“Fair trade” i offentliga upphandlingar

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Dagsedlar

Radioprogrammen Kaliber och Ekot uppmärksammar att den offentliga sektorn är sämre på att bevaka arbetsmiljöfrågor (och andra “etiska” synpunkter – ofta samlade under rubriken Fair Trade/Rättvis handel) än de privata företagen.

(Inom parentes: Det är inte så konstigt. De privata företagen har ett varumärke att försvara på en konkurrensutsatt marknad, alltså bryr de sig om hur varumärket uppfattas. Den offentliga sektorn lever i en monopolmarknad, och behöver alltså inte engagera sig i “varumärket”. Naomi Klein har fel. Men denna artikel ska inte handla om det.)

Jag skrev en motion till Landstinget i Stockholm i ämnet. Den kan läsas här *klick*.

Vänsterns lösningar på frågor av den här typen är ofta att kräva konformitet mot någon viss standard, eller ett godkännande från någon organisation. Jag tror inte på den metoden. Desutom fungerar den typen av krav mest som ett uteslutande handelshinder. Om syftet är att hjälpa de kinesiska arbetarna till en bättre arbetsmiljö, så är de inte behjälpta av att bli utestängda från marknaden.

Som professionell inköpare så vet jag vilken påverkansmöjlighet man har som kund, men också begränsningarna i denna möjlighet. Vill man nå resultat på bred front, så fungerar dialog, genomlysning och offentlighet mycket effektivt. Mycket effektivare än aldrig så välmenande reglementen.
Trollen spricker i solljuset!

En valarbetares noteringar – bokbord 22 april

...bland annat om valrörelse-arbete, Dagsedlar

Idag var det “bokbord” igen. Bokbord är ett helt obegripligt namn på ett slags torgmöte utan högtalare. Vi står några stycken och delar ut broschyrer, svarar på frågor om allt mellan EU och gatsopning, och har något slags bord för att ha det samlade materialet tillgängligt.

Men även denna vecka (precis som för fjorton dagar sedan) så gjorde vi som sossarna – mutade väljare. Skillnaden mellan oss och dem är att vi betalar ur egen ficka. Istället för gratis dagis så bjöd vi på saft, kaka och kaffe.

En engelsk gentleman kom fram och var måttligt imponerad. “You Swedes are all the same – you’ll never learn that there are no such thing as a free lunch.” Han menade att visserligen var det lite kul att vi pekade på hur (s) alltid lyckats muta sig till röster, men i grunden är det en styggelse. Men han lovade oss en röst, i alla fall.

Dagens tema var skolpolitik, och då i synnerhet arbetsron i skolan. (Tragiskt lyckad timing, med tanke på att man i veckan ville stänga en skola i Malmö på grund av bråk och oroligheter.) Det är klart, de som inte sympatiserar med oss, kommer inte fram och småpratar. Men de som kom fram, var påtagligt välvilligt inställda. Skolan är viktig.

Jag hade också en liten diskussion med en rar tant från Jehovas vittnen. Hon förstod inte varför vi engagerade oss så hårt för detta livet, det var ju nästa liv som var det viktiga. Vi bytte i alla fall broschyrer, och hon tyckte att vårt kaffe var gott.

Long time – no web-see

...bland annat om valrörelse-arbete, Dagsedlar

Den flitige läsaren av denna blogg (notera ödmjukheten – singularis) noterar att det blivit lite glest med publicerandet den senaste månaden. Men jag har inte gått i ide -tvärtom.

Men man kan inte alltid bara skriva. “Action speaks louder than I do”, så jag försöker få lite fler att engagera sig för det här med kombinationen av yttrandefrihet och kulturpolitik. Jag startade ett organiserat nätverk “Kulturliberalerna”, som väl just nu har ett knappt hundratal enrollerade.

Den som vill enrollera sig gör det lättast på www.liberalerna.net. Enda kravet är att man kallar sig liberal.

Första aktiviteten blir förhoppningsvis ett seminarium kring temat “Kan kulturpolitiken stärka yttrandefriheten?” – eller någon liknande rubrik. Först föreslog jag den 11 mars, men det var för snabbt. Datum är nu spikat till den 17 maj i Riksdagshuset. Nu gäller det bara att få någon som vill komma dit… Får jag råd, så ska jag lägga ut seminariet på någon webbsida också efteråt.

För övrigt så har valrörelsen startat rent praktiskt för oss på småpolitiker – också. Förra helgen stod jag i ett köpcentrum och delade ut programblad och svarade på frågor. Denna gång försökte vi göra som (s) – muta väljarna. Fast vi valde kaffe i stället för maxtaxa. Idag har vi påsklov, men nästa helg är det dags igen.

Det är faktiskt vansinnigt roligt att stå på torg och prata politik. Men det svänger snabbt mellan frågorna: Vad vill vi med allmännyttan, varför går det inte en flexlinje här, SSU-Anna, pensioner, med massor av mera.

Det fria ordet – navet i en liberal kulturpolitik

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Texter med lång hållbarhet

Lite nu och då så bryter det ut en debatt om huruvida det är rimligt att med skattemedel subventionera olika former av kulturyttringar.

Många menar (tolkar jag) att: eftersom all kulturpolitik i landar i en subjektiv värdering om vad som är skyddsvärt, så bör kulturpolitiken avskaffas. Alla kulturyttringar bör stå på sina egna ben. “Varför skall alla tvingas betala för somligt, samtidigt som annat får klara sig på egen hand?”

Initialt så är det förföriskt enkelt att hålla med belackarna. Det går inte att hävda att klassisk balett är en bättre kulturyttring än luftgitarrövningar.

Dagens kulturpolitik är ett arv från den tiden då de som hade råd höll “salonger” för att underhållas av artisten på modet. Den folkliga kulturen fick alltid klara sig på egen – kommersiell – kraft. Därför bör dagens kulturpolitik kritiseras och reformeras.

Men jag menar att de som vill avskaffa kulturpolitiken helt, utifrån en nyliberal eller libertariansk ståndpunkt, misstar sig.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Det motsatta gäller också: Bland de första som drabbas av ett hårdare “yttrandeklimat” är konstnärerna.

Eftersom “samhället” idag blir nästan synonymnt med den politiska sfären, så menar jag att det finns ett behov av en kulturpolitik.

Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

Vidare är jag bekymrad över det svaga stödet för den grundläggande yttrandefriheten. Varför upprörs så få när staten klampar in på detta område. Det känns lite som liknelsen med den kokta grodan.

Och eftersom (s) använder den politiska makten till att omvandla samhället i en korporativistisk riktning, så menar jag att vi behöver en politik för att vrida tillbaka det.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken bör sträva till att skapa balans mellan starka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna. Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld.

I något enstaka fall kanske det innebär att man ska balansera med hjälp av någon “viktande” lag.
Men i huvudsak ska kulturpolitikens mål vara att göra många medvetna om, och vana att utnyttja, yttrande- och tryckfriheten.

Lysande om kommunismen

...bland annat om internationella frågor, Dagsedlar

Lite oväntat så hamnade jag framför en TV i kväll. SVT visade i Dokument utifrån en lysande film om regimkritiska skämt i det forna Östeuropa.

Filmaren Ben Lewis berättar i dokumentären Hammaren och skämtet kommunismens historia genom skämten om systemets brister och om dess ledare. Programmet går i repris i SVT2 Lördag 15 apr 2006 kl 15.40.

Mer om programmet här.

Men den största behållningen var berättarens och de olika medverkandes osentimentala inställning till kommunismen. Bland annat så konstaterades, utan de sedvanliga krumbukterna, att Stalin hade varit ‘historiens mest effektiva diktator, möjligtvis med undantag för Mao, med 20-30 miljoner döda’.

Avslutningen var oväntad för att komma från SVT: Kommunismen är nu död, med undantag för Kuba, Nordkorea, Kina och franska universitet.

Kollmats lämnar rikspolitiken – det blir en förlust

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

Jag skrev tidigare om att jag saknade diskussionen kring de olika kränkningarna av yttrandefriheten. Jag menade att kulturpolitiken skulle kunna vara ett (av flera) verktyg för att stärka yttrandefriheten, och den allmänna medvetenheten om yttrandefriheten.

Och det ska jag villigt erkänna: Jag trodde att jag var tidigt ute med den uppfattningen. Men jag blev glad när jag upptäckte att jag hade fel – jag var absolut inte först. Fp riksdagsmannen Lennart Kollmats har hållit fanan högt under en lång tid.

Under “Snövit-striden” 2004 skrev han

– Konsten kan och ska vara provocerande, få oss att reflektera och tänka. Folkpartiets försvar av yttrandefriheten är inte ett sätt att gömma sig i debatten, utan att ge möjligheter till motreaktioner mot det vi tycker är fel.
– Hur mycket vi liberaler än försvarar Israels rätt att leva och tar avstånd från antisemitism och självmordsbombare kan vi aldrig acceptera angrepp på yttrandefriheten.

När Östasiatiska muséet vek ner sig för kommunisterna i Kina, och tog bort ett verk om Falun Gong (2005) :

– Konsten ska vara fri, även om den är provocerande och känslig – inte minst i förhållande till ett land som trampar de mänskliga rättigheterna under tunga fötter genom omfattande avrättningar, fängslande av oliktänkande, ockupation av Tibet och ett ständigt hot mot Taiwan.

När chefen för Världskulturmuseet plockade ner en tavla efter påtryckningar från en muslimsk grupp, och förklarade sig med : ”Vi borde inte ha hängt upp den, hade vi haft bättre tid hade vi kunnat kolla med publikgrupper först, men det gjorde vi inte.”

– För mig innebär uttalandet att hon uppenbarligen inte anser sig ha självständighet nog att klara ut vilka konstverk som ska visas på museet. Vilka publikgrupper ska konsulteras i fortsättningen? Är det bara vissa religiösa grupper eller gäller det alla? Eller är det andra grupper som kan störas av att se vissa konstverk?
– Nej, konsten måste vara helt fri från sådana funderingar. Konsten är ett av få ställen där man kan få lite frisk luft. Den ska kunna skapa oreda i ordningen och ruska om.

Nu har jag fått veta att Lennart Kollmats inte ställer upp till omval i höstens val. Det blir en förlust.

Tokvänstern – som en metod för att förstå det obegripliga

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Jag skrev tidigare om att vi (som inte är socialister) kan försöka se på vänsterrörelsen här hemma, för att förstå den starka kraft som den offensiva islam-rörelsen har.

(Jag skriver inte islamismen, eftersom det är ett namn på de mer fanatiska delarna av den muslimska rörelsen. Och – medan jag ändå håller på med fotnoterna: Även om det finns terrorister och -sympatisörer bland vänsterrörelsen, fast de då kallar sig revolutionära, så menar jag inte att vänsteranhängare i gemen är våldsverkare. Jag tror inte heller att de flesta ortodoxa/stränga/fanatiska muslimer är våldsverkare, även om de förespråkar ett brutalt samhällsstyre. Precis som socialisterna f.ö. – man “knäcker ägg för att göra omelett”.)

Lika obegriplig som den offensiva islam-rörelsen ter sig för mig, lika obegriplig ter sig den svenska avgrundsvänstern.

Hur man, i allt ont som sker, kan se USA-kapitalism-liberalism-svensk borgerlighet som en given orsakskedja övergår mitt förstånd. Alla mäniskor som inte är sanna vänstermänniskor är förledda eller ondsnta.

I Sverige så är avgrundsvänstern en liten sekt, utan politisk betydelse. Men i arabvärlden och sydasien så är deras motsvarigheter i ledande positioner. Tokmullorna i Iran, Irak, Afghanistan och Pakistan har ett reellt inflytande över människornas vardag.

Jag menar att vår solidaritet med dessa människor kräver att vi försöker hjälpa dem ur det förtryck som de lever under. (Jag skissade på ett [1] förslag här. Men det behövs massor av aktiviteter.)

Men för att också kunna förstå i vilken agitationsvärld som de lever i, så rekommenderar jag att man följer hur några ledande ur den svenska tokvänstern argumenterar. Och kanske också övar sig i att aktivt argumentera mot de värsta stolligheterna. För det krävs ett enormt mått av tålamod och argumentationsstyrka för att kunna rubba den fanatiskt övertygade ens en millimeter. (Det vet – om inte annat – alla föräldrar till fjortonåriga döttrar…)

Argumentationsstyrka är inte övermakt eller högljuddhet. Det som gäller är att punktera det stolliga resonemanget på ett sätt som gör att motparten själv inser att den har fel. Det är då hjälpen till självhjälp gör nytta.

Det är därför som jag uppmanar fler att följa tex Ali Esbatis blogg, eller läsa Flammans ledarsida. Läs – bli inte förskräckta, utan fundera på hur man skulle kunna rädda andra från att hamna i dessas våld.

Allianspartiet – ett utmärkt första steg

Dagsedlar

Lars Leijonborg re-lanserar idén om att formalisera valalliansen med en gemensam valsedel. Partiet “Allians för Sverige” – det är en utmärkt idé. De övriga partiledarna, tillsammans med ett antal förstå-sig-påare i media har (naturligtvis) dissat idén. Not Invented Here gäller absolut inom partipolitiken.

Icke desto mindre är det en förträfflig och utmärkt idé.

Dels är det en utmärkt idé rent valtekniskt. Alla borgerliga röster kommer att räknas, även om något parti kommer i skuggan av några andra. (Om 3% röstar på X-partiet utan valteknisk samverkan, så är det 3% mindre till alliansen. Om 3% röstar på X-partiet inom en valteknisk samverkan, så tillfaller just de 3% det partiet. Detta eftersom alliansen totalt – troligen – får mer än spärrens 4%.)

Fast jag kan ju se konvulsionerna här på hemmaplan: I Stockholm, både stad och län, så har centern lyckats radera ut sig, och det sitter nog hårt åt innan de släpps in. Om det blir en gemensam lista, så blir det nog bara till Riksdagen.

Men framförallt så vore det en bra upptakt till att börja diskutera nya partiformationer. Lagom långt efter valet så bör en diskussion startas om att slå ihop de några partier. Själv tycker jag att centern och folkpartiet bör bilda “Liberalerna”. Jag gillar Maud Olofsson och Fredrik Federley och skulle gärna se dem i “mitt” parti.

Fler om detta: Knuff (allians + leijonborg)

Missa inte: Liberala feminister den 6 mars

Dagsedlar

Ljunglöfska slottetJag är (som bekant?) aktiv i folkpartiet, bland annat i Hässelby-Vällingbys lokalavdelning. En av våra återkommande aktiviteter är “klubbträffar” på restaurangen Ljunglöfska slottet i Blackeberg. Vägbeskrivning på http://www.ljunglofska.se/

Den 6 mars så samtalar/diskuterar Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm, moderator är LouiseP. Lite om Birgitta här, lite om Barbro här, och LouiseP hittar du här.

Vår värd Anders presenterar evenemanget: “…den unga senioren Barbro Westerholm och den (numera) gamla junioren Bitgitta Ohlsson att prata om femenism i ett generationsperspektiv.”

Restaurangen öppnar vid 17:30, och debatten börjar väl ca 18:30.

Några rapporter om svensk sjukvård

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

OECD: Economic Survey of Sweden 2005: Improving quality and value for money in healthcare

The healthcare system is in good shape. The Survey also includes an in depth look at Sweden’s healthcare system. By international standards, it is in good shape. Healthcare is of a high quality, the system is relatively well funded, and the various players have been innovative in the way they finance and deliver services. However, there are some problems around the edges. The main challenges are to improve access to primary care, lift quality in the lower performing regions, increase value for money in the hospital sector and put financing on a more stable and sustainable basis.

Kommer vi att ha råd med sjukvården?

De medicinska framstegen ökar ständigt hälso- och sjukvårdens möjligheter att upptäcka och behandla sjukdomar. Inom några år börjar andelen äldre och vårdkrävande i befolkningen att växa. Många befarar att vården kommer att bli för dyr för att garantera alla en god vård på lika villkor.

Landstingsförbundets styrelse har givit förbundets ekonomiberedning i uppdrag att arbeta fram ett diskussionsunderlag om hälso- och sjukvårdens ekonomiska förutsättningar och vilka alternativa vägar som finns för vården framtida finansiering. Resultatet är denna rapport. Den presenterar inga färdiga lösningar, utan syftet är att den skall väcka frågor och ge underlag för en konstruktiv debatt om hälso- och sjukvårdens framtida finansiering.

Getting better value for money from Sweden’s healthcare system

This paper reviews the strengths and weaknesses of the Swedish healthcare system and the challenges that it will face in the future. It discusses ways to improve access to primary care, including different methods for paying GPs, whether access is less equitable than in other countries and the role of patient fees. The maximum waiting time guarantee for elective surgery is reviewed, along with ways of reducing regional variations in quality. The extent of decentralisation is questioned, as that may be affecting the quality of care and value for money in some areas, including elderly and psychiatric care. Mechanisms for improving the hospital sector are also examined including fee-for-service (DRG) payment mechanisms and whether for-profit hospitals would help. Finally, it considers ways to make financing more stable and sustainable.

Ganska många spår i snön nu…

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

Det börjar bli ganska många spår i snön nu, yttrandefriheten sitter löst i Sverige. Den formella friheten kommer nog att finnas kvar i lagrummen, men alltför mågna tecken pekar mot att det behövs ett aktivt försvar. Mer om det längre ner, först lite pressklipp som argumentationsstärkare.
____________________
UD “Samtalar” med ett webbhotell om en av deras hyresgäster.

Thomas Bodström i DN:
“Tanken är förstås inte att man ska bugga tidningsredaktioner. Men en tidning är rätt så lätt att starta. Därför behöver vi en särskild bestämmelse.”

Örnsköldsviks Allehanda med anledning av Göran Perssons hot mot Carl Henrik Svanberg:
“Behövs egentligen någon Lars Ohly när vi har en statsminister som hotar näringslivet med socialism när en av dess företrädare för ovanlighetens skull gör ett privat och allmänt hållet politiskt uttalande?”

När myndigheterna och ministrarna hotar, börjar självcensuren gro. Självcensur är inte respekt, det är rädsla.

Magnus Norell i Expressen:
[Ett problem är] vår mentala självcensur som reflexmässigt infinner sig när vi ser den ilska som teckningarna framkallat – även om det vid det här laget borde stå klart att en stor del av alla demonstrationer inte har speciellt mycket med religion att göra längre utan handlar om politiska frågor.

Liber stoppade en flera år gammal skolbok:
Under måndagen stoppades tillfälligt försäljningen av en av Almqvist & Wiksells läroböcker i religionskunskap där två illustrationer utgjordes av medeltida muslimska konstverk föreställande profeten Muhammed. Illustrationerna ifrågasattes i vissa massmedier som en följd av den häftiga debatt som nu pågår i fråga om avbildningar.

Spray stängde en webbplats:
Internetleverantören Spray stängde på måndagen en hemsida som tillhör ett litet bokförlag som publicerat en av de omtalade Muhammedkarikatyrerna. I en kommentar på sidan antyds att Muhammed var en pedofil.- Det här är känsligt material, även om det inte är direkt olagligt, säger Danny Aerts, vd på Spray, till DN.se.

____________________

Jag skrev tidigare att en av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.

Jag vill därför se att ett konkret arbete börjar nu, bland de som säger sig vilja värna yttrandefriheten. Manifestationer i all ära, men det behövs även ett långsiktigt arbete. Entusiaster behövs för att starta saker och ting, men organisationerna behövs för att skapa fortvarighet.

Jag vill därför se att vi startar arbetet nu!
Jag föreslår att vi ses den 11 mars.

Jag fixar lokal (i Stockholm) – vilka kommer?