Det kommande EU-valet (liksom liberalernas kommande partiledarval) handlar till stor del om hur de högerpopulistiska krafterna ska motverkas. I kommande val lär vi också få anledning att tänka likadant om vänsterpopulistiska krafter. Vi som tillhör de liberalt inspirerade partierna har all anledning att fundera över metodval.

För det första: De populistiska partierna ger fel svar på rätt frågor. Det är inte frågeställningen eller frågeställaren som är fel. Men de seriösa svaren är komplicerade. Den femtioåring som blivit arbetslös på grund av global frihandel är inte hjälpt av ‘jättebra för dina barnbarn’. Då är budskapet om tärande grupper mer lockande.

För det andra: Populisterna svar är att locka med en komfortabel tillvaro. Mannaminne är kort, och att locka med ‘bättre förr’ går ofta hem. Det är bara att gå till sig själv – visst var musiken bättre förr? Dessutom är monokultur bekvämt. Mångfald ger visserligen långsiktigt mer hållbar ekonomi – både för samhällen och biologi – men är på kort sikt stökigt och besvärligt.

För det tredje: Det liberala samhället måste beskrivas. Populisterna har lätt för att peka på alla existerande brister, och lova ett gott land under ett nytt ledarskap. Vi som menar att de har fel måste lära oss att beskriva både felen i populisternas vision och fördelarna med vårt samhällsbygge.

Allt detta, helst på trettio sekunder i valstugan på torget. Detta är svårt. Slagord besegrar tyvärr oftast resonemang. Men det måste göras.

Både vänster- och högerpopulister vill bygga upp en konfrontation mellan påstådda grupper, det finns alltid ett ‘vi och dom’. Klass mot klass, könskamp eller en hotad nationalkaraktär. Här kan det första förvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Motståndet mot att ge människor gruppegenskaper.

• Vem ska tillåtas definiera din grupptillhörighet? Är du svensk, musikälskare, medelålders, kvinna, förälder eller gotlänning?

Om du är flera samtidigt, kan inte det innebära att några ur ‘de andra’ också kan tillhöra en grupp som du själv menar att du tillhör? Om svaret är ja så innebär ju det att grupperingarna inte duger som beskrivning av en person. Alla är individuella, vilket är liberalismens grund.

Om man inte kan hävda sin rätt genom att hänvisa till en viss grupptillhörighet (min klantillhörighet ger mig rätt att…), så måste det finnas ett starkt rättssamhälle som försvarar individen. Rättssamhället måste försvara individen gentemot starka grupperingars önskan att få mobba avvikare. Här kan det andra försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Den stökiga mångfalden måste försvaras.

• Kan du halka ut ur majoritetskulturen? Är det okej att inte omfamna mello, selfies, danskt fläsk eller kebabpizza?

Om svaret är ja så innebär det att det inte räcker med att följa majoritetens vilja. Monokulturen fungerar inte. Rättssamhället måste också försvara minoriteter. Den minsta minoriteten är en individ. Det liberala rättssamhället måste vara uppbyggt på att försvara individen.

Populisternas krav på ett nytt, starkt ledarskap innebär ett kunskapsförakt. Tidigare generationer erfarenheter och modern forskning förkastas. Det påminner väldigt mycket om argumenten för religiösa lagar, den heliga uttolkaren beslutar vad som är rätt för dagen. Här kan det tredje försvaret för ett liberalt tänkande sättas in. Det liberala samhällsbygget måste beskrivas.

• Vem ska få avgöra om ditt mjöl är rent? Ska den opinionskänsliga politikern besluta vad som gäller för stunden, eller är det ordning och reda som gäller?

Om det är ordning och reda som gäller, så måste det ju också finns regler för hur detta kan förändras. Ordet är byråkrati. En väl fungerande byråkrati i självständiga institutioner är också ett gott skydd mot korruption och godtycke. En liberal måste alltså slåss för effektiva institutioner, för att på så sätt försvara individens rätt att vara individuell.

Allt detta, helst på trettio sekunder i en valstuga på torget.

Publicerad i redigerad form på Gotlänningens (GT) ledarsida 30 april 2019