Putin och andra fiender

...bland annat om internationella frågor, Dagsedlar, Texter med lång hållbarhet

Krim och Putin visar att vi (återkommer till vilka som är ‘vi’) ligger efter när det gäller att försvara oss och våra värderingar. Putin har effektivt och målmedvetet mobiliserat sin propagandaapparat, och vunnit.

Den vision som Putin presenterar är klassiskt nationalromantisk, en bild om att hela folket ska samlas i en nation – i moderlandet. Väl samlade ‘hemma’ blir allt mycket bättre. Monokulturens lockelse ligger i att när alla är lika blir det mindre friktion och mera trivsel. I detta ligger också en vilja att mota bort sådant som man finner främmande.

Det Putin och de andra sovjetnostalgikerna i Rysslands ledning har lyckats med är att få denna vision att verka mer attraktiv än det liv som vi inom EU lever. Putin har fått en tillräckligt stor del av de rysktalande i Abchazien, Transnistrien, och på Krim att bli femtekolonnare. Tragiskt.

Vi som tror mer på stärkta individer än starka nationalstater, mer på mångfald än monokulturer och mer på liberal demokrati än arrestokrati måste också mobilisera.

På hemmaplan bör vi återskapa Styrelsen för Psykologiskt Försvar, det gamla stridsropet ‘fienden ljuger’ håller fortfarande. Alltför ofta låter man sig luras av första bästa länkträff. En fiende som satsar på desinformation behärskar förstås sökmotoroptimering.

Det är också viktigt att definiera vem som är fienden. Att varna för ryssen eller något annat folkslag leder bara fel. Nationalistpopulism har lett till katastrofer flera gånger under 1900-talet.

Fiende är alla de som förespråkar despotism, etnicism, monokulturer eller styrda medier. Inte ett folk men högst möjligt dess ledare. Men fienden är också idéer och deras partier. Minns att samma samhälle som Putin bygger för ryssar vill nationalister bygga även i Sverige för ‘etniska svenskar’.

Vi måste mobilisera tillsammans med våra vänner. Det öppna samhällets förespråkare sammanfaller i allt väsentligt med EU-medlemskapets försvarare i alla länder. Därför bör även EU mobiliseras i informationskriget mot fienden.

Människor i fungerande liberala demokratier är friskare, lever längre, och får bättre offentlig service än de som har oturen att leva under despoter. Det finns ett orsakssamband och det bör vi berätta om, och med fakta propagera för! Jag citerar Liberal Mångfald landsmötesmotion: Vi måste exportera liberal demokrati!

Ge yrkespolitikerna riktiga arbetsgivare

Dagsedlar

Motion till FP-Stockholms läns förbundsårsmöte 2014

Bakgrund

Denna motion handlar om de politiska tjänster som inrättats för att avlöna och stötta yrkespolitiker. Oftast benämns tjänsterna kommunalråd, landstingsråd och politisk sekreterare. Inom Stockholms stad kallar man kommunalråden för borgarråd, och de politiska sekreterarna och motsvarande funktioner är anställda i vad som kallas rotlar.

Denna motion handlar inte om uppdraget som förtroendevald.

Frågor om ersättningar för uppdrag kan ibland förfalla till personfrågor. Jag vill inte att denna debatt ska handla om enskilda personer. Debatten bör röra principiella frågor.

Debatt

Jag har inga problem med höga löner, den som utför ett kvalificerat arbete bör kunna få bra betalt. Men det är stötande att se hur toppolitiker i olika partier tilldelar sig själva löner och förmåner, utan att någon motprestation efterfrågas.

Det mest uppseendeväckande är väl rollen som kommunal- eller landstingsråd i opposition. Det ansvar som den politikern har gentemot uppdragsgivarna/väljarna är att författa texter som opponerar mot den styrande majoriteten. Inget ytterligare formellt ansvar! Stockholms stads finansborgarråd har ett formellt ansvar för några anställda politiska assistenter – inget mer.

Vid årsmötet 2013 för Folkpartiet i Stockholms stad redogjordes för tjänstebeskrivningarna för borgarråd och landstingsråd. Tjänstebeskrivningarna var i allt väsentligt lika. Jag väljer att exemplifiera med landstingsråd:

  • Ett landstingsråds tjänstebeskrivning är att vid ett (1) tillfälle per månad redogöra för vilket arbete som har utförts av en närliggande förvaltning.
  • Ett landstingsråd har inget ansvar för förvaltningens arbete, dvs inget personalansvar, inget ekonomiskt ansvar och inget juridiskt ansvar.
  • Ett landstingsråd har en månadslön som överstiger 100.000 kr.

‘Ansvar’ har en tydlig definition. Den som är ansvarig kan dömas till straff . Någon som är ansvarig för en verksamhet kan tex dömas till fängelse om ett allvarligt miljöbrott begås av organisationen. En styrelseledamot i ett bolag kan dömas till att betala skadestånd för bolagets misskötta ekonomi.

Ett landstingsråd kan aldrig dömas till straffansvar för landstingets verksamhet.

Det görs ibland liknelser med näringslivsledare, men en vd har operativt ansvar för verksamheten och kan göras personligen ansvarig för fel som någon i organisationen har gjort. Inget borgarråd eller landstingsråd är operativt ansvarig för verksamheten utanför det egna kansliet. Ett landstingsråd kan i princip bara göras formellt ansvarig för sitt personliga agerande, inget annat.

Jag tycker inte att yrkespolitikernas löner ska sänkas. Jag tycker att deras nuvarande tjänster i kommun och landsting ska avskaffas!

Jag menar att partierna själva ska anställa och avlöna sina portalfigurer. Hel- och deltids­politikerna är nyttiga för det egna partiets arbete; man marknadsför externt, samordnar internt, tar fram och förhandlar om förslag, och så vidare.

Jag menar vidare att det finns ett värde i partiväsendet. Därför bör all ersättning (inklusive lön till politiska sekreterare, studieresor, kaffebryggare och allt annat som finns runt landstingsrådet) tillfalla de politiska partierna direkt, som en utökad del av dagens partistöd. Hur partierna sedan vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, är upp till dem att bestämma. Sjukersättningar, pensionsavsätt­ningar och andra förmåner blir en sak mellan arbetsgivaren ”partiet” och den anställde.

Förslaget ger också partierna möjlighet att om man så önskar locka högavlönade personer till politiska uppdrag – individuell lönesättning är namnet.

Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt kanske mindre behov av att skapa nya myndigheter för att parkera politiker som tappat sin plats.

Slutligen så menar jag att detta också är en förändring som är politiskt möjlig att genomföra – det innehåller ju inget omedelbart krav på sänkta löner. Änkepensioner kan uppenbarligen sänkas, men politikers förmåner rör man inte i första taget.

Yrkande

Folkpartiet bör driva att alla politiska tjänster knutna till kommuner och landsting ska avskaffas till förmån för att de berörda personerna ska bli anställda av respektive parti istället.

Leiph Berggren, Hässelby

SL på fel spår: Zoner

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Dagsedlar

Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm skriver i SvD den 16 oktober med anledning av debatten om SL:s zoner: “Det är naturligt med en differentierad taxa i större kollektivtrafiksystem som SL:s. Dels för att inte tappa intäkter, dels för att det är orimligt att den som åker två stationer med buss ska betala lika mycket jämfört med den som åker över hela länet med pendeltåg.”

Detta är debattens kärna, fakta och sakargument lyser med sin frånvaro.

Att olika resebehov debiteras differentierat är nog naturligt för de flesta, men att taxan och resonemangen baseras på avstånd eller zoner är inte självklart för den som ser till kostnaderna.

Det som driver kostnaderna i alla logistiksystem är i första hand löner, därefter underhåll och kapitalkostnader. Drivmedel kommer ganska långt ner på listan, och spjälkar man upp den komponenten för kollektivtrafik så ser man att det framförallt är starterna som kostar, inte avståndet.

(Minns att för några år sedan tog strömmen bokstavligen slut för SL:s pendeltåg. De nya tågen accelererade för snabbt från stationerna. Det är starterna som drar.)

Förenklat är det restid och på-, om- och avstigning som kostar.

Det är alltså inte avståndet i sig som är kostnadsdrivande, och därmed faller alla sakargument för avstånds- och zondebitering.

Däremot så är zondebiteringen i sig kostnadsdrivande. Samstämmiga uppgifter från de som hade insyn i SL:s införande av Accesssystemet pekar på zonsystemet som orsak till fördyring och försening.

Det reflexartade fastklamrandet vid zoner är också märkligt när man ser till biljettfloran. Alla SL:s biljetter är i grunden tidsbestämda, 75 minuter, 2 timmar, 1 / 3 / 7 / 30 dygn osv. För en enda biljettyp – den med kortast giltighetstid – har man också zonindelning, alla andra gäller över hela länet.

Wennerholm menar också att intäkterna från zonsystemet är viktiga för den fortsatta utbyggnaden av kollektivtrafiken. I praktiken är det endast tre-kupongsbiljetter som berörs, fyra kuponger (vilket är max) ger två timmars giltighet över hela länet. Det skulle verkligen förvåna om SL:s budget står och faller med denna tredje kupong.

Dessutom så anförs SL:s och andras  zonsystem indirekt som en orsak till att Access-systemet inte klarar att samarbeta över länsgränserna med andra kollektivtrafikbolag.

För mig som gärna och ofta åker kollektivt både inom och utanför Stockholm är det obegripligt att SL (och förvisso andra också) väljer zoner och samarbetssvårigheter framför att skapa enkla och passagerarvänliga system.

SL bör absolut avskaffa sina zoner och uppmana sina kollegor att också göra det.

Mer om kollektivtrafiken, sl och sydtaxan.

Folkpartiets Göran Tegnér håller inte med.

SL på fel spår: Resor utanför det egna länet

Dagsedlar

Ett problem med STORSTOCKHOLMS lokaltrafik, som man blir varse vid resor med andra kollektivtrafikbolag är att  STORSTOCKHOLMS företrädare tror att  STORSTOCKHOLM är världens centrum. Varför skulle någon som väl är här vilja resa någon annanstans.

Fikonspråksordet är ‘länspassage’. Om man vill resa kollektivt mellan två orter, där den ena orten ligger i, och den andra strax utanför, länsgränsen (Stockholms län), så är det implicita svaret från SL  – ‘gör inte det’.

Mest uppenbart blir det vid resor mellan Stockholm och Uppsala. SL:s pendeltåg går mellan Älvsjö och Uppsala C. Man kan tanka sitt SL-kort med hur mycket som helst, det går ändå inte att köpa biljett utan kontanter. SL:s reskassa duger inte för SL som betalmedel om man vill åka SL:s pendeltåg till Uppsala.

Ännu fånigare blir det om man, som jag nyligen, vill åka mellan Kungsängen och Sigtuna. Båda ligger inom SL:s område och det är SL:s entreprenörer som kör, men man byter mellan pendeltåg och buss i Bålsta som ligger utanför Stockholms län. SL skriver: ”Du kan inte komplettera din periodbiljett med reskassan. Däremot går det bra att köpa hela resan med reskassan och då betala två extra kuponger för att resa till Bålsta.”

Häpp! Bussen tar inte kontanter eller betalkort, ditt månadskort gäller inte, och har du inte minst 50kr på reskassan får du gå.

Sens moral är att SL:s Accesskort bara fungerar på behörigt avstånd från länsgränsen inomdet egna länet.

Men i andra, mindre kungliga län, så fungerar det utmärkt att samarbeta över länsgränsen. Bor man i ett län söder om Vättern så kan man med sitt länstrafikkort till och med åka utomlands. Samarbetet heter “Sydtaxan”.

Hallands län har den smidigaste beskrivningen, så jag kopierar in valda delar från den:

Hallandstrafiken, Skånetrafiken, Västtrafik (gäller endast Öresundståg), Länstrafiken Kronoberg, Blekingetrafiken, Kalmars länstrafik och Jönköpings länstrafik ingår i sydtaxan vilket innebär att både biljetter och periodkort kan ställas ut för resor inom och mellan länstrafikbolagens respektive trafikområden. … Reskassa är giltig som betalmedel och rabatt ges enligt respektive länsbolags regler.

Biljetter … via Helsingborg–Helsingör gäller för övergångsresa i all övrig trafik på Själland.

På Hovedbanegården i Köpenhamn finns det tre biljettautomater …
På Kastrup finns fyra biljettautomater …
I samtliga automater går det att betala … med sitt Resekort laddat med reskassa.

Skäpning SL. Åk söderut och lär er hur det bör fungera. Gör om, gör rätt!

Dessutom bör man ansluta sig till Sydtaxan.

 

Mer om kollektivtrafiken, sl och sydtaxan.

Martin Skjöldebrand gör liknande reflektioner.

 

Fri invandring redan infört för en halv miljard, dags för resten!

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Lampedusa. Det räcker nu, sedan länge!

Migranter drunknar i tusental i Medelhavet, utnyttjas som (nästan) oavlönad arbetskraft och lever under högst rättsosäkra förhållanden. Allt på grund av en blandning av nationalistiskt tänkande med rötter i det tidiga 1800-talet, och en ännu äldre idé om att ett lands innevånare ’tillhör’ de regerande. Det finns ett ‘vi’ och ‘dom’ som bygger på ett kollektivistiskt tänkande där människor bedöms utifrån sin börd, och inte sina egenskaper. Jag avser förstås den så kallade reglerade invandringen.

Som rättrogen liberal förfäktar jag förstås att den enda moraliskt försvarbara ståndpunkten är en fri invandring. Fram till nu ofta med tillägget att det nog är en utopi, eller åtminstone dröjer ett tag.

Men inte nu längre, nu kan jag utan naivitet ta bort tillägget. Jag var på ett seminarium i Almedalen och blev införstådd med hur det redan fungerar för strax över 520 miljoner EU- och EES-medborgare.

I mycket korta ordalag:
(Mer utförligt på Wikipedia – Rörlighetsdirektivet)

  • Alla har rätt att vistas i Sverige så länge de kan försörja sig själva, och sin eventuella familj
  • Man betalar skatt som ‘vanliga’ svenskar
  • Man omfattas av de flesta offentliga välfärdssystemen (vård, skola till barnen, f-kassa etc) utom de som som ger direkt försörjningsstöd
  • Vill man omfattas av hela välfärdssystemet så måste man söka om uppehållstillstånd på vanligt sätt

Syftet med att ha villkor för uppehållsrätten är att en person inte skall bli en belastning för ett annat lands sociala biståndssystem.

Detta är ett tillräckligt bra system. Visserligen skapar det ett A- och ett B-lag i samhället, där vissa innevånare inte får bo kvar om de inte kan försörja sig. Men jag tycker att det förefaller oändligt mycket mer humant än det system som fortfarande gäller för de utanför EU. Ett system som leder till drunknade i Medelhavet och människor kvävda i containrar i sin högst rimliga strävan efter ett bättre liv.

Det finns alltså ett färdigt lagpaket som redan nu ger nästan fri invandring för en halv miljard människor. Inom det systemet behöver ingen vara papperslös och utnyttjas av skrupelfria. Utmärkt, slut på containerdöden.

Det enda som behövs är att skriva om lagens inledning så att den omfattar ALLA människor, utan uppdelning efter börd. Sveriges Riksdag: Gör det!

Om flyktingbåtstragedin vid Lampedusa med bl.a Cecilia Malmström i Metro; Cecilia Wikström i SvD; Erik Ullenhag i SR ; Cecilia Wikströms webbplats om reaktioner på hennes uttalanden; Rasmus Jonlund mer konkret om vad som behöver göras inom EU.

Mer om samma ämne. SvD, Lampedusa, Fästning Europa, Invandringspolitik

Tidskriften Liberal Debatt om Fri Invandring

 

Kulturens instrumentella nytta

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

(Detta är en motion till FP:s landsmöte i november.)

I förslaget till partiprogram, under rubriken Kultur (2.3.3) kan man läsa att ‘Kulturens ekonomiska och samhälleliga betydelse ska erkännas, men kulturpolitiken ska värna kulturens eget värde gentemot rena nyttoändamål.’

Detta är en klassisk formulering i dessa sammanhang, kulturprogrammen framhåller alltid att kulturens eget värde, är värde nog. Och oftast så stänger man därmed debatten för kulturens tillkommande nytta. Så också i vårt liggande förslag till partiprogram.

Detta är till skada, både för kulturen i sig men också för själva kulturdebatten. Om kulturpolitiken låses in till att bara hantera frågor som engagerar de närmast berörda, så utarmas åtminstone den kulturpolitiska debatten.

Folkpartiet bör i partiprogrammet erkänna kulturens direkt instrumentella nytta i olika sammanhang, till exempel musik och ljudkonst inom rehabilitering, eller dramapedagogik för att utbilda lågstadiebarn i kreativitet.

Detta är i Folkpartisammanhang inget okänt landskap. Följande text är ett direkt citat från Anna Starbrinks blogg, Anna Starbrink är landstingsråd i Stockholms läns landsting. Blogginlägget ‘Musik som medicin i Almedalen‘ var en puff för ett av de seminarier Anna deltog i under Almedalen 2012.

(Start citat)
* Det är ett väl bevisat faktum att konstnärliga upplevelser bidrar till patienter tillfrisknar fortare.
* Det är ett väl bevisat faktum att patienter mår bättre (eller rättare sagt mindre dåligt) under tillfrisknandeprocessen om de får tillgång till konstnärliga upplevelser.
* Musik och andra ljudupplevelser har fördelen att – rent fysiologiskt – gå direkt in i hjärnans känslocentrum, utan att ta omvägen via hjärnbarken.
* Musik och ljudkonst kan därför påverka allmäntillståndet positivt hos mottagaren, oavsett dennes tidigare kunskaper, och oavsett funktionshindrande omständigheter.
* Musik och ljudkonst är dessutom billigt och effektivt att distribuera praktiskt.

Sverige och Europa har vi nu sedan sextiotalet bedrivit experimentverksamhet med konstnärliga upplevelser kopplat till sjuk- och hälsovård, till en överväldigande majoritet med positivt utfall, vad gäller såväl patienter som medverkande personal. Nu är det dags att experimenten blir verksamhet. När vi kan använda kultur för att öka människors välbefinnande och minska sjukvårdskostnaderna är mycket vunnet. Och vi behöver mer forskning för att utveckla fältet. Det är dags för forskare, konstnärer och politiker att ta tag i frågan gemensamt. (Slut citat.)

Kulturpolitiken måste naturligtvis värna kulturens egna värde, bidra till att såddkapital för kulturellt nyskapande och experimenterade finns. Men kulturpolitiken bör också bidra till att tydliggöra kulturens instrumentella nytta i olika sammanhang:

– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kulturpengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.

– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.

– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.

Partiprogrammet bör därför kompletteras med avséende på kulturens instrumentella nytta.

Förslag till landsmötesbeslut:

1. Texten i Programkommitténs förslag till nytt partiprogram under punkt 2.3.3 ändras till ”Kulturens INSTRUMENTELLA, ekonomiska och samhälleliga betydelse ska erkännas, men kulturpolitiken ska OCKSÅ värna kulturens eget värde gentemot rena nyttoändamål.’

2. En ny text infogas på lämpligt ställe, med följande substantiella innehåll ”Kulturpolitiken ska bidra till att synliggöra och erkänna kulturens direkt instrumentella nytta i olika sammanhang, till exempel musik och ljudkonst inom rehabilitering, eller dramapedagogik för att utbilda lågstadiebarn i kreativitet.”

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

Under Almedalsveckan 2012 så arrangerade jag och Nätverket Kulturliberaler ett seminarium under rubriken “Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig fråga?”. På podiet fanns Anna Steele – riksdagsledamot Folkpartiet, Mattias Svensson Sandell – Utbildningsledare Gotlands Tonsättarskola och Mattias Wandler – Kulturproducent En Bild & Tusen ord. Seminariet var välbesökt och givande. Tyvärr finns det inte inspelat, så jag återger här mina högst personliga reflektioner från seminariet.

Några typiska frågor:

* Utbildning genom debatt: Skatter och pengar engagerar i varje valrörelse, och debatten gör att många har en rimligt god uppfattning om tankarna bakom olika förslag och kan på ett mer kvalificerat sätt ta del och delta i debatten. Den offentliga kulturpolitiken handlar till mycket stor del om resursfördelning. Trots detta diskuteras inte ‘varför kulturpolitik’ i någon bredare kontext. Vad kan det bero på?

* Debattpedagogik: Många kulturdebattörer framhåller att kulturen har ett eget värde, att den måste få vara onyttig. Kan detta vara kontraproduktivt, och bör debatten istället bli  ‘instrumentell’ för att låna styrka av andra områden? (Exempel: Kultur som medicin, Kultur i unga år för att öva i kreativitet, Kultur som försäljningsargument för besöksnäringen)

Inledningsvis så reflekterade deltagarna över rubriken, och konstaterade alla att kulturpolitik nästan aldrig diskuteras ‘utanför’ de kultrupolitiska kretsarna. Man spekulerade kring om det beror på att det är en så liten ekonomisk fråga – siffran 0.8% av de offentliga utgifterna nämndes. En alternativ teori var att de som väl diskuterar kulturpolitik är alltför inriktade på sin egen arbetssituation – i en annan debatt hade det uttalats att ‘staten måste garantera en långsiktig försörjning’. För vilka andra grupper gäller det?

För att lyfta själva den kulturpolitiska debatten behöver den bli mer ‘instrumentell’, dvs nyttan med kulturen måste framhållas. Att debatten måste bli mer instrumentell, betyder inte att den ska vara enbart instrumentell. De ‘enbart kulturella’ frågorna om till exempel kvalitet eller tillgänglighet måste också diskuteras. Men, som sagt, mer instrumentell behöver den bli.

Några av de nyttoaspekter som lyftes fram var
– den klassiska musikens betydelse för den nutida musiken. Hade inte elektronmusikskaparna på 40- och 50-talet experimenterat med överblivet krigsmaterial så hade (nog) inte varken elgitarrer eller syntar utvecklats så snabbt. Kultrupengar bör kunna betraktas med samma ögon som forskningsbidrag eller sådd-/riskkapital för nyutveckling.
– den kulturella upplevelsen som medicin. Den modernaste forskningen har visat att kulturella upplevelser har direkt medicinsk nytta, till exempel mindre smärtlindring efter operation eller för att motverka förtida åldrande.
– träning eller ren utbildning i kreativitet. Under förskole- och lågstadieåldrarna så skapar hjärnan de funktioner/verktyg som sedan ska nyttjas resten av livet. Kreativitet är ett sådant verktyg, och den mest effektiva metoden för att utveckla den kreativa funktionaliteten är att öva kulturell gestaltning.
(För de två sista nyttoaspekterna hänvisades också till några andra seminarier där Gunnar Bjursell, professor, Göteborgs universitet berättat om hjärnforskningens senaste resultat vad avser kultur. De seminarierna finns inte heller på nätet, men ett bra substitutär ett TV-program från utbildningsradion. )

Så långt mina betraktelser. jag hoppas att kunna återkomma i ämnet.

Policy för utrikespolitik

...bland annat om internationella frågor, Dagsedlar

Folkpartiet startar inom kort ett arbete med att revidera sin policy för utrikespolitik. Så just nu är ett bra tillfälle för att föra yviga, ideologiskt baserade diskussioner kring vad som bör styra en liberal utrikespolitik.

Detta debattinlägg är ett försök till start av den diskussionen, och jag vill fokusera på vad Folkpartiet skulle kunna göra för att ’exportera liberal demokrati’.

Tanken är att demokrati måste byggas underifrån, det måste finnas en grundläggande trygghet för medborgarna samt fungerande institutioner. Jag tror dessutom att man måste välta tron på en stark ledare, till förmån för en tro på styrka genom samarbete.

Den viktigaste frågan är förstås hur vi (Folkpartiet/Sverige) ska kunna bidra till att de mänskliga rättigheterna respekteras överallt och alltid. Men detta brukar resultera i floskelfyllda högtidstal, med alltför lite konkretion.

Jag gör därför ett försök att bryta ner allt detta till lite mer handfasta frågeställningar:

Utrikespolicyn bör kunna besvara några grundläggande frågor:

Hur kan vi bidra till att

– alla får god utbildning?
– alla har samma rättsliga ställning?
– alla har tillgång till god hälsovård?
– alla omfattas av fungerande socialförsäkringar?
– yttrande- och föreningsfriheten respekteras?
– lagfarter finns och respekteras?
– jordbrukare skyddas mot baggböleri och exproprieringar?
– småföretagare skyddas mot korruption och trakasserier?
– människor, natur och andra resurser inte utsätts för rovdrift?
– stärka lokala kooperativ och sekulära föreningar?
– lokala företag inte drabbas av handelshinder?

Är dessa frågor tillräckliga? Finns det något nödvändigt som saknas?

/Leiph

Girige Juholt – berömvärde Berggren

Dagsedlar

Det finns mycket som skiljer mig från Juholt…

När jag för många, många år sedan (tio år innan jag blev fritidspolitiker) – som ensam pappa med småbarn på heltid – blev särbo med X, så sade jag upp mitt bostadsbidrag eftersom jag inte tyckte att jag borde ha det. Rent formellt så kunde jag ha fortsatt, våra bostäder låg flera mil isär och var varken gifta eller hade barn ihop. Men jag tyckte att ‘nu var vi ju två’, och då ska man väl inte ha bidrag.

Juholt tyckte tydligen tvärtom.

Subsidiaritetsprincipen ska inkludera den enskilda individen

Dagsedlar, Texter med lång hållbarhet

Det är motionstider i Folkpartiet. Detta är en av de motioner jag lämnat in.
——————————
Förslag till landsmötesbeslut:
1. Landsmötet bör uttala att “Det kommande partiprogrammet ska fastslå att Folkpartiets tolkning och tillämpning av subsidiaritetsprincipen inkluderar den enskilda individen som lägsta beslutsnivå”.

Motiverande text:
Sedan urminnes tider har makthavare tilldelat sig rätten att styra över de individer som bosatt sig inom deras maktsfär. När svärdet inte räckte som argument så hävdade makthavarna sin tillgripna rätt genom att påstå att den var tilldelad från Gud eller någon annan högre makt. Först med den (utmärkta) sociala uppfinningen liberal demokrati så har makten motiverats genom att den sägs vara sprungen ur de som makthavarna beslutar över.

Fortfarande tror sig dock majoriteten av dagens makthavare ha rätt till oinskränkt beslutsrätt över ”sina” medborgare. I Sverige är detta inte så förvånande, efter nära en mansålder av socialistiskt inspirerade regimer. Precis som gårdagens kungar talar många politiker om sig själva i formen pluralis majestatis – vi…

Sanna liberaler vet bättre. Redan de tidiga liberala filosoferna insåg att politikernas makt måste begränsas, och de levde ändå på en tid då denna maktutövning rent praktiskt inte kunde vara lika allomfattande som idag.

Ett modernt namn på denna princip om maktbegränsning är den sk subsidiaritetsprincipen. I Wikipedia så förklaras den som att “En vanlig sammanfattning av subsidiaritetsprincipen är att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå.”

Tyvärr så glömmer många politiker bort att den lägsta beslutsnivån är den enskilda individen. Man tror att principen ska göra halt vid en politisk instans. Till exempel så beskriver den av Riksdagen tillsatta EU-upplysningen att “Principen brukar förklaras som att beslut ska fattas på den politiska nivå som kan fatta det mest effektiva beslutet, så nära medborgarna som möjligt”.

Folkpartiet har historiskt sett skillnaden, och hävdat individnivån. Ett väl känt exempel är beslutet om Friggebodar. Folkpartiet bör i det nya partiprogrammet fortsätta på denna linje, och i en portalparagraf bekräfta att subsidiaritetsprincipen inkluderar den enskilda individen.