Hur ska Sverige organiseras politiskt? Hur kan en liberal vision se ut?
I den pågående ansvarsutredningen ska man försöka komma fram till hur det framtida politiska Sverige ska se ut. Svaret kräver att man har en vision om det samhällets organisation – en vision som vi liberaler ofta saknar. Till viss del beror det på att liberalismen som ideologi inte har något “Utopia”. Men också på att vi alltför lätt fastnar i dagens politiska världsbild, och inte ser skogen för alla träd. Det är synd.
Ofta säger vi ”Politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt”. I denna enkla mening ligger en hel värld av ideologiska värderingar och realpolitiska lösningar. Genom att dissekera den får vi grunden för en politisk teoretisk utflykt – ett förslag till metodiskt resonemang kring samhällsmodell, som kan ställas mot många andra.
“Politiska beslut…” – en ideologisk fråga – allt som idag är politiska beslut, kanske inte ska vara det i framtiden.
“…ska fattas så nära medborgarna” – medborgarperspektivet – men närhet är ett relativt begrepp.
“…som möjligt.” – det ekonomiska perspektivet sätter sina egna gränser.
Låt mig visa hur denna diskurs kan tillämpas på några vanliga politiska områden:
Politiken, medborgarna, pengarna
Bygglov: Varför ska vi engagera politiker och tjänstemän i vanliga bygglovsärenden? Om byggrätten för ett villaområde är definierad, och samtliga grannar med gräns mot det aktuella bygget givit sitt godkännande – skulle det inte kunna räcka?
Bygglovsärenden är typiskt lokala ärenden. Det ger att det inte finns någon nedre gräns för hur liten den grupp av väljare ska vara, som utser dessa förtroendevalda.
Den kostnad som ska finansieras är direkt proportionell mot det område som ska täckas. Det ger att för denna typ av rent lokala frågor, så finns det ingen nedre gräns för upptagningsområdets storlek.
Skolor: Vilket behov har vi av lokala skolpolitiker? Om nationell skolpeng och nationella kvalitetskrav införs, och alla offentliga skolor omvandlas till friskolor – till exempel stiftelser med tung föräldra- och lärarrepresentation i styrelsen – vad tillför då de lokala skolpolitikerna?
Skolärenden av operativ natur hanteras i de nya friskolornas ledning där föräldrar och lärare är beslutsfattarna. Närmare går det inte att komma. Samtidigt vill nog väldigt få att kvalitetskrav och betygskriterier ska vara lokalt präglade – de frågorna hanteras naturligen på riksnivå. En nationell skolpeng ska naturligtvis finansieras via statsskatten.
Socoaltjänst: Sociala frågor innehåller känsliga beslut, och jag tror att den mest lyhörda formen för att styra och genomföra dessa beslut är genom demokratiskt direktvalda församlingar. Frågan är om det inte borde vara långt fler lekmän – vanligt folk – som deltog i dessa beslut.
Behovet av närhet för dessa frågor är närmast extremt – beslutsfattarna bör helst känna Jeppe på berget för att rätt förstå hans behov. Det ger att närheten här inte är geografiskt betingad, utan beroende av att “organisationen” är tillräckligt bemannad.
För att få en naturlig fördelning av kostnaderna så bör upptagningsområdetför denna finansiering vara större än vad de flesta av dagens kommuner är, kanske 250.000 invånare. (Siffran kommer från utredningen kringutjämningssystem, som visade att även de minsta landstingen var stora nog för att inom sig utjämna mellan resursstarka och resurssvaga kommuner.Utredningen visade också att utjämning mellan dagens landsting inte behövs – skattekraften skiljer endast +/-5%, Stockholm undantaget.)
Vård: Varför ska politiker styra “sjukvårdsproduktion”? Politikerna bör agerasom framsynta beställare, och skapa system som gör det möjligt för medborgarna att som så långt som möjligt själva agera som framsynta beställare. Politikerna ska ställa krav och följa upp resultat, men inte pilla i verksamheten.
Vad gäller närhet blir vården lite av en hybrid. Dels förväntar man sig lokal förankring i de beslut som fattas, dels finns en förståelse för att vissa specialiteter måste koncentreras på ett fåtal platser i landet, kanske rent av på ett fåtal platser inom Europa.
För den enskilde kan man likna “sjukvårdsskatten” vid en försäkringspremie. Förhoppningsvis behöver man inte utnyttja det man är med och finansierar, men har man otur så krävs det resurser långt utöver det man som individ betalar över en livsålder. I takt med att den högspecialiserade vården blir allt dyrare och mer specialiserad krävs allt större upptagningsområden. Idag behövs knappt en miljon invånare för att få en rimlig ekonomisk riskspridning, det är troligt att upptagningsområdena framöver måste vara ännu större.
Från sockenstämma till regionting
Kommen så långt i den teoretiska utflykten, så inser man att dagens politiska organisationen inte är självklart given. Kanske bör några nygamla begrepp återinföras i debatten:
Sockenstämma: Det finns många rent lokala frågor som, likt bygglovsexemplet, inte ställer några krav på storlek på den politiska organisationen. Den minsta politiska enheten kan vara “hur liten som helst”, tex 5-10.000 invånare. Stadsdelar och små lokalsamhällen kan i dessa frågor vara självstyrande.
Häradsting: För vissa områden, som sociala frågor, så kan en politisk mellannivå motsvarande våra små landsting vara lagom, t.ex. 250.000 invånare. Ett härad kan bildas av en större tätort, eller flera små men närliggande tätorter. Stora tätorter, som sammanväxta städer, bör inte delas upp i mindre enheter för dessa frågor.
Regionting: För andra frågor, som vårdexemplet ovan men även texinfrastuktursatsningar, behövs en ganska stor – men fortfarande lokalt präglad – mellannivå, tex en miljon invånare. Landsdelar och naturliga regioner kan vara självstyrande i dessa frågor.
Slutligen finns det naturligtvis frågor som bör hanteras på nationell nivå, och i vissa fall är den överstatliga nivån den självklara.
Jag förordar inte här att vi ska införa fler politiska nivåer. Det jag med resonemanget och de teoretiska utflykterna vill visa är att det krävs ett betydligt djupare resonemang inom de olika politiska områdena innan man seriöst kan ta ställning till hur framtidens politiska Sverige ska vara organiserat.
Den slutgiltiga modellen blir en kompromiss – det är viktigt att veta vad som kompromissats bort, och vad som prioriterats.
(Publicerat i Liberal Debatt, nr 3/4 2006)