt att vara fritidspolitiker. Så är det inte idag. Det finns nämnder som har åtta timmar långa beslutsmöten. Alla kan inse det omöjliga för en normalt anställd. Då blir det fler proffspolitiker, och det är ett demokratiproblem.

Fritidspolitikerns uppdrag är omöjligt därför att det landar alltför många detaljbeslut på mötena. Ibland blir det rena stolleprov: Just nu diskuterar till exempel Regionstyrelsen(!) hur skolmat ska tillagas. Samma iver att engagera sig i djupa detaljer finns i alla nämnder. Detta är inte bra. Politiker bör besluta om principer, professionen om tillämpningen av dessa beslut.

Att skilja på principbeslut och tillämpning är inget konstigt, Riksdagen stiftar lagar, professionella domstolar och myndigheter tillämpar dem. Det konstiga är att detta bara gäller på nationell nivå. Kommunerna styrs fortfarande enligt samma koncept som på sockenstämmornas tid: Stefan ansvarar för barnen och Rolf för de arma.

Jag vill helst se lagen ändrad så att kommunerna kan styras på samma sätt som staten. Men det lär dröja. Däremot tillåter lagen att den operativa verksamheten separeras från den beställande. Men – det räcker inte med att bilda en ny avdelning inom förvaltningen, då har inte ansvarsbördan för fritidspolitikern förändrats. En nämndledamot riskerar fängelse för brister i verksamheten. En avskiljning är nödvändig.

Man måste bolagisera verksamheterna. (Bolagisera, inte privatisera.) Först då försvinner den politiska detaljstyrningen och fritidspolitikerns arbetsbörda krymper. Men det politiska ansvaret försvinner inte. Ansvaret för vad som levereras till medborgarna förblir hos politiken. I detta ‘vad’ ingår även principer för arbetsvillkor, meddelarfrihet och liknande krav.

Detta är inte bara ‘bra’, det är nödvändigt. Kvaliteten säkras, ekonomistyrningen blir begriplig och arbetsbördan för fritidspolitiker minskar. Operativa fel inklusive mjuka krav hanteras av förvaltningen. Systematiska brister debatteras och blir åtgärdade politiskt med den mångfald av idéer som frodas i en liberal demokrati.

Med minskad arbetsbörda för fritidspolitikerna orkar fler engagera sig politiskt. Med fler politiskt kunniga minskar utrymmet för demagogiska populister. Bolagisering stärker den kommunala demokratin!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 16 maj 2020.

(Detta är en tidningsanpassad version av blogg-posten ‘Överlever den kommunala socialliberalismen‘)

Det kommande EU-valet (liksom liberalernas kommande partiledarval) handlar till stor del om hur de högerpopulistiska krafterna ska motverkas. I kommande val lär vi också få anledning att tänka likadant om vänsterpopulistiska krafter. Vi som tillhör de liberalt inspirerade partierna har all anledning att fundera över metodval.

För det första: De populistiska partierna ger fel svar på rätt frågor. Det är inte frågeställningen eller frågeställaren som är fel. Men de seriösa svaren är komplicerade. Den femtioåring som blivit arbetslös på grund av global frihandel är inte hjälpt av ‘jättebra för dina barnbarn’. Då är budskapet om tärande grupper mer lockande.

För det andra: Populisterna svar är att locka med en komfortabel tillvaro. Mannaminne är kort, och att locka med ‘bättre förr’ går ofta hem. Det är bara att gå till sig själv – visst var musiken bättre förr? Dessutom är monokultur bekvämt. Mångfald ger visserligen långsiktigt mer hållbar ekonomi – både för samhällen och biologi – men är på kort sikt stökigt och besvärligt.

För det tredje: Det liberala samhället måste beskrivas. Populisterna har lätt för att peka på alla existerande brister, och lova ett gott land under ett nytt ledarskap. Vi som menar att de har fel måste lära oss att beskriva både felen i populisternas vision och fördelarna med vårt samhällsbygge.

Allt detta, helst på trettio sekunder i valstugan på torget. Detta är svårt. Slagord besegrar tyvärr oftast resonemang. Men det måste göras.

Både vänster- och högerpopulister vill bygga upp en konfrontation mellan påstådda grupper, det finns alltid ett ‘vi och dom’. Klass mot klass, könskamp eller en hotad nationalkaraktär. Här kan det första förvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Motståndet mot att ge människor gruppegenskaper.

• Vem ska tillåtas definiera din grupptillhörighet? Är du svensk, musikälskare, medelålders, kvinna, förälder eller gotlänning?

Om du är flera samtidigt, kan inte det innebära att några ur ‘de andra’ också kan tillhöra en grupp som du själv menar att du tillhör? Om svaret är ja så innebär ju det att grupperingarna inte duger som beskrivning av en person. Alla är individuella, vilket är liberalismens grund.

Om man inte kan hävda sin rätt genom att hänvisa till en viss grupptillhörighet (min klantillhörighet ger mig rätt att…), så måste det finnas ett starkt rättssamhälle som försvarar individen. Rättssamhället måste försvara individen gentemot starka grupperingars önskan att få mobba avvikare. Här kan det andra försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Den stökiga mångfalden måste försvaras.

• Kan du halka ut ur majoritetskulturen? Är det okej att inte omfamna mello, selfies, danskt fläsk eller kebabpizza?

Om svaret är ja så innebär det att det inte räcker med att följa majoritetens vilja. Monokulturen fungerar inte. Rättssamhället måste också försvara minoriteter. Den minsta minoriteten är en individ. Det liberala rättssamhället måste vara uppbyggt på att försvara individen.

Populisternas krav på ett nytt, starkt ledarskap innebär ett kunskapsförakt. Tidigare generationer erfarenheter och modern forskning förkastas. Det påminner väldigt mycket om argumenten för religiösa lagar, den heliga uttolkaren beslutar vad som är rätt för dagen. Här kan det tredje försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Det liberala samhällsbygget måste beskrivas.

• Vem ska få avgöra om ditt mjöl är rent? Ska den opinionskänsliga politikern besluta vad som gäller för stunden, eller är det ordning och reda som gäller?

Om det är ordning och reda som gäller, så måste det ju också finns regler för hur detta kan förändras. Ordet är byråkrati. En väl fungerande byråkrati i självständiga institutioner är också ett gott skydd mot korruption och godtycke. En liberal måste alltså slåss för effektiva institutioner, för att på så sätt försvara individens rätt att vara individuell.

Allt detta, helst på trettio sekunder i en valstuga på torget.

Publicerad i redigerad form på Gotlänningens (GT) ledarsida 30 april 2019

Jag vet inte om jag någonsin tidigare hållit med Erik Fransson till etthundra procent, men hans text ‘Demokratiska system ger skydd‘ från den 9 juni är mycket bra. Hade det varit ett upprop hade jag skrivit under. Välkommen in i det liberala triangelhörnet, med mindre av ‘starka ledare’ och mer av civilt rättssamhälle.

Den ledaren handlade om staten. Resonemanget bör tillämpas även på kommunalt styre.

Erik skriver ‘När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin’. För den statliga verksamheten är ministerstyre olagligt, styrningen ska ske genom lagar och regleringsbrev. Politikerna får inte besluta i enskilda ärenden utan ska ge ramar och förutsättningar för tjänstemännen att verka efter. Blir det fel så får man ändra lagarna, inte ingripa under pågående ärenden.

Men detta gäller inte för kommunala beslut. I kommun, landsting och region är ministerstyre det som är anbefallt. Det är ett historiskt arv från tiden då man träffades på kyrkbacken och delade upp sysslorna mellan sig. Det kanske fungerade då, men bevisligen fungerar det inte idag.

Makt både berusar och korrumperar. Den kommunala korruptionen är ett känt problem och Statskontoret gjorde redan 2012 en jämförelse mellan stat, landsting och kommun där kommunerna kom ut som förlorare. Det visade sig dessutom vara sju gånger vanligare med korruptionsbrott i kommuner än landsting.

Ett väl så stort problem är maktberusning. Det visar inte minst diskussionerna kring fallet med markanvisningstävlingen för Kolgården 12. I korthet: De kommunala politikerna sätter upp regler, tjänstemännen följer dem, politikerna gillar inte utfallet och beslutar på tvärs mot sina nyss fattade regler. Detta är formellt helt korrekt, men man ska vara bra maktberusad för att inte inse det olämpliga. Särskilt olustigt blir det som i Almedalsfallen, de tjänstemän som försöker följa reglerna hånas av beslutsfattarna. Problemet finns i alla läger, men de som förespråkar politiskt styrd ekonomi faller lättare.

Makt berusar, och för att få en nyktrare kommunal styrning bör man göra som staten – ta bort politikerna från den dagliga verksamheten och de enskilda besluten.

Dagens system skapar slarviga politiker. Det tillåter politikerna att skapa otydliga regler, eftersom allt ändå kan ändras i slutändan. En ny kommunpolitisk roll blir då att skapa tydliga regler för vad som gäller – och se till att dessa regler också kan följas. Det är inte så konstigt som det låter, det är så staten fungerar.

Det går, även med dagens regelverk. Men det kräver att lokalpolitikerna både vill och förstår att rollen som tilldelades på kyrkbacken inte längre gäller. Våga avstå från makt. Kungarna på 1800-talet vågade avstå statlig makt, vågar dagens kommunpolitiker?

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 17 juni 2017

Det finns en ständigt pågående debatt om vuxna personers ‘rätt’ att skaffa barn. I grunden handlar det om den helt naturliga önskan om att få bli förälder, önskan om att få barn.

Om naturen förvägrar en kvinna att bli gravid trots IVF och annan modern medicinteknik, återstår adoption som enda möjligheten för en kvinna att bli förälder. Själva adoptionsinstitutet är urgammalt, att frivilligt uppfostra andras ungar som sina egna är nog äldre än mänskligheten.

Surrogatmödraskap eller värdmödraskap är en avancerad blandning av etik, medicinteknik och adoptionsjuridik. Medicintekniskt finns inga konstigheter, i princip är det en graviditet genom IVF-teknik.

Etiskt finns det en diskussion som ligger snubblande nära prostitutionsdebatten. Den svenska debatten handlar mest om altruistiskt surrogatmödraskap och där får det inte förekomma någon ersättning – så klarar man den debatten.

Juridiskt handlar det om en till stora delar vanlig adoption. En tingsrätt fastställer adoptionen och överför det juridiska föräldraskapet på de nya föräldrarna.

Det obehagliga handlar om förspelet till tingsrättens adoptionsbeslut. Svensk lag kräver ett samtycke från föräldrarna innan de kan adoptera bort sitt barn. För att modern ska kunna samtycka krävs att hon återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Praxis säger att denna tid bör inte understiga sex veckor. Samtycke kan återkallas innan adoptionsbeslutet vunnit laga kraft.

Det finns inget hinder mot att någon annan tillförordnas som vårdnadshavare redan vid förlossningen, men själva adoptionen kan alltså inte genomföras förrän efter en viss betänketid, även om alla är helt överens. Ett vanligt mått tycks vara en betänketid på sex månader, förmodligen hämtat från skilsmässolagen.

Det är denna betänketid som förespråkarna för en ny surrogatmödraskapslag vill ändra på, och det är här det blir obehagligt.

Förerspråkarna för en ny lag vill att adoptionen ska kunna genomföras redan vid förlossningen, och att surrogatmodern genom kontrakt ska kunna tvingas att adoptera bort sitt barn.

Ett inte ovanligt argument för adoptionstvånget är att ‘det inte är hennes barn’. Genom både ägg- och spermadonation menar man att det inte finns någon koppling mellan surrogatmodern och barnet. Surrogatmodern verkar betraktas som en leverantör, och barnet blir en kontrakterad handelsvara vars hemvist regleras i avtalslagen.

Det finns idag inga hinder för att en tredje person hjälper ett par att få det barn de önskar. Nuvarande adoptionsregler står inte i vägen. Men de nuvarande reglerna står i vägen för att graviditeter regleras genom kontrakt eller att samtycken forceras fram. Det är bra, låt det förbli så.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 maj 2017