Kategoriarkiv: Dagsedlar

En valarbetares noteringar – onsdag 6 september

...bland annat om valrörelse-arbete, Dagsedlar

FP-gate, leijongate, spionskandalen, dataintrånget – you name it. Kärt barn har många namn, och det var lite extra spännande att äntra valstugan idag.

Igår så fick jag noll (0) frågor om dataintrånget, men säkert över hundra om olika sakpolitiska spörsmål. SVT Aktuellt kom ut till Vällingby för att göra ett reportage om hur allmänheten tog emot skandalen. De var lika förvånade som alla vi valarbetare över att ingen tog upp ämnet. Det blev dock inget inslag, Johan/Lars smällde högre än Leiph.

Samma idag. Aktuellt kom på nytt ut till stugan, och fortfarande nästan inga frågor om dataintrånget och efterspelet. Nästan. Jag stod på torget hela dagen, och fick sammanlagt tre (3) kommentarer: den första var mest tröstande, nr två ville ha lite fakta, och den sista var den enda negativa. Tre stycken, det är ingen folkstorm. Eventuellt så visar Aktuellt något i kvällens 21-sändning. (Uppdatering efter 21: Jodå – 9:00 minuter in i Aktuellt så visas ett inslag från valstugan.)

Vi pratade lite om detta på torget, både mellan oss folkpartister, och med våra politiska “kollegor” i s, v och m. Den gängse teorin gick ut på att folk har någon slags kålsuparteori, och eftersom partierna då är lika bra/dåliga så är sakpolitiken viktigare än skandaler.

Så – för den som undrar hur det känns att vara folkpartist idag? Svar: Det är – lite – trist, men inte mycket. Några valpar har inte lärt sig netikett, och pressen lyckas få några av partitopparna att bladdra bort sig. Men bland oss valarbetare (fp, s, m, v på torget i Vällingby, och hos den besökande “allmänheten” så är detta inte ett intressant ämne. Polisen får göra sitt, det är bra om de som begår brott får ta konsekvenserna, det gäller inte bara “andra”.

Men vi på torget fortsätter att prata politik och samhällsfrågor, och det är roligt och stimulerande. Jag kan varmt rekommendera en dag i valstuga. Man blir lite hes, men det är det värt.

I morgon är det en ännu nyare dag!

Osunda politikermiljöer

...bland annat om valrörelse-arbete, Dagsedlar

“Annars är det väl lite tungt i librörelsen idag”, stod det i ett tröstande sms från en vän. Visst, som valarbetare på torget så hade jag önskat att all denna uppmärksamhet hade haft vårt politiska program som tema. Inte att några ungdomar med mindre gott omdöme ägnat sig åt dataintrång.

Väldigt många bloggare har skrivit bra om detta. Jonas Morian och Lennart Regebro beskriver det rent tekniska, vad som faktiskt har hänt. De verkligt skyldiga ska rannsakas av polis, det är bra. Sedan rullar den vanliga såpan på, X får avgå därför att Y inte stoppades eller Z inte meddelades. Det är trist, men förmodligen nödvändigt.

Denna gång var det ungliberaler som passerade gränsen. Nyss var det några andra ungdomsförbund ännu tidigare var det någon minister som trixade med sin fotbollsförenings intäkter. Det finns fler.

Jag tror att det finns ett mönster i alla dessa händelser, och jag tror att den gemensamma nämnaren kan stavas ‘yrkespolitiker’. (Ungdomarna i ungdomsförbunden är förvisso inte yrkespolitiker i ordets egentliga bemärkelse, men de har sin yrkesmässiga inkomst från genompolitiserade miljöer.) Yrkespolitikern har ingen normal arbetsgivare, kraven på leverans är väldigt diffusa, de är både hårda och samtidigt obefintliga. Framförallt de som arbetar i opposition lever i en miljö där det ständigt gäller att svara på motpartens olika förslag och utspel. Den valfeber som Kjell-Olof Feldt beskrev i sin bok, är ständigt pågående i dessa miljöer.

Jag menar att detta skapar en slags ständigt pågående stridsstämning, där det är lätt att tappa sans och balans. Framförallt om man saknar referenser till vanliga arbetsplatser. Ungdomarna i ungdomsförbunden saknar den referensen rent naturligt, de har inte hunnit få någon yrkeslivserfarenhet. Även så kallade ärrade politiker tappar också ofta bort dessa referenser, de har levt så länge i den politiska pseudoverkligheten så att de glömt hur det är på ett vanligt jobb.

Jag har inte mycket till övers för miljöpartiets politik av idag, men de har en god tanke bakom sin interna rotation. Efter ett visst antal år på en viss förtroendepost så måste man lämna den posten. Gustav Fridolin uttryckte detta på ett bra sätt i sin artikel “Dags skaffa ett riktigt jobb!” i Svenska Dagbladet för nästan ett år sedan:

Att unga kan vara unga i kommunfullmäktige är bra, men sedan måste de få chansen att gå ut i livet och bli vuxna också. Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man hinna bli något annat själv också.

Jag kan bara hålla med. Detsamma gäller även för vuxna politiker: Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man vara något annat själv också. Och det bör vara riktiga jobb, inte någon praktikplats i studieförbund, departement eller annan politisk firma.

Det är kanske inte det enda som behöver göras för att få fullvuxna människor på de politiska posterna. Med det räcker långt. Jag kan här avge ett löfte, som sträcker sig bortom valdagan: I den fp-valberedning som jag sitter i, ska riktiga yrkeserfarenheter värderas mycket högt.

Avsocialisera – men vad återstår då för politikerna

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Dagsedlar

Jag argumenterar ofta och gärna för att det politiska mandatet ska minskas. Mer ska skötas direkt av de som är berörda av beslutet. Jag har skrivit om att skolor bör styras av lärare och föräldrar, sjukvård styras av läkare sjuksköterskor, och jag har funderat lite över hur bygglov skulle kunna avbyråkratiseras.

Men jag menar också att det finns ett mycket stort värde i att ha politiska församlingar. När det gäller att prioritera mellan olika, inte jämförbara alternativ, så behövs det några som på bästa möjliga sätt gör en avvägning. (Ska tex barn- och ungdomspsykiatri ha mer i anlsag än kollektivtrafiken i Roslagen?)

Det bör vara rimligt att anta att en proportionerligt demokratiskt vald församling oftast kommer fram till samma slutsats (i en enskild fråga) som deras väljare skulle ha gjort, om väljarna också hade satt sig in i frågans detaljer. Men observera den sista bisatsen. Många frågor är faktiskt duktigt svåra, och kräver en stunds eftertanke, även om man bara håller sig till övergripande principer och inte pillar i detaljer.

Jag tror inte att alla kommer fram till samma slutsats. Men jag tror att ett politiskt parlament kommer fram till ungefär samma slutsats som deras väljare hade gjort. Därför menar jag att skattefinansierade verksamhetsområden ska få sina medel efter en politisk prioritering.

Själva verksamheterna sedan, bör få sina medel genom kundval, pengsystem eller – i sista hand – offentlig upphandling. Verksamheterna ska absolut inte drivas av politiker.

En valarbetares noteringar – söndag 27 augusti

...bland annat om valrörelse-arbete, Dagsedlar

Det är på torget man finner fotfolket, sade de i Aktuellt om oss valarbetare. Så sant. Efter en dag i valstugan så är man rätt trött i fötterna, ett stenlagt torg är inte det mest ergonomiska underlaget.

Men kul är det. Är man (som jag) road av att diskutera, inte predika, så är valstugearbetet rena lisan. Alla frågar om allt, och vi som står i stugan förväntas kunna svara på allt. Första veckans mer oväntade frågor rörde dödsstraff, våldtagna kvinnliga interner och icke-fungerande patientföreningar. Mer väntat var frågor om varför Reinfeldt har sagt si eller så [Det ska du veta, han är ju din statminister!], vad kd har för syn på X eller varför centerpartiet inte finns i Stockholm.

Veckans stolle var nog han som påstod att “blocket” styrde allt. Jag förstod inte vad han menade (vänster/högerblocket eller blocket.se), varpå han slängde sig upp på sin cykel, cyklade runt på torget och skrek att vi alla var landsförrädare med en mäktig tordönstämma.

Jag fotvandrar i kvarteren också, lägger personvalsmaterial i brevlådorna. Mest smickrande var de lyckliga ropen från en av de sista lägenheterna “Ja, hurra! Folkpartiet är här.”

Men det finns över 20.000 hushåll i Hässelby, så nog är det fotarbete för fotfolket som gäller. Jag kommer att ha kanonkondis efter det här valet.

Semesterrapport – helt utan politik

Dagsedlar

Nej, jag har inte lagt ner verksamheten, bara tagit lite sommarsemester. Men nu är det val, och som flitig valarbetare finner man mig oftast i valstugan på Vällingby Torg.

Men sommaren (som ännu inte är slut) har hittills varit fantastisk. Visserligen så bor jag på en bedårande plats, Lambarö, men trots det så är det skönt att få byta miljö. För att göra en kort historia lång så startade det i juli 2005. Fortsätt läsa Semesterrapport – helt utan politik →

EU, Baskien, Nordirland och – Libanon

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Att bygga fred i en krigisk miljö är svårt, men faktum är att EU har lyckats med just detta. Inte bara mellan Tyskland och Frankrike, utan även med lokala terroristorganisationer som motståndare.

EU, Spanien och Storbritannien har lyckats att knäcka både IRA och ETA. Det gick inte på en natt, men det gick. Grunden för detta har varit de klassiska liberala fundamenta att om människor får egenmakt och tro på att eget arbete kan skapa en bättre tillvaro, så rediceras/elimineras basen för militanta och våldsbenägna rörelser.

Nordirland är närmast ett skolexempel. EU har med massiva bidrag sett till att lyfta Irland från den agrara ekonomin, till en modern industrination. Det har lett till att både antalet sympatisörer och sponsorer till Provisoriska IRA har minskat. Man ser att våld bara förstör, även den egna plånboken påverkas av våldsamheter på andra sidan gränsen. Det regionalstöd som regnat över republiken Irland, har också nått Nordirland. (Se gärna Ireland’s National Development Plan (NDP))

På ett liknande sätt har också regionalstöd riktats mot Spanien, och det lokala stödet för de våldsbenägna separatisterna i ETA har eroderat bort i takt med att välståndet har stigit. Fortsätt läsa EU, Baskien, Nordirland och – Libanon →

Mellanöstern – det bor människor där!

...bland annat om internationella frågor, Dagsedlar

Det är öppet krig i mellanöstern igen. Iran och Syrien har fått sina allierade inom Hizbollah och Hamaz att provocera Israel till att ånyo försvara sig med massivt våld.

Som vanligt är det de arabiska folken som kläms mellan Israels effektiva militärapparat, och ett korrupt ledarskap i Palestina, Libanon, Syrien, Egypten, Iran, SaudiArabien och alla de andra staterna som glatt blandar sig i konflikten. Men att bo i Israel dessa dagar är ingen sinekur heller.

För den som vill bilda sig en uppfattning om hur de som bor mitt i denna konflikthärd har det, och hur de resonerar, så erbjuder bloggvärlden en möjlighet till insyn. Några av de bloggar som jag följer (på Sidan 2) erbjuder förstahandsinformation:

Global Voices Online har en egen avdelning för mellanöstern och nordafrika. Eftersom redaktörerna översätter från olika språk, så blir det en liten eftersläpning. Men det ger en djupare inblick än vad de svenska medierna ger.

Redaktören bakom Lebanese Political Journal har nyss flyttat till USA för studier, men råkade vara hemma i Beirut när oroligheterna startade. Där finns också en rik bloggroll med libanesiska bloggare.

Bloggen Greetings from the French Hill (finns just nu tillfälligt på Sidan 2) har nyligen ändrat fokus, och ger nu en bild minut för minut om vad som sker i Israel. Det skiljer sig ganska kraftigt från vad som rapporteras i svenska media.

Minns att dessa bloggar är skrivna av dem som är på plats. Precis som min blogg, så är de djupt subjektiva.

Två webbplatser, en Leiph

...bland annat om valrörelse-arbete, Dagsedlar

Jag har två webbplatser där jag torgför mina politiska synpunkter. Dels denna plats leiph.se, dels Folkpartiet.se/leiph. Det är skillnad på dem, både tekniskt och innehållsmässigt.

Folkpartiet.se/leiph är äldst, den startade jag inför valet 2002. På den tiden kunde jag nog inte ens stava till blogg.

Den här platsen leiph.se startade jag i januari 2006, faktiskt efter uppmaning från Louise P i en kommentar hos Wille Fahler om att bloggande politiker är mer trovärdiga.

I sak så är det meningen att allt som står under rubriken “Texter med lång hållbarhet” också ska återfinnas på fp-platsen, och vice versa. Men sådant som har lite kortare hållbarhet finns bara på bloggen.

Just nu så uppdaterar jag genom att lägga in artiklar skrivna 2004 och tidigare, dvs jag kopierar dem från fp-platsen till leiph.se. För om nu bloggande politiker är mer trovärdiga, så måste ju allt material finnas på bloggen. Annars finns man ju inte, och när det nu snart är val så vill jag ju finnas…

_____________________________

Uppdatering: Willes blogg tycks ha gått sönder precis i oktober 2005, men jag lovar…det fanns en artikel där, då. /Leiph

Konkurrenskomplettering – igen

...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

I en debattartikel i DN så annonserar ministrarna Lena Hallengren och Leif Pagrotsky att de vill försvåra för dem som läst på komvux att läsa vidare på universitet eller högskola.

Motiven för detta är lite diffusa, man skriver bland annat

Vi vill bekämpa frestelsen att ta allt för lättvindigt på gymnasietiden för att i stället räkna med ett fjärde år på komvux.

Vi har inte råd att slösa bort ett år av unga människors liv.

Forskning visar att det är femton gånger fler barn till högre tjänstemän och akademiker än barn till arbetare som kompletterat upp till högsta gymnasiebetyg.

Jag skrev om detta för nästan exakt ett år sedan.

Från nära håll så vet jag också att studieförmågan hänger tungt i hop med studiemotiveringen, och den kan komma (tillbaka) efter några år i arbetslivet.

En karenstid på – säg – två, tre år mellan genomförda gymnasiestudier och subventionerade Komvuxstudier kan vara motiverad. Men ingen livslång avstängning från Komvux.

Den gången handlade debatten om att de med betyg från ungdomsgymnasiet inte skulle få gå alls på komvux. Nu handlar det om att de (i princip) inte ska få gå vidare till universitetet. Förslaget har mjukats upp något, istället så inför man nya kvoteringar.

Jag vidhåller: En karenstid, för att visa att ungdomsgymnasiet är huvudspåret till högre studier, kan vara motiverad. Men de flesta andra ingenjörsmässiga ingrepp i samhällslivet blir som planekonomin: Kontraproduktiva.

Rebellisk musik

...bland annat om yttrandefrihet och kultur, Dagsedlar

Jag skrev en kommentar på subjektiv.se med anledning av artikeln “Rocking the Right“. Den kommentaren blev lätt oläslig, jag missade väl någon html-kod någonstans, så jag återpublicerar och utvecklar den här också.

Daniel: “Jag har helt enkelt kommit till insikt om att bra musik måste komma från nåt slags vänsterhåll.”

Leiph:

Nåja, det är väl en sanning med modifikation. Om det varit sant så hade ju proggrörelsen erövrat världen på 70-talet.

Fast om du menar ‘bra politisk rock’ så håller jag med. Rocken är i princip västvärldens musik, och väst lever i liberalt demokratiska marknadsekonomier. De som är mot detta sjunger sina protestsånger. De som är för sjunger om annat.

Vill man höra politiska texter för en liberal demokratisk marknadsekonomi, så måste man åka till Kurdistan, Kina, Vitryssland eller så. Där är de åsikterna bara möjliga i källarlokalerna. (OK, inte alltid rock – men ‘ungdomsmusik’ kanske…)

F.ö så är Blå Tågets orginaltext till Staten och Kapitalet en utmärkt nyliberal kritik av sosse-sverige.

Om man vill finna sant rebellisk musik, dvs musiker som står i opposition till en repressiv regim, så finns en bra källa hos FreeMuse .

Radioprogrammet Konflikt i P1, 10 juni 2006, ungefär en halvtimme in är också en bra källa: “…samtal om musikens makt och medlen mot den med Marie Korpe, chef för den internationella organisationen Freemuse som kämpar för musikers rätt till yttrandefrihet i världen, Jonas Otterbeck, islamolog vid Malmö högskola, Mats Einarsson, livemusikproducent på Sveriges radio…”

En nyhet för mig var att hårdrock upplevs som samhällsomstörtande i en stor del av den (repressiva) muslimska världen. Underbart! Min musiksamling har fått en rebellisk upprättelse.

Bodströmsamhällets DNA-spår

Dagsedlar

Med siffrorna 259 för och 32 mot för röstade Riksdagen igenom Bodströms förslag om utökad rätt för polisen att ta DNA-prov, när frågan var uppe för beslut den 30 november förra året. Det tidigare kravet om att det misstänkta brottet måste ge minst två års fängelse togs bort.

På Riksdagens webbplats så beskrivs ändringen: “..polisen [kommer] också att kunna ta DNA-prov på personer som inte själva är skäligen misstänkta för ett brott men där det finns synnerliga skäl att anta att provtagningen är av betydelse i en brottsutredning.”

Idag kan vi läsa om hur lagen tillämpas:
(Det rör tillslaget mot tjänsteleverantören PRQ, som huserade webbplatsen ThePirateBay.org)

“Den verkliga chocken kom dock när kammaråklagare Håkan Roswall tog beslut om DNA-test. – Min advokat, Ingvar Backman, kontaktade då kammaråklagaren och undrade varför, men det enda beskedet han fick var att ett DNA-test skedde “i laglig ordning”, någon vidare motivering gavs inte. Ett DNA-test ser jag som en djup kränkning av mina grundlagsskyddade rättigheter. Ingreppet kan knappast ha varit motiverat med tanke på brottsmisstanken och min roll som juridisk rådgivare. Jag förstår inte vad det är de vill bevisa och eller vad de ska med ett DNA-test till.” (För de som vill läsa mer om just detta, rekommenderas www.knuff.se )

Helt klart är att om man ger polis och åklagare ett lillfinger, så tar de hand, arm och kropp. Alla som någon gång surfat på nätet inser att det knappast fastnar något DNA från den som sitter bakom tangentbordet, på den server som sitter i andra ändan.

Det är just så här som Bodströmsamhället kryper på oss. Ett förslag som kan tyckas välmenande, men med en “beklaglig men relativt harmlös” inskränkning i den personliga integriteten, klubbas igenom utan alltför stor diskussion. När det sedan börjar tillämpas så används det långt utöver vad de snälla nickedockorna i riksdagen hade trott.

Ett förslag om buggning har just blivit bordlagt i riksdagen, till Bodströms förtret. Tyvärr har även fp-företrädare beklagat detta, dvs stött Bodström.

Det är nog dags att börja diskutera varför så många riksdagsledamöter tycker att den Orwellska staten är ett så bra föredöme.

Artikel i Liberal Debatt

...bland annat om ansvar och "någon-annan-ismen", Dagsedlar

I senaste numret av Liberal Debatt så har jag en artikel som helt klart tillhör politikens överkurs – hur ska landet organiseras? Atikeln finns *här*.I den pågående ansvarskommitten så diskuterar man just detta. Någon kanske minns en idé om att dela Halland i tre delar?

Nå, jag har inga förslag på landskapsgränser, däremot menar jag att allt inte måste vara så som det stöptes under kommunreformens dagar på sjuttiotalet. I grunden menar jag att “vi” politiker måste lita på “våra” medborgare i mycket större omfattning. Sverige måste avpolitiseras, och en metod kan vara hur stora och små ärenden ska hanteras rent organisatoriskt.

En kul sak är att nar jag framför ett förslag om avpolitisering bland icke-politiska vänner, så tycker de flesta att det verkar väl OK. Om jag släpper samma idé bland de politiker som jag ibland umgås med, så blir det nästan alltid ett försvar för det bestående. Genomgående alltid samma reaktion: “Hur skulle det gå om inte politikerna hade sista ordet? Kaos!”

Fortsätt läsa Artikel i Liberal Debatt →