Artikel 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
Universal Declaration of Human Rights

“Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Att denna deklaration är översatt även till svenska kan vara värt att påminna sig i tider som dessa. (DN den 10 februari 2006)

Timbros rapport om hot mot företagsledare passar också bra in i sammanhanget. (Minns GP:s uttalande om att brännmärka de som inte talade väl om socialdemokraternas Sverige.)

Muhammed-teckningarna

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

Det går ju inte att komma förbi diskussionen kring Muhammed-bilderna, om man vill kalla sig för samhällsdebattör. Men väldigt mycket är redan sagt, så idag så lånar jag också ord av andra kloka.

Hur det startade:

” Fredag den 16. September
Forfatteren Kåre Bluitgen har haft store problemer med at finde en tegner der turde illustrere en børnebog om profeten Muhammed. Dansk PENs bestyrelsesmedlem Morten Hesseldahl synes det er bekymrende hvis danske forfattere og tegnere af frygt for repressalier ikke tør binde an med lignende projekter.”

Resten är historia

Här kan man se bilderna

Kommentar från sidlinjen: Muhammed-bilder vanliga inom islam

En balanserad, tidig artikel från en religiös muslimsk tidskrift

“The Danish caricatures which showed Prophet Muhammad as a stereotypical fundamentalist would fuel the sense of persecution among young Muslims in the country, a Danish expert warned on Thursday, November 10.” “…a Danish Muslim and member the group Muslims In Dialogue, … criticized some elements within the Muslim minority.”Muslim extremists are making things hard for the majority of Muslims who fully accept secularism and democracy.”

Magnus Norell, Mellanöstern- och terroristforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI spekulerar i vad som är den egentliga orsaken till kravallerna.

” Vad handlar det om då? – Helt andra saker. I Iran är det naturligtvis så att man inte vill diskutera kärnvapenfrågan. Och kärnvapenfrågan har ju plockats upp av säkerhetsrådet nu. Kan man avleda uppmärksamheten från den frågan så gör man naturligtvis det. Att det här dök upp var en gudagåva för Iran.

Och demonstrationerna i Syrien? -Samma sak med Syrien och Libanon. De struntar i teckningarna. Demonstrationerna är lika spontana som en film regisserad av Ang Lee. Det finns inte spontana demonstrationer i Syrien. Hade de varit spontana hade polisen skjutit ned demonstranterna. Det här händer med regeringens goda minne.”

Det finns ju visst fog för denna misstanke. Svenska Dagbladet berättar “Demonstranter skrek enligt AFP “Häng tecknarna!” under demonstrationen i Peshawar som var organiserad av provinsregeringen och anförd av regeringschefen Akram Durrani.

(För övrigt så följer Dick Erixon på ett alldeles utmärkt sätt vad som sägs och skrivs på många håll om denna konflikt.)

Jag tror att vi västerlänningar, för att förstå denna rörelse, måste finna jämförbara fenomen inom vår egen kultursfär. Och jag tror att “vår egen” vänsterrörelse kan fungera som lämpligt jämförelseobjekt. Den europeiska vänstern kan ganska lätt mobilisera mycket stora människoskaror till att tåga på gatorna. Till exempel första maj, någon anti-USA-kampanj, anti-globaliseringsrörelsen. Man kan tycka mycket om olika vänstermänniskor – till exempel att de fått allt om bakfoten – men de flesta är inga våldsverkare. Ändå slutar många initialt fredliga demonstrationer i bråk och upploppsliknande situationer: G7/G8-möten, Göteborgskravallerna, franska bönder som bränner McDonalds, med mera. Svenska socialdemokrater är nog inga stalinistiska hantlangare, och på samma sätt är inte danska muslimer kollektivt ansvariga för vad mullorna i Teheran gör.

Men på samma sätt som vi argumenterar mot socialister, vare sig de kallar sig socialdemokrater eller kommunister, så måste vi argumentera mot religiösa fundamentalister vad de än kallar sig.

Jag tycker att – allt sammantaget – vi just nu inte bör sitta i båten och hålla käft. Tvärtom – det vi ser är en kampanj organiserad av de mörkermän som fortsatt vill hålla sina folk i strama tyglar.

Bilderna i Danmark präglas av islamofobi, och några av dem borde aldrig ha publicerats. Detta av samma skäl som historien har lärt oss att “judeskämt” inte bör uppmuntras. I Europa så har muslimer som kollektiv på något sätt blivit lovligt villebråd, på samma sätt som judar var det ända fram till 1945.

Men det är dags att visa att man kan lära av historien. Det fria Europas länder (EU och ett antal ytterligare) bör initiera en massiv informations-/reklamkampanj i de länder där regimerna frammanat eller stött anti-yttrandefrihetskravallerna.

Alla i Sverige är inte socialdemokrater. På samma sätt är inte alla islamister i Syrien, Libanon, Sudan, Pakistan, Afghanistan och de andra länderna. Vi måste hjälpa de goda krafterna med god argumentation. Radio Free Europe och TV-sändningarna av Dallas hjälpte till att stjälpa kommunisterna i östeuropa. “Radio Free Islam” och Saturday night live vore väl värdiga efterföljare.

Uppdatering 16 februari: Oväntat stöd – läser Condie leiph.se?

Jag skrev: “Vi måste hjälpa de goda krafterna med god argumentation. Radio Free Europe och TV-sändningarna av Dallas hjälpte till att stjälpa kommunisterna i östeuropa. “Radio Free Islam” och Saturday night live (för att visa på praktiskt tillämpad yttrendefrihet) vore väl värdiga efterföljare.”

Condoleezza Rice svarar: Funds would be used for radio and TV programs in Iran. http://www.cnn.com/2006/POLITICS/02/15/iran.usa.reut/index.h
tml

“USAs utrikesminister, Condoleezza Rice, berättade idag [15 feb] att Bush administrationen kommer att begära ytterligare 75 miljoner dollar för att främja demokrati i Iran. En stor del av pengarna kommer att satsas på dygnet runt sändningar av radio och tv till befolkningen i Iran.” http://friairanvanner.blogspot.com/2006/02/goda-nyheter.html

G.P. som don Quixote

Dagsedlar

Don Quixote Dick Erixon om Lars Leijonborgs bok:

Med tvekan avslutar Leijonborg boken med att citera Mao, som borde ”ägnat sig åt poesi istället för politik”:

när förändringens vindar blåser, bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar.

Det gäller för Leijonborg och de andra att för svenska folket förklara att de bygger väderkvarnar! (Och att socialdemokratin är don Quijote som slåss mot dom…)

Om kulturpolitik och yttrandefrihet

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

Lite nu och då så bryter det ut en debatt om huruvida det är rimligt att med skattemedel subventionera olika former av kulturyttringar. Nu senast så såg jag två bloggposter (här och här) hos Henrik Alexanderson i ämnet. Henrik menar (tolkar jag) att eftersom all kulturpolitik i landar i en subjektiv värdering om vad som är skyddsvärt, så bör kulturpolitiken avskaffas. Alla kulturyttringar bör stå på sina egna ben. “Varför skall alla tvingas betala för somligt, samtidigt som annat får klara sig på egen hand?”

Initialt så är det förföriskt enkelt att hålla med Henrik. Det går inte att hävda att klassisk balett är en bättre kulturyttring än luftgitarrövningar. Dagens kulturpolitik är ett arv från den tiden då de som hade råd höll “salonger” för att underhållas av artisten på modet. Den folkliga kulturen fick alltid klara sig på egen – kommersiell – kraft. Därför bör dagens kulturpolitik kritiseras och reformeras.

Men jag menar att de som vill avskaffa kulturpolitiken helt, utifrån en nyliberal eller libertianistisk ståndpunkt, misstar sig.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Det motsatta gäller också: Bland de första som drabbas av ett hårdare “yttrandeklimat” är konstnärerna. Man behöver inte gå till trettiotalet, det räcker med december 2005: Wiens borgmästare konstaterar att EU-kritiska målningar bör tas bort, det är inte konst; danska tecknare hotas efter att ha målat bilder som är misshagliga för religiösa fanatiker.

Eftersom “samhället” idag blir nästan synonymnt med den politiska sfären, så menar jag att det finns ett behov av en kulturpolitik. Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar. Kulturpolitikens främsta syfte bör vara att göra det möjligt för många att utöva sin yttranderätt. Därför anser jag att det behövs kulturpolitik.

Om solidaritet och artighet

...bland annat om ansvar och "någon-annan-ismen", ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Ur torsdagens DN-ledare :

Solidaritet

Enligt ordlistan innebär solidaritet en känsla av samhörighet och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor. Men i Sverige har begreppet monopoliserats av LO-facken, som använder det för att rättfärdiga en politik som stänger ute utlänningar, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Denna förljugenhet blev särskilt tydlig i Vaxholm. Där skrek Byggnads ombudsmän “Go home, go home” till de lettiska byggjobbarna, samtidigt som förbundsledningen påstod att aktionen var ett uttryck för solidaritet med grannarna på andra sidan Östersjön.

Härligt, vi blir alltfler i båten! För något år sedan skrev jag att:

“Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.”

Men det går att börja förändra detta, som lokalpolitiker och som privatperson. Som lokalpolitiker kan man förvisso försöka uppmuntra solidaritet inom något område som man har rådighet över. Det blir ju en slags uppfostran via morot. (Att bete sig så huvudlöst korkat som bussbolaget som hotade en vardagshjälte med uppsägning, det är att be om ett samhälleligt förfall. Den personalchefen, eller vem det nu var, bör omplaceras till gem-räkning!)

Men jag tror att de av oss som vill uppmuntra solidariskt betéende, vi måste börja gräva där vi står.

Någon får väl spader, och tycker att jag är gammaldags, men jag tror att solidariet startar med artighet:

  • Om vi låter bli att springa till den nya kassalinjen, utan låter de som stod före oss i den gamla kön, också få göra det i den nya,
  • Om vi lär barnen att vänta på varandra vid matbordet, och också själva sitter kvar tills alla är färdiga,
  • Om vi bilister stannar för fotgängare som ska över gatan, inte för att det är lag på det, utan för att det är ett sätt där man som bilist kan hjälpa fotgängaren,
  • ..och massor av andra små vardagsartigheter..

..så tror jag att en ryggmärgstanke kan bli placerad: Vad kan jag göra för att underlätta för just den där personen? Det är kanske naivt, men jag tror att om Sverige ska avsocialiseras, så måste vi också rannsaka oss själva.

Det där med “borgerliga värderingar” är inte så dumt. Varken i politiska termer, eller i vardagliga umgängesformer.

Anonyma jobbansökningar

Dagsedlar

Det har gjorts en utredning kring arbetssökande och diskriminering. Utredningen hävdar att det finns ett systematiskt bortval av jobbsökande med “konstiga” namn, och att ett anonymnt ansökningsförfarande skulle råda bot på detta. Anonymitetsutredaren, Tanja Linderborg, föreslår att

”Offentliga arbetsgivare bör använda avidentifierade jobbansökningar för att minska risken för särbehandling på grund av bland annat etnisk härkomst”.

I en kommentar till en utredning så skriver Svenskt Näringsliv

Anonyma jobbansökningar innebär inte att invandrare får fler jobb…. Avidentifiering och anonymisering gör anställningsförfarandet byråkratiskt och skapar inga nya jobb.

Svenskt Näringsliv har naturligtvis rätt i sin sista mening, där de säger att detta inte skapar några nya jobb. Men de jobb som redan finns kanske kan fördelas mer på meriter som är relevanta för uppdraget, än på härkomst.

Det finns faktiskt fullskaleförsök i Sverige där man har provat detta. I så gott som samtliga fall där en synfoniorkester ska nyanställa så sker provspelningen bakom en skärm. Detta för att det ska vara den musikaliska skickligheten som avgör, och inte idéer om att den-eller-den inte passar in i ett sammanhang. Och eftersom det numer är en jämnare fördelning mellan könen i Sveriges orkestrar, så har det alltså tidigare funnits något glastak som spärrat ut kvinnorna.

På samma sätt så kan en eventuell härkomstdiskriminering bli synlig om offentliga arbetsgivare börjar tillämpa systemet med anonyma ansökningshandlingar. De erfarenheter som då görs kan nog vara nyttiga även för de större företagen i Svenskt Näringsliv.
En oväntad, men önskad, bieffekt skulle bli att även de högsta offentliga posterna skulle tillsättas efter kompetens, och inte efter partibok. Bara det är skäl nog för att omfamna förslaget med de varmaste känslor. Även av Svenskt Näringsliv.

Riktiga personval – redan nu!

Texter med lång hållbarhet

“Folkpartiet vill:
• Låt väljarnas kryss helt avgöra vilka personer som blir invalda. Partierna kan fortfarande rangordna kandidaterna som rekommendation, men det blir kryssen som blir helt avgörande. ”

Just nu pågår i Folkpartiet, och troligen i alla de andra partierna också, val och möten som ska resultera i valsedlar till höstens val. Vallagen ger att det är listans rangordning som bestämmer vilka som får en plats i parlamentet. Det finns visserligen en teoretisk chans att genom personvalskryss slå ut en högre rankad kandidat. Men alla aktiva vet att det är närmast omöjligt att nå över den spärr på fem procent somm vallagen stipulerar. Därför är det också väldigt få som satsar (på riktigt) på en personvalskampanj.

Det är synd, för det behöver inte vara så – trots den av (s) fastställda principen om att partiapparaten ska ha större inflytande än väljarna. (Personvalsinslaget infördes trots socialdemokraternas uttalade skepsis.)

Men låt (s) hålla fast vid sitt motstånd.

Inget sporrar en kandidat så mycket som en chans till att få en plats i ett parlament. Om vi ger samtliga 27+ kandidater på en lista en trovärdig möjlighet att genom hårt kampanjarbete få en plats, så får vi en otroligt mycket starkare valorganisation, än om det bara blir någon/några högst upp på listan. Metoden för detta är naturligtvis personval.

Jag föreslår att samtliga kandidater på vallistorna skriver på ett “Hederskontrakt” baserat på nedanstående. Jag föreslår vidare att inga kandidater anmäls till valmyndigheten, som inte ansluter sig till hederskontraktet.

  • Antalet personvalskryss avgör den interna rangordningen, även om antalet kryss understiger vallagens spärr. “Personvalsförlorande” kandidat avsäger sig sin plats.
  • Dock: Om en högre listad kandidat genom personvalskryss kvalificerar sig för en annan plats än den som listan gav, så får listans högst placerade namn formellt ta den första platsen. Men genom intern arbetsfördelning så ska personvalets rangordning upprätthållas.

Det är ett hederskontrakt, det finns inga legala metoder för att tvinga bort en politiker som är vald enligt vallagen. Men jag tillhör den skara av mänskligheten som anser att även politiker bör vara hederliga och hålla ord.

Trängselskatten – klart vi påverkas

Dagsedlar

Jag satt nyss och lyssnade på Ekot, där man rapporterade från trängselskattens första “riktiga” dag. Det verkar på kommentatorerna som om man ska utvärdera försöket utifrån huruvida avgifterna kommer att ändra trafikflödena.

Sånt trams! Det är klart att avgifterna kommer att påverka bilisterna. Man kan beskatta ihjäl vilken verksamhet som helst.

Den största invändningen mot de biltullar som nu införs i Stockholm, är det sätt de infördes på. Jag tillhör den lilla skara som tycker att även politiker ska vara ärliga. Om en ledande företrädare för ett parti säger “Nej – vi ska inte göra X.”, så måste man kunna lita på det. Ett uttalande från en ledande politiker, i sitt partis namn, får inte vara en dagsnotering.

Jag skrev lite mer om detta för drygt ett år sedan.

Uppdatering 10 jan: EN krönika i DN påpekar att trängselskatten fungerer bra för de rika.

Hello World!

Dagsedlar

Jomän – även jag har skaffat mig en blogg. På webben har jag funnits sedan 2002. Men den sidan är ingen blogg. Stolt har jag deklarerat att: Webbplatsen är ingen blogg eller veckobrev, jag kommenterar nästan aldrig de dagsaktuella dumheterna från (s).

Men jag klarar inte längre att hålla mig borta från kommenterandet, så nu finns www.leiph.se, min bloggplats.

Sidokolumnerna är till för texter med lite längre hållbarhet, mittenkolumnen är mer för snabba kommentarer.

Jag fuskar lite med tidsstämplarna. webbplatsen kom upp kring nyåret 2006, men jag kommer succesivt att lägga till artiklar som tidigare bara funnits under www.folkpartiet.se/leiph/politik . De artiklarna får orginaldatum, och hamnar i sidokolumnernas kategori.

Katastrofkommisionen, och “någon annan”-ismen

...bland annat om ansvar och "någon-annan-ismen", Texter med lång hållbarhet

Regeringen får en fördande kritik av katastrofkommisionen för sin hantering av händelserna kring tsunamin. I förstone kan det verka som om ministerierna är befolkade med gräddan av landets inkompetenta, men jag tror att orsakerna är betydligt djupare och allvarligare än så.

Att statsministern är direkt ansvarig för den usla hanteringen är självklart, och rimligtvis borde krav på hans avgång ställas. Men jag tror inte att så många andra som skolats i det socialdemokratiska samhället hade löst det bättre.

Den bild som kommisionen ger av myndigheternas interna arbete, är att väldigt många satt och väntade på att “någon annan” skulle fatta beslut. Detta är signifikativt för det socialdemokratiska samhället.

I ett helt annat ämne så skrev jag i augusti att: ‘Det finns ett betydande inslag av “någon annan-ism” i det socialdemokratiska samhällbygget. Det är alltid någon annan som ska “ansvara”, “trygga” eller “finansiera” våra verksamheter.’

Precis samma anda präglade uppenbarligen de olika myndigheternas ledning. Man väntade på besked, eller information, eller beslut.

Att de på operativ nivå visste vad som skulle göras, förvånar inte. De har säkerligen rekryterats med avséende på kompetens. På samma sätt är handlingsförlamningen på högre nivå inte heller förvånande – 65 års utnämningsmakt sätter sina spår.

De svenska myndighetenas hantering av tsunamikatastrofen är en frukt av det samhälle som socialdemokraterna har skapat. En avsocialisering måste till, så att alla inser att deras egen insats är viktig för både den egna välfärden, och samhällets.

Sverige måste avsocialiseras.

Avsocialisera Sverige – goda exempel finnes

Texter med lång hållbarhet

I ett tidigare inlägg så skissade jag på olika metoder för att avsocialisera Sverige. Bland annat skrev jag att skolpolitiker är överflödiga, föräldrar bör ta den rollen.

Nu är detta ingen utopi, det finns flera goda exempel att lära av. Ett bra exempel på ett första steg att ta är att skapa “kommunala friskolor”. På sikt bör dessa naturligtvis bli helt fristående, men en varsam avpolitisering är bra.

Folkpartets kommunala skolpolitiker bör kunna lova sig och sina väljare att majoriteten av de kommunala skolorna ska omvandlas till kommunala friskolor under nästa mandatperiod.

Goda exempel:

Landstinget: En krisekonomi

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

Stockholms läns landstings ekonomi är i djup kris. Trots Sveriges högsta landstingsskatt, så är inte verksamheten ekonomiskt hållbar. Vänsterblocket talar om ”den ekonomiska saneringen”, och menar att den varit framgångsrik. Men – en feldimensionerad, läckande och överlastad skuta blir inte bättre för att man slänger av personalen. Det är bara på håll som den verkar gå lättare, de som är kvar får ösa desto mer.

Problemet är rent politiskt. Det saknas inte kunskap om vad som får en sjukvårdsorganisation att fungera effektivt. Redan 1999 skrev Socialstyrelsen följande:

* ”X” har positiva effekter på folkhälsan som den kan avläsas i olika folkhälsomått och bidrar till en lägre konsumtion av både sluten och öppen vård och därmed till lägre totala sjukvårdskostnader.
* “X” gör att befolkningen är nöjdare med sitt sjukvårdssystem. Detta är oberoende av de totala sjukvårdsanslagen per invånare.
* Organisationen av “X”har stor betydelse för i vilken grad man når dessa effekter.
* “X” kan, till lägre kostnad och med ingen eller liten skillnad i kvalitet, hantera de sjukdomar som kan skötas av såväl allmänläkare som organspecialist.
* “X” skriver ut billigare läkemedel, som är effektmässigt jämnbördiga med dyrare läkemedel, än vad specialistläkare gör, och följer i högre grad riktlinjerna för läkemedelsförskrivning.

Problemet för vänsterblocket är att ”X” ovan inte passar in i den centraliserade styrmodell som man av idéologiska skäl alltid använder.
”X” är nämligen synonymt med Folkpartiets beskrivning av hur husläkarsystemet ska fungera.

Det är inte bara trevligt, och medicinskt bra, med ett fungerande husläkarsystem.

Det är den – bevisat – bästa fungerade metoden för att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi i en sjukvårdsorganisation.