Hur kan valfrihet öka tillgängligheten och kvaliteten?

Genom att patienterna har makten att välja – och välja bort mottagning och läkare. Den mottagning och läkare som inte fungerar, dit man inte får komma inom rimlig tid eller där man får ett felaktigt bemötande, får helt enkelt inte så många patienter.

Varför ökar den rörliga ersättningen?

För att öka tillgängligheten. Den rörliga ersättningen blir en större del av den totala ersättningen, mottagningen får mer betalt per besök och mindre i fast ersättning. Och för att få den fasta ersättningen måste patienterna välja mottagningen ifråga – det är inget områdesansvar.

Vilka patienter ger mest betalt för mottagningen?

Eftersom de allra minsta barnen och de äldre invånarna har störst vårdbehov, är den fasta ersättningen högre för barn under 2 år och för äldre över 65 år, och ännu högre för äldre över 75 år.

Hur utformas vården efter patienternas behov?

Vårdval Stockholm ger utrymme för fler idéer i vården. Det finns inte en sanning om hur vården ska utformas eller en husläkarmottagning ska organiseras – det som gäller är att följa lagar, regler och etik. De med stora eller särskilda vårdbehov – det kan vara barnfamiljer, äldre, allergiker, eller funktionshindrade som diabetiker – har extra stor nytta av den ökade patientmakten.

Startar inte nya mottagningar bara i ”rika” områden? Kan de bli för många i t.ex. Stockholms innerstad?

Ett 15-tal mottagningar har startat hittills. Ett 25-tal till väntas starta under året. Flera öppnar i förorter, exempel Södertälje, Järfälla, Botkyrka (2), Huddinge, Haninge, Spånga, Södertälje, Upplands Väsby, Spånga/Tensta. Mottagningar etablerar sig där patienter finns – det är logiken i Vårdval Stockholm – och därmed helst där utbudet av vård tidigare inte är så stort.

Det finns ingen begränsning av antalet mottagningar, annat än den ekonomiska styrningen i att få tillräckligt många patienter och besök. Eventuell överetablering i vissa områden kommer därför att lösa sig naturligt. Vissa områden i länet har många arbetsplatser, inte minst Stockholms innerstad men också t.ex. Kista, och där verkar också fler mottagningar öppna nu när människor kan välja en mottagning nära jobbet och inte blir tilldelade en mottagning baserad på bostadsort.

Varför är det fritt fram att starta mottagningar?

Etableringsfrihet råder för alla som blivit godkända att driva en husläkarmottagning (eller BVC/MVC-mottagning, eller någon annan verksamhet som omfattas/kommer omfattas av vårdval). Det är en central del av vårdvalet för oss liberaler, och något som socialdemokraterna och vänstern vänder sig kraftigt emot. De vill inte släppa den politiska detaljkontrollen. För oss är det jätteviktigt att politiker eller våra tjänstemän inte styr vården i detalj, medicinska experter och människor själva vet bäst vilken vård som behövs och vart man vill gå för att få den.

Hur såg det gamla systemet ut?

Vårdval Stockholm ersätter ett tidigare system där vi dels hade sex kvardröjande ersättningssystem, från de gamla sex sjukvårdsområdena; dels olika avtal med en mängd olika mottagningar till följd av olika upphandlingar vid olika tidpunkter. Resultatet var mer eller mindre förvirrat, och inga raka samband fanns mellan vårdbehov och hur mycket betalt en mottagning fick.

Som exempel kan nämnas följande fasta ersättningar för olika mottagningar 2006 (snittet var 550 kr/patient): Fittja 940 – Alby 552, Akalla 668 – Husby 468, Rosenlund (Södermalm 778 – S:t Erik (Kungsholmen) 312. Den socioekonomiska ersättningen utgick till alla mottagningar och utgjorde en mindre del av de pengar som mottagningarna fick, som exempel: Akalla 220 kr per inv och år, Fittja 311, Rinkeby 295, Djursholmsdoktorn 68, Narvavägen 82.

Socioekonomisk ersättning tas bort – tas resurser därmed från utsatta?

Den socioekonomiska ersättning som fanns var en mindre del av skillnaden mellan olika mottagningar. Den var också mycket snårig och invecklad. Nu inför vi istället raka rör, mottagningarna får betalt för 1) de som aktivt väljer dem/deras husläkare och 2) de besök som görs på mottagningen, med en extra ersättning när det behövs tolk. Mottagningar tjänar alltså på att vara tillgängliga och på att få invånare att aktivt välja dem. Vi vill att fler ska välja sin egen mottagning, doktor och distriktssköterska och vi vill att fler besök görs i närsjukvården för att få en långsiktig, hälsofrämjande vård. Därför gynnar Vårdvalet ekonomiskt de mottagningar som når dessa mål.

Kan man inte ändra ersättningssystemet så att utsatta områden gynnas?

Vårdvalet behandlar alla patienter lika. Det är raka rör mellan patienternas val av och besök på mottagningarna och de pengar som betalas dit – ett slags vårdpeng. Ett förslag som landstinget redan vid beslutet om vårdval i juni 2007 har beslutat att undersöka är om man kan införa en tidsrelaterad besökersättning. Längre besök för mer komplicerade behov kan då få en högre ersättning.

Är Vårdvalet skrivet i sten, kan inget förändras?

Inget är skrivet i sten. Vi ser över, följer och utvärderar vårdvalet och dess effekter. Men det är väl tidigt att bestämma sig för resultatet efter bara några månader med Vårdval.

Kan man starta och driva en husläkarmottagning hursomhelst? Vilka regler gäller?

Det finns mycket tydliga regler för vårdvalsverksamheter. Man måste godkännas, auktoriseras och sedan följa den regelbok som gäller liksom landstingets allmänna villkor. Regelboken kan ändras kontinuerligt. Naturligtvis gäller övergripande lagar och regler för auktoriserade vårdgivare som för all annan vård. Landstinget har som ansvarig för att ge invånarna vård, också ansvar för att vårdcentraler, husläkare och distriktssköterskor sköter sitt jobb bra.

Hur ska det bli fler mottagningar, läkare och sköterskor?

Vårdvalet gör det mer attraktivt att arbeta och verka i närsjukvården. När man kan etablera sig fritt, när det blir större utbud också av arbetsgivare för vårdpersonal, så kommer fler läkare, sköterskor och andra att vilja arbeta med den långsiktiga, trygga, personliga, hälsofrämjande närsjukvården.

Meddelarfriheten för personalen – hur går det med den hos privata vårdgivare (som när alltfler privata vårdcentraler startar)?

I landstingets allmänna villkor för vårdgivare står nu att meddelarfrihet ska gälla. Det är viktigt för att personal ska våga ifrågasätta eventuella felaktigheter, eller slå larm till media.

Kan jag få nej när jag vill välja en mottagning och läkare?

Nej. Vårdvalet gäller alla invånare i länet, du har rätt att välja en mottagning och läkare var som helst, och de har skyldighet att ta emot dig. Bor du långt ifrån din mottagning och behöver hembesök, kan din mottagning lösa det med en mottagning närmare din bostad.

Om en mottagning läggs ned, får en patient som har valt den mottagningen brev om att man måste lista sig på nytt?

Huvudprincipen är att listning ska ske hos enskild husläkare. Om patienten så önskar kan dock listning ske på mottagning. Husläkaren är skyldig att informera listade patienter om läkaren slutar. Om mottagningen helt upphör ska Beställaren (landstinget) besluta om hur listan ska hanteras i varje enskilt fall. Patienterna kommer att informeras om vad som kommer att ske av beställaren.

Vad händer om läkaren man har valt tar ledigt, blir sjuk eller börjar studera?

Mottagningen har en skyldighet att ordna så att patienten får den vård som den behöver. I annat fall hanteras frågan som om läkaren upphör med verksamheten.

Hur ofta kan man byta husläkare / husläkarmottagning under ett år?

Syftet med husläkarsystemet är att det ska främja långvariga vårdkontakter. Det finns inga regler för hur ofta den enskilde patienten kan byta husläkare. Listningen slår igenom omedelbart. Husläkaren får betalt efter hur listan ser ut den sista varje månad.

Kan jag gå till en specialistläkare som tidigare? Kommer priset att ändras?

Det är fritt vårdval som tidigare. Det brukar gå snabbare att få vård hos specialistläkare om patienten har remiss från husläkaren. Remissen underlättar den medicinska kommunikationen. Patientavgiften är densamma som tidigare.

Kan jag gå till en annan vårdcentral än den jag är listad på om jag är bortrest eller jobbar långt från hemmet?

Om patienten behöver göra ett oplanerat besök och träffa en husläkare samma dag – har hon rätt gå till vilken mottagning som helst.

Kuratorer och psykologer – finns den hjälpen att få på vårdcentralen?

Vårdval Stockholm innebär en kraftfull satsning på psykosocialt stöd i primärvården. Det ska vara första linjens psykiatri. Det tak som finns möjliggör upp till 190.000 besök (beroende på hur många som listar sig; motsvarande 1 besök per 10 som aktivt valt en mottagning). 2007 gjordes knappt 80.000 besök. Alla mottagningar har skyldighet att erbjuda kurator/psykologsamtal till dem som behöver. Den ekonomiska ersättningen per sådant besök är rentav något högre än för läkarbesök.

Dock har vissa landstingdrivna mottagningar som tidigare hade många kuratorer som täckte även andra mottagningar, inte själva kunnat ha kvar lika många. Detta har dock inte inneburit att det har blivit färre kuratorer/psykologer. SLSO, som driver landstingsägda vårdcentraler, har kvar i princip lika många kuratorer som tidigare. Det borde finnas utrymme för kuratorer/psykologer att sälja sina tjänster till privata husläkarmottagningar för att de senare ska kunna uppfylla sina förpliktelser om psykosocialt stöd.

_____________________________

Pngat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om vårdval, sjukvård, landsting, primärvård, husläkare

Just denna artikel är nog lite “sjukvårdspolitikernördig”. Det handlar om vilka rattar och skruvar som måste justeras för att få ett fungerande liberalt sjukvårdssystem. Eller – riktigare – mina förslag till några mål för den politiska verksamheten. Det finns säkert fler som har goda förslag i samma riktning. För oss som är inne i fikonspråket är det mesta nog självklart, men det kan ju tänkas att någon utanför den närmaste landstingskretsen lyfter ett undrande ögonbryn. Därför har jag lagt in några länkar som jag hoppas kan vara förklarande.
Fortsätt läsa Några sjukvårds-ekonomisk-politiska mål för 2010 →

Hur ska Sverige organiseras politiskt? Hur kan en liberal vision se ut?

I den pågående ansvarsutredningen ska man försöka komma fram till hur det framtida politiska Sverige ska se ut. Svaret kräver att man har en vision om det samhällets organisation – en vision som vi liberaler ofta saknar. Till viss del beror det på att liberalismen som ideologi inte har något “Utopia”. Men också på att vi alltför lätt fastnar i dagens politiska världsbild, och inte ser skogen för alla träd. Det är synd.

Ofta säger vi ”Politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt”. I denna enkla mening ligger en hel värld av ideologiska värderingar och realpolitiska lösningar. Genom att dissekera den får vi grunden för en politisk teoretisk utflykt – ett förslag till metodiskt resonemang kring samhällsmodell, som kan ställas mot många andra.

“Politiska beslut…” – en ideologisk fråga – allt som idag är politiska beslut, kanske inte ska vara det i framtiden.
“…ska fattas så nära medborgarna” – medborgarperspektivet – men närhet är ett relativt begrepp.
“…som möjligt.” – det ekonomiska perspektivet sätter sina egna gränser.

Låt mig visa hur denna diskurs kan tillämpas på några vanliga politiska områden:

Politiken, medborgarna, pengarna

Bygglov: Varför ska vi engagera politiker och tjänstemän i vanliga bygglovsärenden? Om byggrätten för ett villaområde är definierad, och samtliga grannar med gräns mot det aktuella bygget givit sitt godkännande – skulle det inte kunna räcka?

Bygglovsärenden är typiskt lokala ärenden. Det ger att det inte finns någon nedre gräns för hur liten den grupp av väljare ska vara, som utser dessa förtroendevalda.

Den kostnad som ska finansieras är direkt proportionell mot det område som ska täckas. Det ger att för denna typ av rent lokala frågor, så finns det ingen nedre gräns för upptagningsområdets storlek.

Skolor: Vilket behov har vi av lokala skolpolitiker? Om nationell skolpeng och nationella kvalitetskrav införs, och alla offentliga skolor omvandlas till friskolor – till exempel stiftelser med tung föräldra- och lärarrepresentation i styrelsen – vad tillför då de lokala skolpolitikerna?

Skolärenden av operativ natur hanteras i de nya friskolornas ledning där föräldrar och lärare är beslutsfattarna. Närmare går det inte att komma. Samtidigt vill nog väldigt få att kvalitetskrav och betygskriterier ska vara lokalt präglade – de frågorna hanteras naturligen på riksnivå. En nationell skolpeng ska naturligtvis finansieras via statsskatten.

Socoaltjänst: Sociala frågor innehåller känsliga beslut, och jag tror att den mest lyhörda formen för att styra och genomföra dessa beslut är genom demokratiskt direktvalda församlingar. Frågan är om det inte borde vara långt fler lekmän – vanligt folk – som deltog i dessa beslut.

Behovet av närhet för dessa frågor är närmast extremt – beslutsfattarna bör helst känna Jeppe på berget för att rätt förstå hans behov. Det ger att närheten här inte är geografiskt betingad, utan beroende av att “organisationen” är tillräckligt bemannad.

För att få en naturlig fördelning av kostnaderna så bör upptagningsområdetför denna finansiering vara större än vad de flesta av dagens kommuner är, kanske 250.000 invånare. (Siffran kommer från utredningen kringutjämningssystem, som visade att även de minsta landstingen var stora nog för att inom sig utjämna mellan resursstarka och resurssvaga kommuner.Utredningen visade också att utjämning mellan dagens landsting inte behövs – skattekraften skiljer endast +/-5%, Stockholm undantaget.)

Vård: Varför ska politiker styra “sjukvårdsproduktion”? Politikerna bör agerasom framsynta beställare, och skapa system som gör det möjligt för medborgarna att som så långt som möjligt själva agera som framsynta beställare. Politikerna ska ställa krav och följa upp resultat, men inte pilla i verksamheten.

Vad gäller närhet blir vården lite av en hybrid. Dels förväntar man sig lokal förankring i de beslut som fattas, dels finns en förståelse för att vissa specialiteter måste koncentreras på ett fåtal platser i landet, kanske rent av på ett fåtal platser inom Europa.

För den enskilde kan man likna “sjukvårdsskatten” vid en försäkringspremie. Förhoppningsvis behöver man inte utnyttja det man är med och finansierar, men har man otur så krävs det resurser långt utöver det man som individ betalar över en livsålder. I takt med att den högspecialiserade vården blir allt dyrare och mer specialiserad krävs allt större upptagningsområden. Idag behövs knappt en miljon invånare för att få en rimlig ekonomisk riskspridning, det är troligt att upptagningsområdena framöver måste vara ännu större.

Från sockenstämma till regionting

Kommen så långt i den teoretiska utflykten, så inser man att dagens politiska organisationen inte är självklart given. Kanske bör några nygamla begrepp återinföras i debatten:

Sockenstämma: Det finns många rent lokala frågor som, likt bygglovsexemplet, inte ställer några krav på storlek på den politiska organisationen. Den minsta politiska enheten kan vara “hur liten som helst”, tex 5-10.000 invånare. Stadsdelar och små lokalsamhällen kan i dessa frågor vara självstyrande.

Häradsting: För vissa områden, som sociala frågor, så kan en politisk mellannivå motsvarande våra små landsting vara lagom, t.ex. 250.000 invånare. Ett härad kan bildas av en större tätort, eller flera små men närliggande tätorter. Stora tätorter, som sammanväxta städer, bör inte delas upp i mindre enheter för dessa frågor.

Regionting: För andra frågor, som vårdexemplet ovan men även texinfrastuktursatsningar, behövs en ganska stor – men fortfarande lokalt präglad – mellannivå, tex en miljon invånare. Landsdelar och naturliga regioner kan vara självstyrande i dessa frågor.

Slutligen finns det naturligtvis frågor som bör hanteras på nationell nivå, och i vissa fall är den överstatliga nivån den självklara.

Jag förordar inte här att vi ska införa fler politiska nivåer. Det jag med resonemanget och de teoretiska utflykterna vill visa är att det krävs ett betydligt djupare resonemang inom de olika politiska områdena innan man seriöst kan ta ställning till hur framtidens politiska Sverige ska vara organiserat.

Den slutgiltiga modellen blir en kompromiss – det är viktigt att veta vad som kompromissats bort, och vad som prioriterats.

(Publicerat i Liberal Debatt, nr 3/4 2006)

OECD: Economic Survey of Sweden 2005: Improving quality and value for money in healthcare

The healthcare system is in good shape. The Survey also includes an in depth look at Sweden’s healthcare system. By international standards, it is in good shape. Healthcare is of a high quality, the system is relatively well funded, and the various players have been innovative in the way they finance and deliver services. However, there are some problems around the edges. The main challenges are to improve access to primary care, lift quality in the lower performing regions, increase value for money in the hospital sector and put financing on a more stable and sustainable basis.

Kommer vi att ha råd med sjukvården?

De medicinska framstegen ökar ständigt hälso- och sjukvårdens möjligheter att upptäcka och behandla sjukdomar. Inom några år börjar andelen äldre och vårdkrävande i befolkningen att växa. Många befarar att vården kommer att bli för dyr för att garantera alla en god vård på lika villkor.

Landstingsförbundets styrelse har givit förbundets ekonomiberedning i uppdrag att arbeta fram ett diskussionsunderlag om hälso- och sjukvårdens ekonomiska förutsättningar och vilka alternativa vägar som finns för vården framtida finansiering. Resultatet är denna rapport. Den presenterar inga färdiga lösningar, utan syftet är att den skall väcka frågor och ge underlag för en konstruktiv debatt om hälso- och sjukvårdens framtida finansiering.

Getting better value for money from Sweden’s healthcare system

This paper reviews the strengths and weaknesses of the Swedish healthcare system and the challenges that it will face in the future. It discusses ways to improve access to primary care, including different methods for paying GPs, whether access is less equitable than in other countries and the role of patient fees. The maximum waiting time guarantee for elective surgery is reviewed, along with ways of reducing regional variations in quality. The extent of decentralisation is questioned, as that may be affecting the quality of care and value for money in some areas, including elderly and psychiatric care. Mechanisms for improving the hospital sector are also examined including fee-for-service (DRG) payment mechanisms and whether for-profit hospitals would help. Finally, it considers ways to make financing more stable and sustainable.