Kategoriarkiv: Dagsedlar

Ganska många spår i snön nu…

Det börjar bli ganska många spår i snön nu, yttrandefriheten sitter löst i Sverige. Den formella friheten kommer nog att finnas kvar i lagrummen, men alltför mågna tecken pekar mot att det behövs ett aktivt försvar. Mer om det längre ner, först lite pressklipp som argumentationsstärkare.
____________________
UD “Samtalar” med ett webbhotell om en av deras hyresgäster.

Thomas Bodström i DN:
“Tanken är förstås inte att man ska bugga tidningsredaktioner. Men en tidning är rätt så lätt att starta. Därför behöver vi en särskild bestämmelse.”

Örnsköldsviks Allehanda med anledning av Göran Perssons hot mot Carl Henrik Svanberg:
“Behövs egentligen någon Lars Ohly när vi har en statsminister som hotar näringslivet med socialism när en av dess företrädare för ovanlighetens skull gör ett privat och allmänt hållet politiskt uttalande?”

När myndigheterna och ministrarna hotar, börjar självcensuren gro. Självcensur är inte respekt, det är rädsla.

Magnus Norell i Expressen:
[Ett problem är] vår mentala självcensur som reflexmässigt infinner sig när vi ser den ilska som teckningarna framkallat – även om det vid det här laget borde stå klart att en stor del av alla demonstrationer inte har speciellt mycket med religion att göra längre utan handlar om politiska frågor.

Liber stoppade en flera år gammal skolbok:
Under måndagen stoppades tillfälligt försäljningen av en av Almqvist & Wiksells läroböcker i religionskunskap där två illustrationer utgjordes av medeltida muslimska konstverk föreställande profeten Muhammed. Illustrationerna ifrågasattes i vissa massmedier som en följd av den häftiga debatt som nu pågår i fråga om avbildningar.

Spray stängde en webbplats:
Internetleverantören Spray stängde på måndagen en hemsida som tillhör ett litet bokförlag som publicerat en av de omtalade Muhammedkarikatyrerna. I en kommentar på sidan antyds att Muhammed var en pedofil.- Det här är känsligt material, även om det inte är direkt olagligt, säger Danny Aerts, vd på Spray, till DN.se.

____________________

Jag skrev tidigare att en av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.

Jag vill därför se att ett konkret arbete börjar nu, bland de som säger sig vilja värna yttrandefriheten. Manifestationer i all ära, men det behövs även ett långsiktigt arbete. Entusiaster behövs för att starta saker och ting, men organisationerna behövs för att skapa fortvarighet.

Jag vill därför se att vi startar arbetet nu!
Jag föreslår att vi ses den 11 mars.

Jag fixar lokal (i Stockholm) – vilka kommer?

Artikel 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
Universal Declaration of Human Rights

“Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Att denna deklaration är översatt även till svenska kan vara värt att påminna sig i tider som dessa. (DN den 10 februari 2006)

Timbros rapport om hot mot företagsledare passar också bra in i sammanhanget. (Minns GP:s uttalande om att brännmärka de som inte talade väl om socialdemokraternas Sverige.)

Muhammed-teckningarna

Det går ju inte att komma förbi diskussionen kring Muhammed-bilderna, om man vill kalla sig för samhällsdebattör. Men väldigt mycket är redan sagt, så idag så lånar jag också ord av andra kloka.

Hur det startade:

” Fredag den 16. September
Forfatteren Kåre Bluitgen har haft store problemer med at finde en tegner der turde illustrere en børnebog om profeten Muhammed. Dansk PENs bestyrelsesmedlem Morten Hesseldahl synes det er bekymrende hvis danske forfattere og tegnere af frygt for repressalier ikke tør binde an med lignende projekter.”

Resten är historia

Här kan man se bilderna

Kommentar från sidlinjen: Muhammed-bilder vanliga inom islam

En balanserad, tidig artikel från en religiös muslimsk tidskrift

“The Danish caricatures which showed Prophet Muhammad as a stereotypical fundamentalist would fuel the sense of persecution among young Muslims in the country, a Danish expert warned on Thursday, November 10.” “…a Danish Muslim and member the group Muslims In Dialogue, … criticized some elements within the Muslim minority.”Muslim extremists are making things hard for the majority of Muslims who fully accept secularism and democracy.”

Magnus Norell, Mellanöstern- och terroristforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI spekulerar i vad som är den egentliga orsaken till kravallerna.

” Vad handlar det om då? – Helt andra saker. I Iran är det naturligtvis så att man inte vill diskutera kärnvapenfrågan. Och kärnvapenfrågan har ju plockats upp av säkerhetsrådet nu. Kan man avleda uppmärksamheten från den frågan så gör man naturligtvis det. Att det här dök upp var en gudagåva för Iran.

Och demonstrationerna i Syrien? -Samma sak med Syrien och Libanon. De struntar i teckningarna. Demonstrationerna är lika spontana som en film regisserad av Ang Lee. Det finns inte spontana demonstrationer i Syrien. Hade de varit spontana hade polisen skjutit ned demonstranterna. Det här händer med regeringens goda minne.”

Det finns ju visst fog för denna misstanke. Svenska Dagbladet berättar “Demonstranter skrek enligt AFP “Häng tecknarna!” under demonstrationen i Peshawar som var organiserad av provinsregeringen och anförd av regeringschefen Akram Durrani.

(För övrigt så följer Dick Erixon på ett alldeles utmärkt sätt vad som sägs och skrivs på många håll om denna konflikt.)

Jag tror att vi västerlänningar, för att förstå denna rörelse, måste finna jämförbara fenomen inom vår egen kultursfär. Och jag tror att “vår egen” vänsterrörelse kan fungera som lämpligt jämförelseobjekt. Den europeiska vänstern kan ganska lätt mobilisera mycket stora människoskaror till att tåga på gatorna. Till exempel första maj, någon anti-USA-kampanj, anti-globaliseringsrörelsen. Man kan tycka mycket om olika vänstermänniskor – till exempel att de fått allt om bakfoten – men de flesta är inga våldsverkare. Ändå slutar många initialt fredliga demonstrationer i bråk och upploppsliknande situationer: G7/G8-möten, Göteborgskravallerna, franska bönder som bränner McDonalds, med mera. Svenska socialdemokrater är nog inga stalinistiska hantlangare, och på samma sätt är inte danska muslimer kollektivt ansvariga för vad mullorna i Teheran gör.

Men på samma sätt som vi argumenterar mot socialister, vare sig de kallar sig socialdemokrater eller kommunister, så måste vi argumentera mot religiösa fundamentalister vad de än kallar sig.

Jag tycker att – allt sammantaget – vi just nu inte bör sitta i båten och hålla käft. Tvärtom – det vi ser är en kampanj organiserad av de mörkermän som fortsatt vill hålla sina folk i strama tyglar.

Bilderna i Danmark präglas av islamofobi, och några av dem borde aldrig ha publicerats. Detta av samma skäl som historien har lärt oss att “judeskämt” inte bör uppmuntras. I Europa så har muslimer som kollektiv på något sätt blivit lovligt villebråd, på samma sätt som judar var det ända fram till 1945.

Men det är dags att visa att man kan lära av historien. Det fria Europas länder (EU och ett antal ytterligare) bör initiera en massiv informations-/reklamkampanj i de länder där regimerna frammanat eller stött anti-yttrandefrihetskravallerna.

Alla i Sverige är inte socialdemokrater. På samma sätt är inte alla islamister i Syrien, Libanon, Sudan, Pakistan, Afghanistan och de andra länderna. Vi måste hjälpa de goda krafterna med god argumentation. Radio Free Europe och TV-sändningarna av Dallas hjälpte till att stjälpa kommunisterna i östeuropa. “Radio Free Islam” och Saturday night live vore väl värdiga efterföljare.

Uppdatering 16 februari: Oväntat stöd – läser Condie leiph.se?

Jag skrev: “Vi måste hjälpa de goda krafterna med god argumentation. Radio Free Europe och TV-sändningarna av Dallas hjälpte till att stjälpa kommunisterna i östeuropa. “Radio Free Islam” och Saturday night live (för att visa på praktiskt tillämpad yttrendefrihet) vore väl värdiga efterföljare.”

Condoleezza Rice svarar: Funds would be used for radio and TV programs in Iran. http://www.cnn.com/2006/POLITICS/02/15/iran.usa.reut/index.h
tml

“USAs utrikesminister, Condoleezza Rice, berättade idag [15 feb] att Bush administrationen kommer att begära ytterligare 75 miljoner dollar för att främja demokrati i Iran. En stor del av pengarna kommer att satsas på dygnet runt sändningar av radio och tv till befolkningen i Iran.” http://friairanvanner.blogspot.com/2006/02/goda-nyheter.html

G.P. som don Quixote

Don Quixote Dick Erixon om Lars Leijonborgs bok:

Med tvekan avslutar Leijonborg boken med att citera Mao, som borde ”ägnat sig åt poesi istället för politik”:

när förändringens vindar blåser, bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar.

Det gäller för Leijonborg och de andra att för svenska folket förklara att de bygger väderkvarnar! (Och att socialdemokratin är don Quijote som slåss mot dom…)

Om kulturpolitik och yttrandefrihet

Lite nu och då så bryter det ut en debatt om huruvida det är rimligt att med skattemedel subventionera olika former av kulturyttringar. Nu senast så såg jag två bloggposter (här och här) hos Henrik Alexanderson i ämnet. Henrik menar (tolkar jag) att eftersom all kulturpolitik i landar i en subjektiv värdering om vad som är skyddsvärt, så bör kulturpolitiken avskaffas. Alla kulturyttringar bör stå på sina egna ben. “Varför skall alla tvingas betala för somligt, samtidigt som annat får klara sig på egen hand?”

Initialt så är det förföriskt enkelt att hålla med Henrik. Det går inte att hävda att klassisk balett är en bättre kulturyttring än luftgitarrövningar. Dagens kulturpolitik är ett arv från den tiden då de som hade råd höll “salonger” för att underhållas av artisten på modet. Den folkliga kulturen fick alltid klara sig på egen – kommersiell – kraft. Därför bör dagens kulturpolitik kritiseras och reformeras.

Men jag menar att de som vill avskaffa kulturpolitiken helt, utifrån en nyliberal eller libertianistisk ståndpunkt, misstar sig.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Det motsatta gäller också: Bland de första som drabbas av ett hårdare “yttrandeklimat” är konstnärerna. Man behöver inte gå till trettiotalet, det räcker med december 2005: Wiens borgmästare konstaterar att EU-kritiska målningar bör tas bort, det är inte konst; danska tecknare hotas efter att ha målat bilder som är misshagliga för religiösa fanatiker.

Eftersom “samhället” idag blir nästan synonymnt med den politiska sfären, så menar jag att det finns ett behov av en kulturpolitik. Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar. Kulturpolitikens främsta syfte bör vara att göra det möjligt för många att utöva sin yttranderätt. Därför anser jag att det behövs kulturpolitik.

Om solidaritet och artighet

Ur torsdagens DN-ledare :

Solidaritet

Enligt ordlistan innebär solidaritet en känsla av samhörighet och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor. Men i Sverige har begreppet monopoliserats av LO-facken, som använder det för att rättfärdiga en politik som stänger ute utlänningar, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Denna förljugenhet blev särskilt tydlig i Vaxholm. Där skrek Byggnads ombudsmän “Go home, go home” till de lettiska byggjobbarna, samtidigt som förbundsledningen påstod att aktionen var ett uttryck för solidaritet med grannarna på andra sidan Östersjön.

Härligt, vi blir alltfler i båten! För något år sedan skrev jag att:

“Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.”

Men det går att börja förändra detta, som lokalpolitiker och som privatperson. Som lokalpolitiker kan man förvisso försöka uppmuntra solidaritet inom något område som man har rådighet över. Det blir ju en slags uppfostran via morot. (Att bete sig så huvudlöst korkat som bussbolaget som hotade en vardagshjälte med uppsägning, det är att be om ett samhälleligt förfall. Den personalchefen, eller vem det nu var, bör omplaceras till gem-räkning!)

Men jag tror att de av oss som vill uppmuntra solidariskt betéende, vi måste börja gräva där vi står.

Någon får väl spader, och tycker att jag är gammaldags, men jag tror att solidariet startar med artighet:

  • Om vi låter bli att springa till den nya kassalinjen, utan låter de som stod före oss i den gamla kön, också få göra det i den nya,
  • Om vi lär barnen att vänta på varandra vid matbordet, och också själva sitter kvar tills alla är färdiga,
  • Om vi bilister stannar för fotgängare som ska över gatan, inte för att det är lag på det, utan för att det är ett sätt där man som bilist kan hjälpa fotgängaren,
  • ..och massor av andra små vardagsartigheter..

..så tror jag att en ryggmärgstanke kan bli placerad: Vad kan jag göra för att underlätta för just den där personen? Det är kanske naivt, men jag tror att om Sverige ska avsocialiseras, så måste vi också rannsaka oss själva.

Det där med “borgerliga värderingar” är inte så dumt. Varken i politiska termer, eller i vardagliga umgängesformer.

Anonyma jobbansökningar

Det har gjorts en utredning kring arbetssökande och diskriminering. Utredningen hävdar att det finns ett systematiskt bortval av jobbsökande med “konstiga” namn, och att ett anonymnt ansökningsförfarande skulle råda bot på detta. Anonymitetsutredaren, Tanja Linderborg, föreslår att

”Offentliga arbetsgivare bör använda avidentifierade jobbansökningar för att minska risken för särbehandling på grund av bland annat etnisk härkomst”.

I en kommentar till en utredning så skriver Svenskt Näringsliv

Anonyma jobbansökningar innebär inte att invandrare får fler jobb…. Avidentifiering och anonymisering gör anställningsförfarandet byråkratiskt och skapar inga nya jobb.

Svenskt Näringsliv har naturligtvis rätt i sin sista mening, där de säger att detta inte skapar några nya jobb. Men de jobb som redan finns kanske kan fördelas mer på meriter som är relevanta för uppdraget, än på härkomst.

Det finns faktiskt fullskaleförsök i Sverige där man har provat detta. I så gott som samtliga fall där en synfoniorkester ska nyanställa så sker provspelningen bakom en skärm. Detta för att det ska vara den musikaliska skickligheten som avgör, och inte idéer om att den-eller-den inte passar in i ett sammanhang. Och eftersom det numer är en jämnare fördelning mellan könen i Sveriges orkestrar, så har det alltså tidigare funnits något glastak som spärrat ut kvinnorna.

På samma sätt så kan en eventuell härkomstdiskriminering bli synlig om offentliga arbetsgivare börjar tillämpa systemet med anonyma ansökningshandlingar. De erfarenheter som då görs kan nog vara nyttiga även för de större företagen i Svenskt Näringsliv.
En oväntad, men önskad, bieffekt skulle bli att även de högsta offentliga posterna skulle tillsättas efter kompetens, och inte efter partibok. Bara det är skäl nog för att omfamna förslaget med de varmaste känslor. Även av Svenskt Näringsliv.

Trängselskatten – klart vi påverkas

Jag satt nyss och lyssnade på Ekot, där man rapporterade från trängselskattens första “riktiga” dag. Det verkar på kommentatorerna som om man ska utvärdera försöket utifrån huruvida avgifterna kommer att ändra trafikflödena.

Sånt trams! Det är klart att avgifterna kommer att påverka bilisterna. Man kan beskatta ihjäl vilken verksamhet som helst.

Den största invändningen mot de biltullar som nu införs i Stockholm, är det sätt de infördes på. Jag tillhör den lilla skara som tycker att även politiker ska vara ärliga. Om en ledande företrädare för ett parti säger “Nej – vi ska inte göra X.”, så måste man kunna lita på det. Ett uttalande från en ledande politiker, i sitt partis namn, får inte vara en dagsnotering.

Jag skrev lite mer om detta för drygt ett år sedan.

Uppdatering 10 jan: EN krönika i DN påpekar att trängselskatten fungerer bra för de rika.

Hello World!

Jomän – även jag har skaffat mig en blogg. På webben har jag funnits sedan 2002. Men den sidan är ingen blogg. Stolt har jag deklarerat att: Webbplatsen är ingen blogg eller veckobrev, jag kommenterar nästan aldrig de dagsaktuella dumheterna från (s).

Men jag klarar inte längre att hålla mig borta från kommenterandet, så nu finns www.leiph.se, min bloggplats.

Sidokolumnerna är till för texter med lite längre hållbarhet, mittenkolumnen är mer för snabba kommentarer.

Jag fuskar lite med tidsstämplarna. webbplatsen kom upp kring nyåret 2006, men jag kommer succesivt att lägga till artiklar som tidigare bara funnits under www.folkpartiet.se/leiph/politik . De artiklarna får orginaldatum, och hamnar i sidokolumnernas kategori.

Monopol är aldrig bra, EU bör balansera USA

(Ursprungligen publicerat på DN.Debatt 27/12 2002)

USA förvånar

Monopol är aldrig bra, inte ens om man gillar monopolisten. Jag uppskattar USA, även om jag inte uppskattar allt. (För att undvika missförstånd: Det var och är en välgärning att bekämpa diktaturer. Alla demokratiska krafter, inklusive USA, har heder av att Nazi-Tyskland och Sovjet kollapsade.)

Det som framförallt förvånar – politiskt – är att USA, med världens mest demokratiska konstitution och goda demokratiska förhållanden på hemmaplan, inte sedan Marshallplanen försökt exportera sitt samhällssystem. I stället har man satsat på “fiendens fiende”, vilket tyvärr visat sig vara en draksådd.

Här kan EU utgöra en behövd balanserande motvikt.

Hemmamarknadens betydelse

Den som seriöst vill arbeta för att minska USAs dominans måste inse att USAs styrka bygger på dess urstarka ekonomi. Denna ekonomiska styrka kommer ursprungligen av att man har en mycket stor och köpstark hemmamarknad. En köpstark hemmamarknad är en utmärkt grogrund för att skapa stora företag, det är ingen slump att det i huvudsak är de USA-baserade företagen som är globalt närvarande.

EU bygger just nu upp en gemensam inre marknad, vilket på sikt bäddar för en motsvarande hemmamarknad. Den som idag vill verka för att USA:s dominans ska minska, måste följaktligen bejaka integrationen i EU, och säga ja till EMU.

En köpstark hemmamarknad är också en viktig förutsättning för en uthålligt stark militärapparat. Hemmamarknaden är beskattningsbar, och kan försörja en dyr militär organisation. För att utmana USAs dominans krävs att utmanaren har en motsvarande hemmamarknad.

Sovjetunionen lyckades nästan, men valde ett ohållbart ekonomiskt/politiskt system, och kollapsade under sin egen tyngd. [Tack och lov för det.] Eventuellt kan nog Kina och Indien utmana USA i framtiden.

Den som vill begränsa USAs militära dominans måste inse att detta endast kan ske genom att bygga upp motsvarande egen kompetens. Den enda väg som står öppen för Sverige, om vi vill ha handlingsfrihet gentemot USA, är genom samarbete med likasinnade.

Sveriges möjlighet att påverka stavas EU

Att hoppas på ett klokt och starkt FN är en vacker utopi. Ett mer realistiskt scenario är att satsa på ett mer federalt EU. På sikt skulle vi (EU) kunna bygga upp en underrättelseorganisation som kan balansera USA:s. Om vi sedan satsar på handelsutbyte och aktivt främjande av demokratisk utveckling, istället för att bygga upp en egen (EU) militärapparat, så har vi skapat en värdig motståndare till USA, utan att ödsla ytterligare pengar på kulor och krut.

Den som verkligen tror på global pluralism måste vara för ett mer federalt EU, och därigenom för EMU.

Ökad SL-kapacitet i rusningstrafik

Det är för låg kapacitet inom kollektivtrafiksystemet.

(Denna artikel är uppbyggd enligt en modell vi prövade i Hässelby-Vällingby. Först en problembeskrivning, därefter ett resonemang kring vad som tidigare sagts i ämnet, och slutligen en presentation av förslaget.)

Problemet

Kollektivtrafikens populäritet har lett till (i rusningstid) överfulla pendeltåg, bussar och tunnelbanor. Den som inte åker med från ändstation kan inte räkna med sittplats, och i vissa fall är ine ens ståplats given. (Åk med pendeltåg från Spånga strax före 8 en vardagsmorgon, eller t-bana från Islandstorget samma tid – det är inte givet att alla kan komma med.) Trängseln leder dessutom till att stopp vid stationer tar längre tid än schemalagt, vilket ger att tidtabeller upplevs som opålitliga.

Detta ger att resan med kollektiva transportmedel hamnar i vanrykte, okomfortabel och opålitlig, bilen framstår som ett förstahandsval. Men ur samhällelig synvinkel är ökar bilresande inte önskvärt – framförallt inte som resor till och från arbetet.

En o-attraktiv kollektivtrafik drabbar oss alla:

  • Den som tvingas välja bilen skitar ner miljön, och proppar till gatorna för nyttotrafiken.
  • Den som inte är vid god vigör kan inte välja SL för sina arbetsresor, blir utestängd.
  • Det är slöseri med mänskliga resurser att låta arbetsplatsresorna vara dåliga. Vi blir dåliga arbetare på dagarna och dåliga föräldrar på kvällarna.

Principiellt uttalande

Finns det någon självklar liberal linje?

Nja, liberalismen i sig tar inte ställning för operativa lösningar av arbetsplatsresor. Men liberalismen ger att alla människor ska ges goda förutsättningar för att kunna verka i samhället.

Har Folkpartiet tidigare uttalat sig i någon liknande fråga?

Ja, länsförbundets trafikprogram säger : “Stockholm har redan idag en av världens högsta kollektivtrafikandelar, den skall bli än högre i hela länet. Fler människor måste kunna välja att resa kollektivt.”

Vilka särskilda hänsyn måste tagas?

Även om resor till och från arbete i första hand berör friska och vuxna människor så får inte allmänna kommunikationer utformas så att de utestänger barn, gamla eller rörelsehämmade.

Nya trafiklösningar bör utformas så att de bidrar till att minska den totala miljöbelastningen.

Nya lösningar får inte utarma befintlig trafikförsörjning.

Förslaget

Släpp in fler aktörer – konkurrens behövs!

De seriösa företagare som vill bedriva kollektivtrafik, ska få göra det. Tillåt lokala bussbolag på enskilda linjer. Det finns idag många som vill, men inte släpps in; båtlinjer i City, snabbussar från förorterna, nya tvärförbindelser. Det måste få vara tillåtet att också vara liten aktör.

Detaljerad beskrivning

Fler aktörer släpps in genom att etableringsrätten på “SL-linjer” släpps fri, eller åtminstone friare.

  • De linjer och tider där beläggningen (räknat i sittplatser) är mer än 80% klassas som drabbade av “underkapacitet”. Inom de områden där underkapacitet råder, släpps etableringsrätten för “SL-trafik” fri. De berörda områdena kan vara en stadsdel (tex Hässelby), eller en generell sträckning (Hässelby – City).
  • Oavsett kapacitet, så släpps etableringsrätten fri för helt nya sträckningar, och direktlinjer.
  • Endast seriösa företagare tillåts etablera sig, dock att nystartade företag tillåts verka under en prövoperiod.