Indelningskommitténs utgångspunkter, kommenterade

Jämnstarka regioner

• Skattekraft, ekonomisk styrka en viktigt utgångspunkt

  • Skattebärkraften per capita är nästan identisk för alla nuvarande landsting, Stockholm, Uppsala och Gotland undantaget. ‘Betalningsförmågan’ per patient ökar inte med större landsting.

• Underlätta samverkan mellan regioner och mellan stat och regionalt självstyre

  • Ingen förändring för staten kommer att föreslås, endast diskuteras. Varför fungerar inte dagens samverkan? På vilket sätt underlättas den samverkan mellan regioner som idag inte fungerar mellan landsting?

• Balans i ”planerings- och förhandlingsmakten”

  • Statens budget är mer än 10 ggr så stor som Stockholms Läns Landsting, som i sin tur blir dubbelt så stor som närmsta övriga föreslagna region. Var syns balansen?

Kapacitet att bygga strukturer för regional utveckling

• Robusta strukturer

  • De mest robusta strukturerna består av många, små, samverkande enheter, tänk fackverk .

• Forskningsmiljöer och kompetenscentra

  • Forskning är huvudsakligen ett statligt och privat intresse. Kompetenscentra är beroende på verksamhet. I vissa fall anses tom. EU vara för litet.

• Möjlighet att kraftsamla och genomföra nödvändiga investeringar

  • Vilka investeringar avses? Ingen förändring mellan stat och kommun/region föreslås – alltså avses inte infrastruktur. Kraftsamling sker bäst genom samarbeten, annars risk för suboptimering

• Arbetsmarknadsregionerna

  • Verklig arbetsmarknadsregion är ca 45 – 60 minuters resväg från centralort. Knappast troligt med arbetspendling mellan Gävle och Kiruna eller Nyköping – Mora.

• Agera i internationell konkurrens

  • Internationella regioner är tex Bayern, Katalonien. Inom EU jämställs ofta regioner och kommuner, dvs i formell mening ingen fördel med region.

Förmåga att ansvara för regionsjukvård

• Regionen bör inom sig klara av att hantera regionalt högspecialiserad vård

  • Begreppet ‘regionalt högspecialiserad vård’ är ett diskussionsförslag från utredningen om nationellt högspecialiserad vård. Inom diskussionen ligger också att minska antalet akutsjukhus och istället satsa på ambulanshelikopter. Grundfrågan kvarstår, varför större territorier istället för  samarbete?

• Regionsjukhusens betydelse för kunskapsuppbyggnad och kompetensförsörjning i hela vårdkedjan

  • Kunskapsuppbyggnad sker genom samverkan, inte genom ägarstruktur. Utbildning är statligt och kommunalt ansvar, inte landsting. Kompetensförsörjning handlar mest om arbetsgivaransvar och bör inte hanteras av fullmäktige.

Utgå från befintliga samverkansmönster

• I befolkningen förankrade samband

  • Svårt att se att ökad centralisering ökar förankringen.

• Gemensamt ägande – legitimitet

  • I grunden en socialistisk syn, liberala politiker bör se till medborgarnyttan, inte politikermakten.

Särskilt om det regionala utvecklingsansvaret

SKL beskriver det särskilda utvecklingsansvaret som har flyttats från olika organ till de nuvarande regionerna:

Sammanfattning av lagen om regionalt utvecklingsansvar

Lagen (2010:630) om regionalt utvecklingsansvar i vissa län  ger landstingen i Skåne, Hallands och Västra Götalands län samt Gotlands kommun ansvaret för en rad uppgifter, som i andra län sköts av kommunala samverkansorgan eller länsstyrelsen. Dessa är att:

• Utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling och samordna insatser för genomförandet av strategin.
• Besluta om användningen av vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete.
• Följa upp, låta utvärdera och årligen till regeringen redovisa resultaten av det regionala tillväxtarbetet.
• Utföra uppgifter inom ramen för EU:s strukturfondsprogram.
• Upprätta och fastställa länsplaner för regional transportinfrastruktur.
• Samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och övriga berörda statliga myndigheter samt med företrädare för berörda organisationer och näringslivet i länet.

Ett exempel på Länsplan för regional transportinfrastruktur, Gotland 2014 – 2025 *här*

Jag tolkar:

I et landsting med flera kommuner förfaller uppdraget mest att vara samordnare för ett antal kommunala uppgifter. Undantaget är EU-strukturfonder, och ‘vissa statliga medel för regionalt tillväxtarbete’.

Den sk ‘länsplan för regional transportinfrastruktur’ verkar vara ett passivt dokument – önskelista och uppföljning av vad man fick. Det är de statliga myndigheterna som beslutar.

Min slutsats

Indelningskommitténs direktiv och de förslag som där ska ges är dåliga för hela Sverige därför att kraft och energi förslösas på geografiska gränser.

Lösningen på de problem som utredningen behandlar finns inte hos Indelningskommittén.

Men de finns i utredningen ‘Effektiv vård’ (SOU 2016:2) som kom tidigare i vinter, med bland annat ökat statligt engagemang för sjukvården, ordentlig satsning på primärvård och närakuter samt en öppning för kommunala läkare.

Jag blev intervjuad i P4 Gotland inför det kommande årsmötet:

57-årige företagaren Leiph Berggren, Visby och Lavarö, föreslås bli ny ordförande i länsförbundet och dess styrelse alltså. Med Johan Thomasson som vice och Lena Grund som andre vice ordförande.

Leiph Berggren säger till P4 Gotland att han kom till Gotland 2006. Han har i dag inga förtroendeuppdrag för Liberalerna, men ett förflutet som landstingspolitiker. Han satt för Folkpartiet i Stockholms läns landsting 2002-2010, säger han.

– Jag kom in i politiken som vuxen, säger han och förklarar att han inte är uppvuxen som “valp i FPU”. Han brinner för kulturfrågor, uppger han, med ett tidigare engagemang för Stockholms läns museum.

Första halvan av inslaget *här*, inklusive webbtext. Hela inslaget *här*.

I februari släpper Region Gotland den första versionen av nästa Kulturplan. Kulturförvaltningen har bedrivit ett gott arbete med dialoggrupper och förstudier. Något hundratal privatpersoner har deltagit i detta arbete, som utgått från frågan ”Vad behöver kulturplanen innehålla för att stimulera medborgare till ökad kulturell aktivitet?”.

Man diskuterar mycket ‘vad’ och lite mindre ‘hur’. Detta är bra, riktigt bra.

Men var är politikernas diskussion kring ‘varför’?

Det är lätt att tro att alla tycker lika: En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Sedan står striden mellan socialister och konservativa om mecenaten ska vara det offentliga, eller en privat sponsor.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

En av liberalismens viktigaste uppgifter är att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas och uppmuntras i att utnyttja sin yttrandefrihet.

Uttrycksmedlen för att utnyttja sin yttrandefrihet kan ju variera. Men alla går tillbaka till någon av konstarternas former.

Kulturpolitiken är den enda politiska grenen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld. Den liberala staten måste därför aktivt uppmuntra sina medborgare att bli obstinata, ifrågasättande och kunniga gentemot både stat och andra maktcentra.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt, också blir frimodig i att uttrycka sina åsikter. Det är ingen slump att kulturpersoner är bland de första att utsättas för repressalier av despoter och motståndare till mångfald.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer och halvprofessionella. Basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Men även kulturens direkta nytta måste lyftas. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Pengarna räcker inte till allt. Men den liberala kulturpolitikens mål måste vara många obstinata, ifrågasättande och kunniga medborgare. Jippon och ‘trevligheter’ får då marknaden sköta.

Grip tillfället, låt oss diskutera detta nu när den nya Kulturplanen kommer.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

Publicerad i Gotlands Tidningar 12 februari 2016

Folkpartiet (fd) har just diskuterat föräldraförsäkringen. Tredje dedikerad månad, tredelad uppdelning eller 50/50 mellan föräldrarna.

Det finns goda argument för alla åsikter. ‘Familjen måste få bestämma själv.’ ‘Jämställdheten behöver hjälp från lagstiftaren.’ ‘Mammorna måste släppa in papporna.’

Det blir ju inte lättare om en – som jag – håller med alla tre argumentationslinjerna. Klart att subsidiaritetsprincipen ska omfatta familjen, men också klart att jämställdheten behöver all hjälp den kan få.

Samtidigt handlar klassisk liberalism om att stärka den svagare parten. När det gäller småbarn är män den svagare parten.

För min egen del krävdes det en liten intellektuell övning för att landa i en försvarbar position.

Först: Har vi som politiker överhuvudtaget rätt att ha synpunkter på hur föräldraförsäkringen tas ut?

Svar: Ja. Det är den som betalar som bestämmer vem som ska få pengarna. Innan skatt betalats är det inte ‘politikernas pengar’, och skatter bör hållas så låga som möjligt. Men när de väl är uttagna som skatt är det politikerna som styr över dem.

Nästa fråga: Vem ska anses vara förmånstagare för bidraget? (Det är ju egentligen inte en försäkring, att bli förälder är vanligen inte plötsligt och oförutsett.)

Jag landar i att det i normalfallet finns tre förmånstagare; två föräldrar och ett barn. Bidraget ska stötta föräldrarna som vårdnadshavare, men också ge barnet en bra start i livet.

Med tre förmånstagare blir det slutgiltiga svaret rätt självklart, föräldraförsäkringen bör vara tredelad. (Fd) Folkpartiets landsmöte valde fel väg.