“Den svenska modellen” är i grunden en bra, liberal form för att hantera arbetsmarknadsfrågor: Staten håller sig borta. Att (s) sedan tidigt sjuttiotal gått i från den modellen, för att skapa dagens korporativistiska samhälle, betyder inte att modellen var fel. Jag anser att kollektivavtal är bättre än lagstadgade minimilöner.

O-liberalt att vara anitfacklig

Det finns en ryggmärgsreaktion hos oss som kallar oss borgerliga, att se med misstro på allt som kan kopplas till socialdemokraterna. Det ger att en sund kritik mot den korporativistiska samhällsmodell som socialdemokraterna skapat, lätt leder till en kritik mot kopplingen mellan LO och SAP. Det i sin tur slår ibland över till en osund antifacklig inställning.

Grunden till (det intellektuella) problemet är konflikten mellan å ena sidan föreningsfriheten och yttrandefriheten, och å andra sidan den korporativistiska samhällsmodell som socialdemokraterna skapat. Vill man bli något i “staten Sverige” så gäller det att ha rätt partibok – öppet eller dolt.

Det är svårt att säga att kopplingen mellan LO och SAP är fel, i betydelsen att den borde förbjudas. Samarbete mellan organisationer som har likartade intressen, för att gemensamt stärka varandra, är ju fullt naturligt. Att några som vill sparka boll, går samman med några andra som vill åka speedway, och kallar sig för tex Hammarby IF för att stärka sina positioner kan ju inte vara fel. Samma med LO och SAP.

Begränsa konflikträtten – något litet

På samma sätt med anställda och fack. Samarbete ger större styrka, och otvetydigt är arbetsgivaren per definition starkare än en enskild anställd. Men ett stort fack är på samma sätt starkare än ett litet företag. Minns vandrarhemmet på Gotland.

Om någon part på en marknad utnyttjar sin maktställning på ett otillbördigt sätt, så bör lagstiftaren stå på den svagares sida. I Sverige av idag, så betyder det ibland att fackets maktmedel måste begränsas.

Det jag i det här fallet vill se, är begränsningar i “fackets maktmedel”. Men jag medger att jag inte har någon färdigformulerad åsikt i frågan. En uppställning kanske kan vara lite åskådliggörande:

* Att agera mot det “egna” företaget i en konflikt tycker jag är helt acceptabelt: Strejk på “eget” företag, begära det “egna” företaget i blockad, begära sympatiåtgärder mot “koncernsystrar” – OK.
* Att agera mot ett företag som inte befinner sig i en facklig tvist tycker jag däremot är förkastligt – i de flesta fall. Rätten att försätta företag i blockad måste begränsas.

(En lång parentes:
Det problematiska undantaget är de fall där det finns skäl att anta att företaget inte respekterar föreningsfriheten. Hur ska “man” veta att det inte finns något lokalt fack därför att de anställda verkligen inte vill vara anslutna, i jämförelse med de fall där de anställda skräms till att inte vara anslutna?

Det som jag problematiserar, är att det bör råda samma legala villkor på den svenska marknaden, som det vi förordar på alla andra marknader – Kina, Zimbabwe, Vitryssland tex. (Alla andra jämförelser exkluderade.)

* Anställda ska ha rätt att bilda fackförening.
* Om företaget motarbetar detta, så har facket rätt att agera mot företaget.

Slut parentes.)

Kollektivavtal är liberalism i praktiken

“Den svenska modellen” är i grunden en bra, liberal form för att hantera arbetsmarknadsfrågor: Staten håller sig borta. Att (s) sedan tidigt sjuttiotal gått i från den modellen, för att skapa dagens korporativistiska samhälle, betyder inte att modellen var fel.

Som politiker i rollen opinionsbildare så bör vi engagera oss, och vara tydliga med var vi står. Men som politiker i rollen lagstiftare så ska vi vara extremt sparsmakade i vad vi gör. En sak ser jag som självklar: Politiker ska inte sätta arbetsmarknadens löner. Inte ens minimilöner.

Sverige måste avsocialiseras. Då bör inte politiker blanda sig i sådant som kan skötas utanför den politiska sfären.

Jag har skickat en anmälan till JO:

“I ett inslag i TV-programmet Rapport omkring kl 19:50 den 27 september 2005, så visas hur polisen i samband med en trafikkontroll av timmerbilar, hänvisar förarna till ombudsmän från fackföreningen Transport. Inslaget ger en bild av att samarbetet mellan fack och polis är välorganiserat och intimt.

Fackföreningen Transport har ett intresse av att försvara sin ståndpunkt rörande kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden.

Detta försvar är förvisso legitimt, men det bör inte vara obekant för polisen att detta är den ena partens ståndpunkt i en pågående konflikt. Den negativa föreningsfriheten, i detta fall friheten att välja att stå utanför kollektivavtalen, har prövats och bekräftats flera gånger i domstol.

Jag ber JO utreda huruvida det kan anses ligga inom polisens uppdrag att på detta sätt låna sin auktoritet i samband med myndighetsutövning, till att stötta den ena parten i en aktuell politisk fråga.”

Uppdatering 7 oktober 2005:
Anmälan fick diarienummer 4290-2005. Eftersom fler anmält samma sak så kommer belutet att meddelas under diarienummer 4241-2005.

Ni känner nog alla igen er, antingen av egen erfarenhet eller genom någon bekant. Det är husvisning, i ett hus med “många möjligheter”.

I grunden är det ett bra hus, men de som just nu äger det, har bott där väldigt länge. De har blivit hemmablinda; ser inte skavanker, och är nöjda med omoderna lösningar.

Dessutom – med ålderns rätt efter 65 – engagemanget har falnat betänkligt. De minns och pratar gärna om timade händelser, och om hur bra det har varit. Men när det gäller nödvändiga renoveringar och förändringar, så sitter de nöjda. Lite färg på fasaden får räcka. Visserligen så kanske grannen har varmare och tätare, och därigenom lägre driftskostnader. Men “det vi har, det duger gott åt oss”.

Det huset behöver nya ägare, annars kommer det snart att vara helt förfallet, och då kommer renoveringen verkligen att kosta på.

På samma sätt är det med “huset Sverige”: I grunden bra, men Sverige behöver verkligen en ny regering.

——————————————————————————–

En kortare version (Tack Peter.)

I grunden ett bra hus

Ni känner nog igen er, om ni har varit på en husvisning av ett hus med “många möjligheter”.

I grunden är det ett bra hus, men de som just nu äger det, har bott där väldigt länge. De har blivit hemmablinda; ser inte längre några skavanker och är nöjda med otidsenliga lösningar. Engagemanget har falnat betänkligt. Lite färg på fasaden får räcka.

Det huset behöver nya ägare, annars kommer det snart att vara helt förfallet, och då kommer renoveringen verkligen att kosta på.

På samma sätt är det med “huset Sverige”: I grunden bra, men Sverige behöver verkligen en ny regering.

——————————————————————————–

Vad var nu detta?

Vänsteblocket hade under lång tid “problemformuleringsmonopolet”. Det är nu brutet, men de har fortfarande ett “berättelsemonopol”. Det är deras, framförallt socialdemokraternas, bild som gäller som norm. Alla andras bilder gäller som avvikelser.

Den som presenterar ett förslag som förändrar något, måste förklara och försvara förändringen. Det slipper socialdemokraterna, de behöver sällan försvara varför Status Quo är högsta vishet. Denna position har de naturligtvis förvärvat genom sin egen styrka. De har effektivt utnyttjat utnämningsmakten, helt ogenerat tillämpat Machiavellis maktmetoder, och effektivt gynnat sin stösta sponsor LO.

Judo lär oss

Men styrka och volym ger också en trögrörlighet. Detta är väl känt inom företagsekonomin, men även inom sportens värld. Inom företagsekonomin så talar man om att uppstickare måste använda sig av “Judo-metoder”, för att besegra en mångdubbelt större motståndare. Man måste vända konkurrentens storhet, dvs tröghet, mot denne själv.

Retoriken lär oss

Kunskapen om retorik har lärt oss att den talare som vinner åhörarens hjärta under den inledande berättelsen, oftast också vinner åhörarens sympati för talarens åsikter.
Det ger att om vi ska vinna långsiktigt – vi som vill se ett förändrat samhälle – så måste vår berättelse vara den som känns mest rätt. Och om vi ska vinna mot vänsterblockets styrka så måste vår berättelse låna sin styrka från deras styrka.

Berättelsen lär oss

Så – åter till den inledande lilla berättelsen. Köpte du som läsare den första delen, den om de åldrande och oengagerade ägarna, så förstod du nog också kopplingen till bilden av Sverige. Även den som “egentligen” är socialdemokrat kan fås att förstå att det behövs nya, friska idéer.

I grunden bra, men Sverige behöver verkligen en ny regering.

Det är tråkigt att något så bra som materialåtervinning blivit så dåligt skött i form av sopsortering. Men det är inte principen det är fel på, det är tillämpningen.

Det finns idag en berättigad kritik mot sopsorteringen, åtminstone här i Stockholm. Det är fult och skräpigt vid de olika inlämningsställena. Överfulla återvinningsstationer och soptunnor skapar otrivsel, obehag och lockar fram råttor.

Tyvärr så har detta fått många att ifrågasätta sopsorteringen i sig. Eftersom återvinningsstationerna inte fungerar, så har man förletts att tro att det är återvinningen som bör ifrågasättas, inte metoden. Det är trist, eftersom det är fel.

I dag vet eller inser de flesta att naturens resurser ska brukas, inte missbrukas. Det är inte bara “miljönissar” som talar om detta, inom industrin så har materialåtervinning varit standard sedan urminnes tider. Till exempel så används fortfarande omkring 80% av all koppar, som någonsin brutits; nästan allt som lämnas in på bilskroten återanvänds, plasten granuleras och plåten smälts om.

Att återbruka materialet i stället för att förbruka det är god ekonomi för både företag och samhälle. Och det är återanvändning av själva materialet som normalt är det mest lönsamma, att utvinna energi ur avfallet innebär oftast sämre ekonomi.

En av det moderna samhällets största industrigrenar är framställningen av dagligvaror. Det är naturligtvis ingen udda industrigren med egna ekonomiska teorier, utan det som gäller för den övriga industrin gäller också för dagligvaruindustrin. Men när det gäller just materialåtervinning så har den industrin ett besvärligare läge, än den tyngre industrin – varorna sprids till väldigt många slutkunder. Dessutom var materialet ofta skitigt, och krävde en tung insats innan det kunde återvinnas. Det har gjort att materialåtervinning länge ansågs som omöjligt, eller åtminstone som onödigt dyrt. Materialet betraktades som sopor, och tippades eller brändes.

Det är först med det moderna stadslivets intåg som materialåtervinning ur dagligvaror blivit ekonomiskt möjligt. Tillräckligt många människor bor samlat för att det ska bli möjligt att samla in olika sorters material (fraktioner av sopor) i separata kanaler på ett billigt sätt.

När återvinningsindustrin nu kunnat etablera sig, så blir det möjligt att ta hand om separerat avfall även från städernas omland. De gamla bränntunnorna på landet var kanske pitoreska, men ur samhällsekonomisk synvinkel är det bättre om tidningar och plastburkar blir nya tidningar och burkar, inte hamnar som kemikalier i luften.

Men sorteringen är fortfarande den svaga länken i kedjan. Många debattörer, framförallt inom vänsterblocket, tenderar att undervärdera kostnaderna för att hantera soporna i hemmet. (Det är lite som den gamla synen på kvinnoarbete, eftersom det var oavlönat så var det inte värt något.) Men vi människor är ekonomiska varelser även i hemmen: Det som “kostar på” undviks gärna.

Om det blir mer än lovligt besvärligt så förenklar vi gärna våra betéenden. Det ger att om våra sorterade sopor inte ryms i den anbefallda behållaren, så hamnar de ofta på sidan om. Skräpiga uppställningplatser för återvinningsbehållare ger krav på mer resurser – någon måste hålla efter antingen medborgarna eller behållarna. Och snart så blir det inte längre en självklar sammhällsekonomisk vinst att återvinna materialet ur hushållssopor.

Men det måste inte vara så.

Det är lätt medeltida att ställa soporna på gatan, idag finns det modernare system. På den internationella markanden finns flera företag som säljer moderna sorteringssystem. Ett av dem är det svenska företaget Optibag, vars system bygger på att man slänger soporna i sitt vanliga sopnedkast, men sorterat i olikfärgade påsar. (Det finns fler internationella aktörer, sök på ‘Sorting “Municipal Solid Waste” ‘.)

Med en modern, marknads- och teknikvänlig syn på miljöarbetet så kan man få både ekonomiska och smidiga system för sopsortering. Det är inte principen det är fel på, det är den omoderna tillämpningen.

En väl fungerande marknadsekonomi sörjer för att samhällets resurser används på de områden där de gör bäst nytta.

Det är inte det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar, som ger marknadsekonomin dess styrka.

Som ledande princip bör gälla att politiker inte bör gå in och försöka påverka en fungerande marknad, annat än för att skapa jämbördiga förutsättningar för marknadens aktörer.

Det är inte en marknad på enbart den starkes villkor som önskas, utan en marknad där även den enskilde individen har det liberala rättssamhällets stöd.

Detta gäller även för markanvändning i såväl tätort som glesbygd. Den som önskar använda en bit mark för något syfte, bör betala det pris som för stunden sätts på marknaden. Detta gäller för såväl köp, som vid arrenden, och för både enskilda tomtägare som för flygplatser. Detta måste vara huvudprincipen i en fungerande liberal marknadsekonomi.

Men alla intresseområden kan inte värderas i pengar, och ibland står två likvärdiga intressen mot varandra. Ett samhälleligt intresse av en ny väg eller bebyggelse kan krocka mot ett lika angeläget intresse av att bevara något orört. I dessa fall så måste en politisk avvägning göras, och den mest lyhörda församlingen är den som har ansvaret över det område som berörs; lokalintressen av lokalpolitiker, riksintressen av rikspolitiker.

I vissa – förhoppningsvis mycket sällsynta – fall, så måste samhällsintresset gå före det individuella intresset. I det yttersta fallet handlar det om expropriering, att det offentliga löser in privat egendom. Det är i dessa fall viktigt att den enskilde skadelidande blir ersatt på ett rimligt sätt. Egendomsvärdet ska baseras på den oförädlade egendomens värde efter exproprieringen, om detta kan anses vara högre än det tidigare värdet. Den enskildes idéella skada – lidandet – måste också ersättas generöst. Att se sitt ärvda familjehem nermalt under en angelägen motorväg, kan inte bara ersättas med markvärdet.

När marken ägs av individer, och värdesätts efter attraktionskraft, är det rimligt att anta att en förtätning av tätorterna kommer att ske. Därför bör kommunal mark för bostäder säljas, inte upplåtas med tomträtt. Även de “glömda plättarna” kommer att utnyttjas – ett så kallat restmarkstänkande. Detta är en önskvärd utveckling. Folkpartiet har länge förordat att staden ska “växa inåt”, detta ger goda förutsättningar för ett modernt miljövänligt urbant liv. Att leva och bo i en modern stad ger många möjligheter till ett resurssnålt liv, men med hög komfort.