Ur torsdagens DN-ledare :

Solidaritet

Enligt ordlistan innebär solidaritet en känsla av samhörighet och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor. Men i Sverige har begreppet monopoliserats av LO-facken, som använder det för att rättfärdiga en politik som stänger ute utlänningar, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Denna förljugenhet blev särskilt tydlig i Vaxholm. Där skrek Byggnads ombudsmän “Go home, go home” till de lettiska byggjobbarna, samtidigt som förbundsledningen påstod att aktionen var ett uttryck för solidaritet med grannarna på andra sidan Östersjön.

Härligt, vi blir alltfler i båten! För något år sedan skrev jag att:

“Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.”

Men det går att börja förändra detta, som lokalpolitiker och som privatperson. Som lokalpolitiker kan man förvisso försöka uppmuntra solidaritet inom något område som man har rådighet över. Det blir ju en slags uppfostran via morot. (Att bete sig så huvudlöst korkat som bussbolaget som hotade en vardagshjälte med uppsägning, det är att be om ett samhälleligt förfall. Den personalchefen, eller vem det nu var, bör omplaceras till gem-räkning!)

Men jag tror att de av oss som vill uppmuntra solidariskt betéende, vi måste börja gräva där vi står.

Någon får väl spader, och tycker att jag är gammaldags, men jag tror att solidariet startar med artighet:

• Om vi låter bli att springa till den nya kassalinjen, utan låter de som stod före oss i den gamla kön, också få göra det i den nya,
• Om vi lär barnen att vänta på varandra vid matbordet, och också själva sitter kvar tills alla är färdiga,
• Om vi bilister stannar för fotgängare som ska över gatan, inte för att det är lag på det, utan för att det är ett sätt där man som bilist kan hjälpa fotgängaren,
• ..och massor av andra små vardagsartigheter..

..så tror jag att en ryggmärgstanke kan bli placerad: Vad kan jag göra för att underlätta för just den där personen? Det är kanske naivt, men jag tror att om Sverige ska avsocialiseras, så måste vi också rannsaka oss själva.

Det där med “borgerliga värderingar” är inte så dumt. Varken i politiska termer, eller i vardagliga umgängesformer.