Regeringen får en fördande kritik av katastrofkommisionen för sin hantering av händelserna kring tsunamin. I förstone kan det verka som om ministerierna är befolkade med gräddan av landets inkompetenta, men jag tror att orsakerna är betydligt djupare och allvarligare än så.

Att statsministern är direkt ansvarig för den usla hanteringen är självklart, och rimligtvis borde krav på hans avgång ställas. Men jag tror inte att så många andra som skolats i det socialdemokratiska samhället hade löst det bättre.

Den bild som kommisionen ger av myndigheternas interna arbete, är att väldigt många satt och väntade på att “någon annan” skulle fatta beslut. Detta är signifikativt för det socialdemokratiska samhället.

I ett helt annat ämne så skrev jag i augusti att: ‘Det finns ett betydande inslag av “någon annan-ism” i det socialdemokratiska samhällbygget. Det är alltid någon annan som ska “ansvara”, “trygga” eller “finansiera” våra verksamheter.’

Precis samma anda präglade uppenbarligen de olika myndigheternas ledning. Man väntade på besked, eller information, eller beslut.

Att de på operativ nivå visste vad som skulle göras, förvånar inte. De har säkerligen rekryterats med avséende på kompetens. På samma sätt är handlingsförlamningen på högre nivå inte heller förvånande – 65 års utnämningsmakt sätter sina spår.

De svenska myndighetenas hantering av tsunamikatastrofen är en frukt av det samhälle som socialdemokraterna har skapat. En avsocialisering måste till, så att alla inser att deras egen insats är viktig för både den egna välfärden, och samhällets.

Sverige måste avsocialiseras.

Sverige behöver ett regimskifte. Alliansens viktigaste uppgift fram till valet är att se till att detta regimskifte kan inledas, genom att vi får en ny regering.

Men dag två på det nya jobbet, så måste de som bekläder regeringsämbetet också se till att vi får ett regimskifte. Socialdemokrati “light” duger inte. Sverige måste avsocialiseras. Fortsätt läsa Sverige måste avsocialiseras →

Att Sverige måste avsocialiseras för jobbens, tillväxtens och ekonomins skull är självklart för de flesta utanför vänsterblocket. Men Sverige måste avsocialiseras även för de humanistiska, mjuka värdenas skull. Sverige måste avsocialiseras för glädjens, solidaritetens – ja hela samhällets skull.

Men hur gör man? Själv tror jag inte på ett Alexanderhugg, även om det finns vältaliga populister som talar för snabba enkla lösningar.

För hur illa vi än anser att dagsläget är, så har vi alla som verkar i Sverige anpassat oss efter dagens spelregler. Därför måste en avsocialisering ske med varsamhet. Mycket talar också för att vi har tid till det, om vi startar nu. Den stora påfrestningen på de allmänna finanserna väntas inträffa omkring 2015, och då framförallt med höga kostnader i sjuk- och äldrevården. Men det tar tid att vända stora skutor, så vi måste börja nu. De första förändringarna efter ett regeringsskifte måste vara tydliga och ha en genomtänkt pedagogisk idé.

För att omvandlingen till en mer långsiktigt hållbart samhällsskick ska vara möjlig, måste det till en betydande förändring i många av våra attityder. Den första och viktigaste är att “någon-annan”-ismen måste motas bort.

Attitydförändringar i privatlivet
Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

* På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Även om vi har system som omfördelar resurser över tiden, så måste nettot för alla friska bli att man försörjer sig själv. (Mer om just detta resonemang.)
* Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (Ett konkret förslag.)
* Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas.
* Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (Ett konkret förslag.)

Attitydförändringar i den offentliga sektorn

Inom den offentliga sektorns domäner så handlar det dels om att politiker måste sluta leka operativa chefer, dels att medborgaren/brukaren ska ses som en värdefull kund.

* All verksamhet ska som regel arrenderas ut till privata entreprenörer. Det är en betydande samhällsekonomisk skillnad på om fria entreprenörer utför samhällsuppdragen, gentemot om poitikerstyrda organisationer gör det “i egen regi”. (Mer om just detta resonemang.)
* Man kan inte bara kasta ut den egna verksamheten – både organisationen och politikerna måste bli kunniga beställare. Det tar förvisso lite tid, men omvandlingen måste ske metodiskt och målinriktat. (Ett konkret förslag på metod.)
* Så långt som möjligt bör den anonyma finansieringen avvecklas. Pengsystem som “tar omvägen” över individen skapar möjlighet för den goda och positiva dialogen mellan leverantör och kund. Det leder till en ökad kostnadsmedvetenhet hos alla inblandade, och detta bör leda till att mer kostnadseffektiva metoder vinner framsteg. (Ett konkret förslag.)

Atitydförändringar i samhällslivet

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

* Vardagssolidariteten måste återkomma. Det måste kännas naturligt att vara hjälpsam mot den som behöver, men också förmanande mot den som gör fel. Vi ska inte bli små privatpoliser till mans, men om vi börjar med den vanliga hjälpsamheten så växer nog insikten och förmågan att också hjälpa en vilsen själ till rätta. (Ett konkret förslag.)
* Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Det är inte det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar, som ger marknadsekonomin dess styrka. (Ett konkret förslag.)
* Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (Ett principiellt förslag.)

Målet med dessa punkter är att skapa ett samhällsklimat där de flesta kan säga: Jag kan, jag får, och framför allt – jag vill. När detta är på plats har ett stort steg mot segern över “någon annan”-ismens hegemoni vunnits.

Jag värjer mig mot de argument som idag hörs, som går ut på att vi alla måste arbeta mer för att betala den offentliga konsumtionen – och då framförallt våra kommande pensioner. Jag menar att det är principiellt felaktigt uttryckt, därför att vad vi liberaler egentligen menar är att vi – samtliga samhällsmedborgare – måste försörja oss själva, hela vuxna livet.

Det finns ett betydande inslag av “någon annan-ism” i det socialdemokratiska samhällbygget. Det är alltid någon annan som ska “ansvara”, “trygga” eller “finansiera” våra verksamheter.

Från början var välfärdssamhället en liberal idé, formulerad av John Stuart Mill. Solidaritet med de svagare skulle vara en samhällelig självklarhet, inte baseras på godtycke och allmosor. Men individens rätt – och skyldighet – att ta ett eget ansvar för sitt liv var också en viktig grund för samhällsbygget. Detta gällde även för de tidiga socialdemokraterna.

Med den solidariska finansieringen som argument så utökade socialdemokraterna – och fortsätter att utöka – det politiska omhändertagande av folket. “Det starka samhället” slutade man snart motivera. I stället började de kalla motståndarna för högerspöken.

Efter 65 års ideologisk hegemoni så är det idag många svenskar som verkligen tror att välfärd i första hand kommer ur statskassan.

Det är här som själva ordvalet blir viktigt. I uttrycket “Vi måste alla …” ligger en förrädisk avpersonifiering. Det ligger en latent möjlighet till smitning i uttrycket: I det socialdemokratiska samhället så har “vi alla” ofta kommit att betyda “alla andra – men inte jag”.

Ett vanligt exempel rör pensionen. Vi förväntas arbeta mer och längre, för att kunna betala in mer skatt och avgifter, för att senare få tillbaka delar av detta i form av pensioner. I grunden beror detta på det positiva faktum att vi idag blir äldre, än när pensionsåldern sattes till 65 år.

Men om vi istället för det opersonliga “vi måste alla arbeta mer”, börjar tala om att “vi vuxna måste försörja oss själva, hela livet” så blir diskussionen tydligare.

• Dels blir det tydligt att det är det produktiva arbetet som tillför nytta. Utan jobb kan man inte försörja sig, inte heller spara till pensionen. Om politikerna kväver förutsättningarna för näringslivet, försvinner jobben.
• Dels så öppnar det för individuella livsval: En mindre kostnadskrävande livsstil gör att den som vill kan sluta arbeta tidigare, utan att åka snålskjuts på andra.
• Men förhoppningsvis uppstår också en debatt om vad skatter verkligen ska gå till. När den egna – livslånga – försörjningen är ordnad, och det självklart gemensamma (vård, skola, socialtjänst, säkerhet o.dyl.) är finansierat – då syns de politiska skiljelinjerna tydligare.

Ordval kan betyda mycket. Om vi med rätt ordval kan vrida debatten i en mer liberal riktning är mycket vunnet.

Jag vill därför att vi ska argumentera för att “alla friska vuxna ska försörja sig själva “, inte dystert sia om att “vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring.

Ett av problemen med de nuvarande välfärdssystemen är deras inflexibilitet och ineffektivitet. De är allomfattande dinosaurier byggda enligt devisen att en form ska passa alla. Det är inte bra ens för tubsockor.

En av orsakerna till ineffektiviteten är de herrelösa pengarna, det är alltid någon annans pengar, det finns ingen “ägare”. Till att börja med så samlas pengarna in anonymt via skattsedeln.

Ta a-kassan som exempel: Det är extremt få som känner att de aktivt bidrar till att betala in medel till a-kassan. Alla vet att den a-kasseavgift som man betalar inte på något sätt täcker kassans utgifter. Sedan så fattas besluten om utbetalningarna av fackföreningarna via sina erkända arbetslöshetskassor. Men det är inte de som sitter på kassakistan, de rekvirerar pengarna ur statskassan.

Det som behövs är en allmän insikt om att detta är ett ohållbart system, och för att få den insikten bör man börja med ett tydligt pilotfall.

Jag tror att just a-kassan kan fungera som ett lämpligt pilotfall, för att dels visa att systemen kan omvandlas utan att förstöra dem, dels visa på ihåligheten i socialdemokraternas motvilja mot reformer.

A-kassan fungerar redan idag som en försäkring, den premie man betalar är en fast andel av lönen (via arbetsgivaravgifterna), och den ersättning som betalas ut står i proportion till den inbetalda premien. En ren skatteväxling bör göras, sänkningen av skatten motsvaras av höjningen av fackens a-kasseavgift. Men efter genomförd skatteväxlingen ska varje a-kassa vara självfinansierande – som en vanlig försäkring. Redan idag är a-kassan frivillig. Det bör den även i fortsättningen vara. På samma sätt bör det vara möjligt att vara med i a-kassan, utan medlemskap i motsvarande fackförbund.

Rent principiellt så borde fler än facken borde få erbjuda a-kassa. Men de vinster som uppkommer i form av många aktörer (facken) och ett tydligt ägarskap av pengarna, gör att valfriheten kan vara steg två i en reform. Det kravet kommer nog att resas “av sig självt”.

Alltså: Återlämna hela a-kassan till fackföreningarna. Med fler aktörer och tydligt ägande av pengarna så kommer systemet att bli robust och hållbart.

______________________________________________________________
Aktuella nivåer för sociala avgifter

I en artikel så skissade jag på två möjligheter att avpolitisera vardagen, att återföra beslutsrätten till de som skulle beröras av ett beslut:

• Varför ska vi engagera politiker och tjänstemän i vanliga bygglovsärenden? Om byggrätten för ett villaområde är definierad, och samtliga grannar med gräns mot det aktuella bygget givit sitt godkännande – skulle det inte kunna räcka med att byggherren åläggs att spara grannarnas godkänande i tio år. Annars betraktas det som svartbygge. Byggnadsnämnden reduceras till att hantera strategiska frågor och besvär.
• Vilket behov har vi av lokala skolpolitiker? Om nationell skolpeng och nationella kvalitetskrav införs, och alla offentliga skolor omvandlas till friskolor – till exempel stiftelser, med tung föräldra- och lärarrepresentation i styrelsen – vad tillför då politikerna för värde?

Reaktioner uteblev naturligtvis inte. Många nickar och tycker att det är självklarheter – klart att vuxna människor ska betraktas som myndiga.

Men alltför mågna reagerar med den Jante-präglade ryggmärgen: Hur skulle det gå om alla…, Gatans parlament…, Det är inte alla som vill engagera sig i…

Hur det går om individen känner sig maktlös och oförmögen att påverka annat än val av färdiga produkter, det vet vi. Det ser vi varje dag: Vuxna som inte orkar säga ifrån när barn sparkar sönder en busskur. Kollegor som hukar inför mobbing på jobbet. Medmänniskor som tar en omväg förbi en utslagen människa. Det är alltid “någon annan” som ska ordna eller ta ansvar.

Om vi som kallar oss liberaler, verkligen menar allvar med att vilja skapa ett liberalt samhälle, med starka och ansvarstagande individer, så måste vi lita på individerna. Då måste vi tilltro vanliga människor förmågan att samarbeta inom villakvarteret, och kunna prata med varandra. Då måste vi tro på att föräldrar vill och kan ta ansvar för sina barns skolgång. Då måste vi sluta att tänka och agera som “goda socialdemokrater”, som hellre vill se en stark politisk stat än stärkta individer.

För hur skulle det gå om byggloven reglerades av grannarna? Det skulle nog gå riktigt bra. De flesta människor är inte kufar. Väldigt få är illasinnade bråkmakare.

Hur skulle det gå för de barn vars föräldrar inte bryr sig om skolan? Samma sak där. De föräldrar som verkligen struntar i barnens skolgång är försvinnande få, och med verkligt inflytande i varje skola kommer det nog att finnas tillräckligt många kloka föräldrar och lärare för att det ska bli bra.

Vi måste lita på individerna.