Det är bra med nytänkare inom politiken, även när det gäller det rent organisatoriska.

‘Nya Listan i Vellinge‘  har visat hur man inom det befintliga valsystemet kan utveckla personvalsröstandet. Egna spränglistor med en (1) kandidat per valsedel.

Rösträkningen blir komplicerad, men valmyndighetens datorer är redan programmerade. Manual finns, se sid 13.

Det listiga är att om partiet får tillräckligt många röster för ett mandat, så får den kandidat som fått flest röster bemanna platsen. Inga 5%-spärrar alltså. Se valprotokollet *här*, bilaga 3.

En komplikation är att valmyndigheten inte kan utse några fullmäktigeersättare. Dvs om någon vill vara tillfälligt ledig så blir platsen tom. Däremot påverkar det inte partiets förmåga att bemanna nämnder eftersom partiet får nominera även de som inte är fullmäktigeledamöter.

Läs även andra bloggares åsikter om personval och att använda en spränglista.

Den liberala rörelsen är splittrad, vi måste söka samarbete utanför partiegosimens gränser. Men oavsett vilka allianser vi sluter måste vi inom Folkpartiet också bredda vår egen politik. Inom Alliansen är det endast Moderaterna som uppfattas som ett brett parti, de övriga uppfattas med viss rätta som enfrågepartier.

Det kan vara svårt att ändra denna bild, men det är knappast ogörligt. Marknadsföring handlar mycket om att hitta de befintliga anhängare som kan omvandlas till att bli entusiastiska ambassadörer. Jag tror att vi har lättast att finna dessa i de nischade frågorna, och menar att en tydligare satsning på de liberala nätverken radikalt kan höja folkpartiets status inom respektive sakområde.

Ett välfungerande organiserat nätverk bör fungera som en lobbyorganisation in mot partiet. Nätverket fångar de som är intresserade av en viss fråga och presenterar radikala programförslag som lyfter partiet. Men nätverket agerar också utanför partiet och kan fånga de som är intresserade men inte är partiaktiva. Nätverket gör att den enskilde entusiasten blir sedd, och därifrån är steget till entusiastisk ambassadör inte långt.

Därför måste partiledningen i allmänhet, och partiordförande i synnerhet, hjälpa till med att etablera och stötta nätverken. Det är inte pengar som behövs i första hand, det är erkänsla. I relevanta sammanhang: tala väl och ofta om nätverkens betydelse för att skapa bra partiprogram. Ställ adjungerandeplatser till förfogande i kommun- och länsförbundsstyrelser. Skapa en infrastruktur för nätverken i Almedalen – 2010 var det bara Gröna Liberaler som orkade hålla seminarieserier över flera dagar.

Men ställ också krav på nätverken: Partistyrelser – uttryck en förväntan om relevanta remissvar på de frågor som berör nätverken. Erbjud en adjungerandeplats först när nätverket etablerat sig med publika aktiviteter. Hjälp de nätverk som blivit karriärplattformar för enskilda att återfå sin relevans. Ställ krav på att få årsrapporter inlämnade till förbundsårsmötena.

Det finns några etablerade och många spirande nätverk inom Folkpartiet. Med ett minimum av insats från ‘ledningen’ kan nätverken spänna ut det liberala paraplyet till att täcka många fler områden med kvalificerade programförslag. Nätverkens förslag har ofta en väldigt god träffyta gentemot de som är intresserade av nätverkets sakområde. Och när man upptäcker att Folkpartiet har en vass politik inom sina hjärteområden så bör steget till att bli fp-sympatisör vara mycket kort.

——————————————-

Några liberala nätverk som arbetar med att påverka Folkpartiet (i bokstavsordning):

Gröna Liberaler, HBT-liberaler, Kristna Liberaler, Kulturliberaler, Liberala Företagare, Liberala Kvinnor, Liberal Mångfald, Liberala Seniorer, Liberala Studenter, Liberala Ungdomsförbundet

I mitt yrke har jag att resa omkring en hel del i Sverige. Det är trevligt, Sverige är på många sätt ett fantastiskt land.

Men om man avviker från allfarvägen (Stockholm – Malmö/Göteborg) så är vägarna långt från fantastiska. Särskilt irriterad blir jag över riksvägarna – de som anges med två siffror. Riksvägar är vägar som anses så betydelsefulla att de är hela rikets vägar – Riksvägar.

Som bilist är det inga större problem. Visserligen stämmer beskrivningen “landsväg, förhållandevis smal och bitvis krokig” lite väl ofta, men de flesta tjälskott är lagade och på vintern är snön oftast bortplogad.

Men som medtrafikant är det illa ställt. Riksvägarna har ju fått sin klassificering därför att de är viktiga vägar. Ofta är de viktiga även för den mest lokala trafiken också, inklusive gång och cykeltrafik. Men att cykla på en riksväg är att leka med livet. Obefintliga vägrenar tillsammans med höga farter är ingen bra kombination. Senast idag har ett cyklande barn körts ihjäl på en riksväg.

Vi måste ändra prioordningen för vägbyggena:

1. Riksvägarna bör omgående byggas ut så att kompletterande cykel- och gångbanor finns längs hela riksvägnätet.
2. Samtliga riksvägar bör så snart som möjligt få en standard av 2+1-vägar med 100 km/h i hastighetsbegränsning
3. …prio “sist” bör vara att bygga motorvägar. Nästan ingenstans utanför storstäderna motiverar trafikflödet en sådan kapacitet. Det som möjligtvis kan behövas är planskilda korsningar, men däremellan räcker oftast 2+1 med 100km/h.

——————————————–

Läs även andra bloggares åsikter om vägar

Ibland händer det att någon ber mig ”förklara liberalismen”. Det är ju inte helt trivialt, men i valstugan så brukar jag tejpa upp en bild på huvudideologierna och deras inbördes förhållanden. Bilden är en triangel med socialism, konservatism och liberalism i varsitt hörn. Det är egentligen inte min bild utan min tolkning av den bild som ges i boken ”Politiska ideologier i vår tid” av Reidar Larsson.

Min populärbeskrivning bruka låta så här:

————

Det finns tre huvudideologier Klassisk konservatism, Socialism och Liberalism. Det finns det som förenar mellan ideologierna, och det finns vissa mycket typiska saker som särskiljer dem.

Först som sist: Det finns inga renläriga partier, alla partier har idag inslag av alla de tre ideologierna.

————

Det som förenar konservatismen och socialismen är tron på auktoriteter och eliter, tex partiordföranden, kungen, en religiös ledare osv. Oftast finns det också en bok med i botten, tex Bibeln, Koranen, Das Kapital (av Marx). En viktig ledare behöver en grupp, men grupperna skiljer sig mellan socialister och konservativa. Socialisterna talar om klass eller parti, de konservativa om familj eller etnicitet.

Mot denna tro på att auktoriteter är viktiga står liberalismens uppfattning att det är den enskilda individen som är samhällets viktigaste beståndsdel.

————

Det som förenar socialismen med liberalism är tron på den socialt ansvarstagande staten. Alla har ett gemensamt och kollektivt ansvar för de som är svaga. Det kollektiva ansvaret tas genom att staten ges en rätt att beskatta medborgarna och på så sätt finansiera olika typer av socialförsäkringar, skolor och sjukvård.

Mot denna tro på att staten ska stå för trygghetssystemen, står konservatismens uppfattning att det är familjen som skapar trygghet i samhället, samt att övriga trygghetssystem ska vara frivilliga.

————

Det som förenar liberalismen med konservatismen är tron på kapitalismen som ekonomiskt system. I detta ligger en så stor ekonomisk frihet som möjligt, frihet att starta och driva vilka företag som helst, men också risken att dessa företag kan gå omkull och då inte kan räkna med något stöd från staten. Man förutsätter också att att alla avtal är frivilliga, samt att ägandet är skyddat i lag.

Mot denna tro på att den fria ekonomin ger den bästa samhällsutvecklingen, står socialismens uppfattning att ekonomin måste styras så att rätt behov fylls och att resurserna används på ett planerat sätt.

————

Ord är viktiga. Det vet skickliga retoriker. Det är i det ljuset man bör läsa Lena Sommestads DN-Debattartikel om fattigdomsbegrepp. Hon menar att regeringen försöker mörka något genom att vilja styra EU:s fattigdomsbegrepp. Hon argumenterar för att begreppet “fattig” bör vara detsamma som att ha mindre än 60% av jämförelsegruppens medianinkomst.

Bloggarna Daniel Waldenström och Mattias Lundbäck problematiserar detta på ett bra sätt.

Jag vill slå ett slag för ett nygammalt ekonomiskt begrepp: Ekonomiskt utanförskap

Ett populärt begrepp i andra sammanhang är “utanförskap”. Innan det klatschigare “relativ fattigdom” slog igenom så användes begreppet “ekonomiskt utanförskap” ofta för de som hade mindre än 60% av medianinkomsten.

Det går lätt att förstå känslan av ekonomiskt utanförskap för den som tvingas avstå från Porche i Monaco. Det går också att förstå att det i överförd betydelse kan vara samma känsa hos den som inte har råd med cykel med fotbroms i Rumänien. Att dessa två individer däremot skulle uppleva samma slag av fattigdom är obegripligt.

Om man vill göra debatten begriplig, den om inkomstskillnaders påverkan på individens framtida möjligheter i det samhälle hon lever i, så är begreppet “ekonomiskt utanförskap” mycket bättre.

Men en skicklig retoriker vet att om folk begriper vad man säger, så kanske de inte gillar det som sägs. Det bör man minnas när debatten börjar handla om ords definitioner.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom

Många är starkt störda av buller. WHO:s långsiktiga mål för nattbuller utanför sovrumsfönster är högst 40 dBA. Den verkliga nivån för många är 60-65 dBA eller mer. Det går att minska bullret, men det tar tid och kräver en politisk vilja som hittills inte funnits, skriver Tor Kihlman, professor emeritus i teknisk akustik i en artikel i DN.

Jodå, den politiska vilja finns numera. I FP:s miljöprogram för Stockholms län så står det bland annat:

5 Minska bullernivåer

5.1 Buller är ett växande problem i samhället. För enskilda människor är olika bullerkällor olika påfrestande. Det är välbelagt att buller bidrar till hälsoproblem som i värsta fall leder till hjärt- kärlsjukdomar och högt blodtryck. Kommunerna, landstinget, Trafikverket och Luftfartsverket har ett särskilt ansvar för att minska trafikbullret.

5.2 Minska väg- och järnvägsbullret

I bullriga trafikmiljöer är det prioriterat att åtgärder riktas mot att minska bullernivåerna, snarare än att riktas in på att skydda mot buller. Försök pågår runtom i regionen med modern tyst vägbeläggning (”tyst asfalt”). Dessa försök ska utvärderas och om de visar sig effektiva är det värt att satsa på denna metod.

5.3 Minska flygbullret

Flygbullret är ett problem för alla som bor under inflygningsvägar eller i närheten av flygplatser. Stora ansträngningar måste göras för att minska flygbullret, exempelvis genom satsning på ny teknik, som ger möjlighet till bättre utnyttjande av befintliga inflygningskorridorer.

5.4 Förbättra bullermålen för bostäder

I stället för att kräva samma bullernivå utanför alla fönster i en bostad bör man införa ett alternativ med en tystare och en bullrigare sida. I stadsmiljö med stora trafikleder är det ofta mycket svårt att uppfylla det generella bullermålet på alla sidor av en bostad, medan det går att få en sida av bostaden tystare än gränsvärdet. Om bostaden tillgodoses med en tyst sida bör man kunna acceptera en bullrig sida där bullret överstiger gränsvärdet.

Det är visserligen bara en början, och inte ett heltäckande “bullerprogram”, men frågan har fått fokus inom Folkpartiet. Folkpartiet anser att bullret ska minska, och att det ska minskas vid källan – inte dämpas bort genom vallar eller tjocka fönster.

Läs även andra bloggares åsikter om buller

Jag reagerade på ett inslag i morgonens P1. Schlingman och Baylan förklarade samfällt att orsaken till att de har så stor andel högavlönade på sina valsedlar är att de har stor andel heltidspolitiker.

De stora partierna har högst andel höginkomstagare bland sina kandidater. Det visar en granskning av alla 55000 kandidater i valet till kommuner och riksdag som Statistiska centralbyrån gjort för Ekots räkning.
I ett inslag i P1 Morgon så förklarar både moderaternas och socialdemokraternas partisekreterare att detta beror på att de har så stor andel heltidspolitiker på sina listor.

Det är detta som borde vara den stora nyheten. Den politiska klassen beter sig som romarrikets konsuler och berikar sig och de sina på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har inga problem med höga löner, den som utför ett kvalificerat arbete bör kunna få bra betalt. Men det är stötande att se hur toppolitikerna i respektive parti tilldelar sig själva löner och förmåner, utan att någon motprestation efterfrågas. (Mina exempel kommer från landstingen eftersom det är där jag varit verksam de sensate två mandatperioderna.)

Det mest uppséendeväckande är väl rollen som oppositionsledare, i till exempel Västerbottens läns landsting så premieras den rollen med 60.000kr/mån. Det ansvar som den politikern har gentemot uppdragsgivarna/väljarna är att författa elaka insändare i opposition mot den styrande majoriteten. Inget ytterligare formellt ansvar!
Ett finanslandstingsråd i Stockholm har långt över 80.000 kr/mån. Då har man ett formellt ansvar för några anställda politiska sekreterare – inget mer. Det görs ibland liknelser med näringslivsledare, men en vd har operativt ansvar för verksamheten och kan göras personligen ansvarig för fel som någon i organisationen har gjort. Inget landstingsråd är operativt ansvarig för verksamheten, det är landstingsdirektörens roll. En politiker kan bara göras formellt ansvarig för sitt personliga agerande, inget annat.

Landstingsråden är nyttiga för det egna politiska partiets arbete, man samordnar internt, förhandlar om kompromisser och så vidare. Man har ett stort politiskt ansvar, men inte något operativt ansvar.

Jag tycker inte att de heltidsavlönade politikernas löner ska sänkas. Jag tycker att deras tjänster ska avskaffas! Istället bör de anställas av partierna.

2005 skrev jag följande, och jag tycker fortfarande likadant, trots att det nu är ‘vi’ som sitter vid köttgrytorna:

Några av mina partivänner får ursäkta: I de fall yrkespolitikerna inte har operativt ansvar – dvs inte är chef – så tycker jag att de har stötande höga ersättningar.

Däremot kanske dessa politiker är nyttiga för sina partier, i sin egenskap av frontfigurer. Det är därför som jag menar att partierna ska anställa och avlöna sina portalfigurer, utöver arvodet. Det ger också partierna möjlighet att locka högavlönade personer till politiska uppdrag. Men själva det politiska uppdraget blir i princip inte bättre utfört, bara för att man är duglig inom andra samhällsområden.

Jag menar alltså att det finns ett värde i partiväsendet. Därför bör resterande del [utöver det vanliga mötesarvodet] av dagens ersättningar (inklusive lön till politiska sekreterare, studieresor, kaffebryggare och allt annat som finns runt politikern) tillfalla de politiska partierna allt efter antal mandat. Om de vill anställa, stötta eller på andra sätt premiera särskilt dugliga partimedlemmar, så må de göra så. Sjukersättningar, pensionsavsättningar och andra vanliga löneförmåner blir en sak mellan arbetsgivaren “partiet” och den anställde “yrkespolitikern”.

Huvudpoängen med att bli anställd av partiet, är att det blir en tydlig arbetsgivare. Inga herrelösa pengar, och på sikt kanske mindre behov av att skapa nya myndigheter för att parkera politiker som tappat sin plats.

Slutligen så menar jag att detta kanske också är en förändring som är politiskt möjlig att genomföra. Det vanliga försvaret från många yrkespolitiker för att de inte ska uppföra sig som normala anställda är att de är “anställda av folket”. Gott så, men då till en rimlig kostnad. Om de i nästa andetag skulle hävda att partierna skulle vara dåliga arbetsgivare, och därför inte borde få den resterande ersättningen, så vore ju det ett präktigt självmål.

Arbetet med att planera inför Gröna Liberalers semiarieserie i Almedalen går bra. Vi planerar för att hålla ett seminarium varje dag, måndag till fredag. Seminarierna hålls i Folkpartiet Gotlands lokal, S:t Hansgatan 18. Jag kommer nog att ses springa runt med diverse praktiska göromål, just nu försöker jag få deltagarnas kalndrar att passa med våra ambitioner.

Följande är klart:

* Tisdagen (6/7) viks åt vattenfrågor; Anita Brodén, Sverker Thorén och Lars Tysklind alla från Folkpartiet.
* Onsdagen (7/7) handlar om artutrotning; Jan Terstad från Artdatabanken, Anita Brodén och Karin Granbom Ellison, båda från FP.

Övrigt som är på gång, men inte helt fastställt ännu:

* En dag får lite mer upplevelseorienterad inriktning med Svenskt Friluftslivs generalsekreterare Ulf Silvander.
* En dag ägnas åt principiella frågeställningar (vad är just liberal miljöpolitik). LUF deltar med Adam Cwejman och Christoffer Jönsson. Eventuellt så dyker också Liberatis Alexander upp

Mer info på www.gronaliberaler.se/almedalen2010

Läs även andra bloggares åsikter om almedalen

Jag gillar moderna politiska metaforer där ursprunget är kopplat till en person, men begreppet kopplas till en företéelse. Ett exempel är när Oscar Swartz uppfann Bodströmsamhället. (Jag hoppas samtidigt att jag själv inte lyckas vara upphovet någon liknande metafor.)
Nu har Mats Odell (kd) uppfunnit “Tobleronepolitik“. Lysande.

_______________________________

Läs även andra bloggares åsikter om tobleronepolitik

Johan Persson förklarar och försvarar sin rättspolitiska linje, bland annat i nummer 12/2010  av tidningen NU. Vi som är gamla nog att minnas tiden före förra valet, känner igen mönstret från hur skolpolitiken debatterades när Jan Björklund vågade ifrågasätta den rådande diskursen.

Jans belackare förklarade ofta och vältaligt att skolans problem bara kunde lösas med mer resurser, mer teknik, fler tjänster etc. Som Jan konstaterade i en debatt år 2005: ”Först skulle Perssonpengarna lösa alla problem i skolan. Sedan kom Wärnerssonpengarna. Nu kommer Baylanpengar. Jag motsätter mig inte mer pengar till skolan, men resursbrist är inte huvudproblemet. Det är den förda skolpolitiken.”

Alltid var det rätt med mer pengar, aldrig var det rätt att ställa krav på organisationen.

Jag påminer mig det debattklimatet när jag följer Johan Perssons rättspolitiska linje. Alltid mer resurser, strängare straff, mer integritetskränkande teknik till polisen. För att inte tala om detaljpillandet, direktiv för i vilka lokaler polisen ska husera, att polisen ska kunna SMS:a och så vidare. Aldrig några krav på de utförande organisationerna. Aldrig några krav på att polisen som organisation har ett uppdrag som de ska leverera.

Någon måste ta bladet från munnen och förklara att flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten inte har något stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. Det har däremot ett krav på ökad effektivitet inom den befintliga poliskåren.

Det behövs en ny sorts polispolitik. Folkpartiet har med framgång reformerat skolväsendet. Nu bör Folkpartiet ta sig an polisväsendet. Den väl etablerade devisen ”Att ställa krav är att bry sig” passar sällsynt väl in i detta sammanhang.

Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Ett målvärde för antalet uppklarade brott – inte att förväxla med antalet avslutade/nedlagda utredningar – borde vara en bra start för dessa diskussioner. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna.

Folkpartiet gick före och visade vägen för en ny skolpolitik. Nu kan vi gå före och visa vägen för en ny polispolitik. Jan visade hur och vågade till och med utmana delar av lärarkåren. Vågar Johan utmana polisen?
___________________________________________________

Läs även andra bloggares åsikter om polisen, rättspolitik