Lars Leijonborg får lämna över ordförandeklubban till någon annan, och det är nog bra. Man bör se det på samma sätt som när förlorande fotbollslag byter tränaree. Det behöver inte nödvändigtvis vara ledarens fel att laget förlorar, men en ny ledare har i ett sådant läge ett förändringsmandat som den gamla svårligen kan erövra.

Det finns i praktiken bara en kandidat som ersättare: Jan Björklund. Men Jan har ju gjort sig känd som förespråkare för ordning och reda i skolan, och blir då genast omöjlig bland en massa plyschbyxor.

Först som sist: Jag har inte arbetat i närheten av Jan. Jag verkar i Landstinget – han i kommunen. Som gräsrotsmedlem så har man inte heller något direkt nära umgänge med partiledningen. Men vi har mötts i några debatter, och har utväxlat något mail eller två.

Med det sagt, så har jag på avstånd fått följande bild av honom:

Jan är en bra chef. Även om han förvisso är stark och målmedveten, så engagerar han sig på ett professionellt sätt i sina medarbetares väl och ve. Han har absolut de chefskvaliteter som en företrädare för en stor organisation ska ha.

Jan är även en bra ledare. Jag har vid flera tillfällen sett hur han tagit till sig konstruktiv kritik mot den linje som han företrätt. Att verkligen sätta sig in i meningsmotståndares argument, är en styrka.

Jan är ingen idespruta. Det är bra. Som företrädare för en organisation så ska man i första hand föra fram organisationens ståndpunkter. Om man då har huvudet fullt av nya spännande infall, så kan organisationen lätt känna sig frånsprungen. (Det är just det som hänt folkpartiet på senare år; man får läsa i tidningen om vad som är veckans åsikt.)

Dessutom har han ju som bekant (major Björklund, ni vet) haft en yrkeskarriär utanför politiken. Inte sedan Bohmans och Fälldins dagar har det förekommit i politikens toppskikt.
Några argumenterar för att vi borde ha en kvinna, för att matcha Mona Sahlin. Jag tror att Jans kärvt kompetenta framtoning kommer vara uppfriskande fräscht, och göra honom till en debattvinnare gentemot Mona Sahlin.

Men visst borde vi ha en kvinna som ledare. Jag skulle (fortfarande) helst se att vi fick Maud Olofsson, som ledare för ett större, enat, liberalt parti. Men fram tills dess så blir Jan en utmärkt ledare för Folkpartiet.

____________________

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Folkpartiet, Lars Leijonborg