Jo, jag vet. Alla är lyckliga. Alliansen har vunnit, Leijonborg nämns som kandidat till utrikesministerposten och min kompis Cecilia leder personvalsröstningen i sin valkrets.
Men jag vill ändå tipsa om senaste Irak-översikten från Global Voices. Det ger lite perspektiv på siffran 62.
Sagt mellan en s-valarbetare och en fp-valarbetare: (s): Vi förlorade visst båda. (fp): Visst, du förlorade, och jag förlorade, men mitt lag vann! ..och så skrattade båda.
Nu är valrörelsen helt över, åtminstone för oss i Hässelby/Vällingby. För kalenderbitaren så finns vårt lokala valresultat som Excelfil här.
Vi var några farbröder som städade upp i valstugan och körde överblivet material till sopstationen i Lövsta. Det var en dj-a massa papper, två bilar fylldes två gånger.
Men nu är stugan tom, och kan övertas av någon lycklig köpare. Alla stugor från alla partier säljs efter valrörelsen, i befintligt skick. Vår stuga kostade nu ca 8.500 kr – “på rot”. Det lär bli lite pyssligt för den som köpte stugorna från Vällingby torg – lastbilar får ännu inte köras på det nylagda torget. Gatstenarna måste sätta sig först. Alla partierna hade löst det genom att köra dit sina stugor i moduler, och montera dem på plats. Jag lider (men bara lite) med den som ska släpa i väg med stugorna, och bara får använda handkraft.
Många har redan kommenterat valnatten, och visst – det var spännande. Särskilt när tv-kommentatorerna började stamma om att deras vallokalsundersökning kanske inte stämde. Lägesbeskrivning då: Fotsvett, armsvett och svårt att sitta still.
Men valdagen var inte så dum den heller. Soligt och varmt, åtminstone fram till sju-tiden. Vid den skola där jag stod, stod också en heroisk vänterpartist. Han kom vid åttatiden och placerade/kontrollerade sina valsedlar, och stod sedan på pass till solnedgången, förutom en kort lunchpaus.
Gulligaste valsedeln var nog den som kom från “Bondiska republikanska partiet – Bondesrepublikans, BR-Partiet (BRP)”. Det enda jag funnit på nätet om dem är ett klipp från Gotlandska.se
Partiet kallar sig Bondiska Republikanska partiet och är hemmahörande på Stora Essingen i Stockholm … Vad partiet har för syfte med sitt program framgår inte, inte mer än att det befinner sig i mobiliseringsläge Lützen
“Just nu känns det som kvällen före tentan”, sa min namne Leif samtidigt som han nästan somnade i pytt-i-pannan vi fick vid 18-tiden. “Nu går det inte att göra mer”.
Så är det. Nu är valrörelsen nästan över. Samtidigt så tror jag att också stora delar av valet är över. Jag har de senaste dagarna stått vid vårt lokala köpcentrum (Åkermyntan) där det också finns möjlighet att förtidsrösta. De senaste dagarna så har det varit långa köer vid det valbåset. Idag så lär det ha tagit bort mot en halvtimme att genomföra sin förtida röstning. Jag tror att det aldrig har varit så många som har gjort sitt val så tidigt.
Många förståsigpåare hävdar att X eller Y är valets viktigaste fråga. Så är det inte på torget. Bortsett från att nästan alla skolelever frågor om vår skolpolitik, så är frågorna jämnt spridda över det politiska fältet. (Fast en (s)-riksdagsman med mikrofon fick nog valets mest udda frågor i onsdags: Vill ni ha gratis tuggumi för skolbarn? och Varför serveras det inte mer husmanskost i snabbmatrestaurangerna?)
Dagens längre diskussioner har handlat om Förbifart Stockholm vs Diagonal Ulvsunda, kulturpolitik (gå gärna med i nätverket Kulturliberaler), jag var inbjuden till Marockanska Kvinnoföreningen, sjukvård (naturligtvis), “Perssons lögner”, hur mycket man tjänar som valarbetare (= 0 kr), kriminalitet och straffsatser, trängselavgifter och utsläppsrättigheter (har jag skrivit om här). I dag var det faktiskt ingenting om arbetsmarknadspolitik.
Så är det. Nu är valrörelsen nästan över. Det som återstår är att i morgon (söndag) dela ut valsedlar vid vallokalerna, kolla att ingen illasinnad motståndare stjäl valsedlar (jo, det är vanligt) samt att under nästa vecka städa bort alla affischer och valstugor. Det “stora” valets resultat lär vara känt om ett dygn ungefär. Hur det gått i min personvalskampanj vet jag omkring första oktober. Inget är som väntans tider…
Mediestormen kring leijongate har väl lagt sig nu, åtminstone så finns den inte på Expressens eller Aftonbladets löp längre. En lustig iakttagelse som alla valarbetare på Vällingby torg gjort (även de andra partierna), är att det var oändligt mycket större i media, än bland “allmänheten”. Faktum är att de enda som kommenterat dataintrånget till mig, är de som på något sätt har en tidigare relation till mig; grannar, båtklubbskollegor eller andra bekanta. Nästan ingen ur “allmänheten” har kommenterat det inträffade. Det är lite konstigt.
– – –
En dam besökte valstugan häromdagen och var bekymrad över att vi “ville sälja sjukhusen till börsbolag”. Det hade hon hört från säker källa, det stod ju på ett anslag på socialdemokraternas valstuga, att vi hade en färdig lista och plan. Om det är något ämne som kan trigga mig, så är det just detta – den så kallade privatiseringen.
Påståendet är fel på tre sätt: Fortsätt läsa En valarbetares noteringar – lördag 9 september
FP-gate, leijongate, spionskandalen, dataintrånget – you name it. Kärt barn har många namn, och det var lite extra spännande att äntra valstugan idag.
Igår så fick jag noll (0) frågor om dataintrånget, men säkert över hundra om olika sakpolitiska spörsmål. SVT Aktuellt kom ut till Vällingby för att göra ett reportage om hur allmänheten tog emot skandalen. De var lika förvånade som alla vi valarbetare över att ingen tog upp ämnet. Det blev dock inget inslag, Johan/Lars smällde högre än Leiph.
Samma idag. Aktuellt kom på nytt ut till stugan, och fortfarande nästan inga frågor om dataintrånget och efterspelet. Nästan. Jag stod på torget hela dagen, och fick sammanlagt tre (3) kommentarer: den första var mest tröstande, nr två ville ha lite fakta, och den sista var den enda negativa. Tre stycken, det är ingen folkstorm. Eventuellt så visar Aktuellt något i kvällens 21-sändning. (Uppdatering efter 21: Jodå – 9:00 minuter in i Aktuellt så visas ett inslag från valstugan.)
Vi pratade lite om detta på torget, både mellan oss folkpartister, och med våra politiska “kollegor” i s, v och m. Den gängse teorin gick ut på att folk har någon slags kålsuparteori, och eftersom partierna då är lika bra/dåliga så är sakpolitiken viktigare än skandaler.
Så – för den som undrar hur det känns att vara folkpartist idag? Svar: Det är – lite – trist, men inte mycket. Några valpar har inte lärt sig netikett, och pressen lyckas få några av partitopparna att bladdra bort sig. Men bland oss valarbetare (fp, s, m, v på torget i Vällingby, och hos den besökande “allmänheten” så är detta inte ett intressant ämne. Polisen får göra sitt, det är bra om de som begår brott får ta konsekvenserna, det gäller inte bara “andra”.
Men vi på torget fortsätter att prata politik och samhällsfrågor, och det är roligt och stimulerande. Jag kan varmt rekommendera en dag i valstuga. Man blir lite hes, men det är det värt.
I morgon är det en ännu nyare dag!
Inslaget försvann från SVT:s webbplats. Här är en grusig inspelning, som inleds med 10 sekunders svart bild.
“Annars är det väl lite tungt i librörelsen idag”, stod det i ett tröstande sms från en vän. Visst, som valarbetare på torget så hade jag önskat att all denna uppmärksamhet hade haft vårt politiska program som tema. Inte att några ungdomar med mindre gott omdöme ägnat sig åt dataintrång.
Väldigt många bloggare har skrivit bra om detta. Jonas Morian och Lennart Regebro beskriver det rent tekniska, vad som faktiskt har hänt. De verkligt skyldiga ska rannsakas av polis, det är bra. Sedan rullar den vanliga såpan på, X får avgå därför att Y inte stoppades eller Z inte meddelades. Det är trist, men förmodligen nödvändigt.
Denna gång var det ungliberaler som passerade gränsen. Nyss var det några andra ungdomsförbund ännu tidigare var det någon minister som trixade med sin fotbollsförenings intäkter. Det finns fler.
Jag tror att det finns ett mönster i alla dessa händelser, och jag tror att den gemensamma nämnaren kan stavas ‘yrkespolitiker’. (Ungdomarna i ungdomsförbunden är förvisso inte yrkespolitiker i ordets egentliga bemärkelse, men de har sin yrkesmässiga inkomst från genompolitiserade miljöer.) Yrkespolitikern har ingen normal arbetsgivare, kraven på leverans är väldigt diffusa, de är både hårda och samtidigt obefintliga. Framförallt de som arbetar i opposition lever i en miljö där det ständigt gäller att svara på motpartens olika förslag och utspel. Den valfeber som Kjell-Olof Feldt beskrev i sin bok, är ständigt pågående i dessa miljöer.
Jag menar att detta skapar en slags ständigt pågående stridsstämning, där det är lätt att tappa sans och balans. Framförallt om man saknar referenser till vanliga arbetsplatser. Ungdomarna i ungdomsförbunden saknar den referensen rent naturligt, de har inte hunnit få någon yrkeslivserfarenhet. Även så kallade ärrade politiker tappar också ofta bort dessa referenser, de har levt så länge i den politiska pseudoverkligheten så att de glömt hur det är på ett vanligt jobb.
Jag har inte mycket till övers för miljöpartiets politik av idag, men de har en god tanke bakom sin interna rotation. Efter ett visst antal år på en viss förtroendepost så måste man lämna den posten. Gustav Fridolin uttryckte detta på ett bra sätt i sin artikel “Dags skaffa ett riktigt jobb!” i Svenska Dagbladet för nästan ett år sedan:
Att unga kan vara unga i kommunfullmäktige är bra, men sedan måste de få chansen att gå ut i livet och bli vuxna också. Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man hinna bli något annat själv också.
Jag kan bara hålla med. Detsamma gäller även för vuxna politiker: Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man vara något annat själv också. Och det bör vara riktiga jobb, inte någon praktikplats i studieförbund, departement eller annan politisk firma.
Det är kanske inte det enda som behöver göras för att få fullvuxna människor på de politiska posterna. Med det räcker långt. Jag kan här avge ett löfte, som sträcker sig bortom valdagan: I den fp-valberedning som jag sitter i, ska riktiga yrkeserfarenheter värderas mycket högt.
Jag argumenterar ofta och gärna för att det politiska mandatet ska minskas. Mer ska skötas direkt av de som är berörda av beslutet. Jag har skrivit om att skolor bör styras av lärare och föräldrar, sjukvård styras av läkare sjuksköterskor, och jag har funderat lite över hur bygglov skulle kunna avbyråkratiseras.
Men jag menar också att det finns ett mycket stort värde i att ha politiska församlingar. När det gäller att prioritera mellan olika, inte jämförbara alternativ, så behövs det några som på bästa möjliga sätt gör en avvägning. (Ska tex barn- och ungdomspsykiatri ha mer i anlsag än kollektivtrafiken i Roslagen?)
Det bör vara rimligt att anta att en proportionerligt demokratiskt vald församling oftast kommer fram till samma slutsats (i en enskild fråga) som deras väljare skulle ha gjort, om väljarna också hade satt sig in i frågans detaljer. Men observera den sista bisatsen. Många frågor är faktiskt duktigt svåra, och kräver en stunds eftertanke, även om man bara håller sig till övergripande principer och inte pillar i detaljer.
Jag tror inte att alla kommer fram till samma slutsats. Men jag tror att ett politiskt parlament kommer fram till ungefär samma slutsats som deras väljare hade gjort. Därför menar jag att skattefinansierade verksamhetsområden ska få sina medel efter en politisk prioritering.
Själva verksamheterna sedan, bör få sina medel genom kundval, pengsystem eller – i sista hand – offentlig upphandling. Verksamheterna ska absolut inte drivas av politiker.
Det är på torget man finner fotfolket, sade de i Aktuellt om oss valarbetare. Så sant. Efter en dag i valstugan så är man rätt trött i fötterna, ett stenlagt torg är inte det mest ergonomiska underlaget.
Men kul är det. Är man (som jag) road av att diskutera, inte predika, så är valstugearbetet rena lisan. Alla frågar om allt, och vi som står i stugan förväntas kunna svara på allt. Första veckans mer oväntade frågor rörde dödsstraff, våldtagna kvinnliga interner och icke-fungerande patientföreningar. Mer väntat var frågor om varför Reinfeldt har sagt si eller så [Det ska du veta, han är ju din statminister!], vad kd har för syn på X eller varför centerpartiet inte finns i Stockholm.
Veckans stolle var nog han som påstod att “blocket” styrde allt. Jag förstod inte vad han menade (vänster/högerblocket eller blocket.se), varpå han slängde sig upp på sin cykel, cyklade runt på torget och skrek att vi alla var landsförrädare med en mäktig tordönstämma.
Jag fotvandrar i kvarteren också, lägger personvalsmaterial i brevlådorna. Mest smickrande var de lyckliga ropen från en av de sista lägenheterna “Ja, hurra! Folkpartiet är här.”
Men det finns över 20.000 hushåll i Hässelby, så nog är det fotarbete för fotfolket som gäller. Jag kommer att ha kanonkondis efter det här valet.
Så här i valtider så kan det ju tänkas att några nya läsare hittar till min webbplats, för att “kolla den där Leiph”. Denna artikel är ett försök till introduktion, för att ge en snabb-bild av mig som politiker. Observera “försök”. Om det är någonstans som man är hemmablind, så är det väl om sig själv. Fortsätt läsa Leiph – en introduktion
Nej, jag har inte lagt ner verksamheten, bara tagit lite sommarsemester. Men nu är det val, och som flitig valarbetare finner man mig oftast i valstugan på Vällingby Torg.
Men sommaren (som ännu inte är slut) har hittills varit fantastisk. Visserligen så bor jag på en bedårande plats, Lambarö, men trots det så är det skönt att få byta miljö. För att göra en kort historia lång så startade det i juli 2005. Fortsätt läsa Semesterrapport – helt utan politik
Att bygga fred i en krigisk miljö är svårt, men faktum är att EU har lyckats med just detta. Inte bara mellan Tyskland och Frankrike, utan även med lokala terroristorganisationer som motståndare.
EU, Spanien och Storbritannien har lyckats att knäcka både IRA och ETA. Det gick inte på en natt, men det gick. Grunden för detta har varit de klassiska liberala fundamenta att om människor får egenmakt och tro på att eget arbete kan skapa en bättre tillvaro, så rediceras/elimineras basen för militanta och våldsbenägna rörelser.
Nordirland är närmast ett skolexempel. EU har med massiva bidrag sett till att lyfta Irland från den agrara ekonomin, till en modern industrination. Det har lett till att både antalet sympatisörer och sponsorer till Provisoriska IRA har minskat. Man ser att våld bara förstör, även den egna plånboken påverkas av våldsamheter på andra sidan gränsen. Det regionalstöd som regnat över republiken Irland, har också nått Nordirland. (Se gärna Ireland’s National Development Plan (NDP))
På ett liknande sätt har också regionalstöd riktats mot Spanien, och det lokala stödet för de våldsbenägna separatisterna i ETA har eroderat bort i takt med att välståndet har stigit. Fortsätt läsa EU, Baskien, Nordirland och – Libanon