Det var det jag sa! (Läs vad jag sade.) DN släpper idag nyheten om att sjukvården i Stockholms läns landsting delvis omorganiseras – igen. Jag ska inte orda alltför mycket kring detta, läs artikeln i stället.

Däremot vill jag peka på att politiskt förändringsarbete tar sin tid. Det finns ibland en tro på att man som politiker kan förändra sakernas tillstånd genom ett klokt alexanderhugg. Så är det inte. (Så bör det inte heller vara. Om det räcker med snabba beslut för att förändra en verksamhet, så tyder det på att just den verksamheten inte bör drivas av politiska församlingar. I ett sådant fall bör det helst vara normala marknadsfunktioner som styr verksamheten.)

Våren 2004 skissade jag på några grundsatser för hur sjukvårdspolitiken ska utformas – se länken ovan. Det var inte alla i den folkpartistiska omgivningen som applåderade mina tankar den gången. I dag är det högsta sanning att resonera på “mitt” sätt.

Den första delen av det jag då skrev, genomförs nu. Det tog faktiskt bara fyra år. Det är snabbt i sådana här sammanhang.

Den som vill ge sig in i politiken bör ha samma syn på arbetet som en förälder bör ha på målet med barnuppfostran. Det tar några år innan tjatet ger resultat, men förhoppningsvis så sitter det där – så småningom.