Finansiering av husläkare

(Detta är en utveckling och konkretisering av tankarna från ”Sjukvårdspolitiska grundsatser”.

För en liberal är den solidariska finansieringen av sjukvården odiskutabel. Den enskildes aktuella inkomstläge ska inte avgöra vilken vårdinsats som ska göras. Men avgifter och betalningssätt både kan och ska användas för att tydliggöra de politiska prioriteringarna.

Insikt ett: Grunden för den offentliga sjukvårdens finansiering är landstingsskatten. Även i ett renoverat sjukvårdssystem med liberala förtecken är skattefinansiering det viktigaste inslaget, men inte till samma omfattning som idag. På sikt bör den anonyma skattedelen bringas ner, till förmån för direktbetalda avgifter. Ett exempel på detta är den sk ”plåsterskatten” som föreslagits av fp i riksdagen. Denna omkonstruktion av betalningsströmmarna är motiverad av att både svenska och internationella studier visar att en något minskad andel av anonym skattefinansiering, leder till drastiskt ökad produktivitet och flexibilitet.

Insikt två: Alla sjukvårdspolitiker är idag i stort sett eniga om att en kraftigt utbyggd primärvård med husläkare på sikt leder till en bättre hushållning med sjukvårdsresurserna. Den ofta refererade rapporten från Socialstyrelsen ”Allmänmedicinens bidrag till effektiv resursanvändning i hälso- och sjukvården”, har också visat att patientens fria val av husläkare har en starkt positiv inverkan på hur nöjd ”man” är med sjukvårdssystemet.

Dessa två insikter, insikten om att minskad anonym finansiering ökar produktiviteten, samt insikten om det fria husläkarvalets goda effekter, går att kombinera med insikten om att en fri marknad ger den mest effektiva resursallokeringen, utan att förfalla till brutal plånboksegoism.

Det eftersträvansvärda ar att den positiva relation som uppstår mellan en betalande kund, och hennes leverantör, ska överföras till relationen mellan husläkare och patient. Både patient och husläkare bör inse att patientens avgift är husläkarens lön.

Om både patienten och husläkaren inser betydelsen av att patienten kan ”rösta med fötterna”, så kommer husläkarens tillgänglighet och service snabbt anpassa sig efter patientens behov. Det är dessutom rimligt att anta att olika husläkare ekommer att profilera sig på varierande sätt för att kunna svara mot olika patienters behov och önskemål. Den fria etableringsrätten för husläkare är i detta sammanhang självklar.

Utmaningen ligger i att etablera ett marknadsbetéende, utan att ge avkall på den solidariska finansieringen.

Metoden för att uppnå detta, blir att genomföra en husläkarreform inom landstinget, baserad på nedanstående punkter:

1) Medborgaren tecknar ett ”abbonemangsavtal” med husläkaren.
2) Landstinget ersätter medborgaren för dennes utlägg, med ett schablonbelopp.
Några detaljer:

  • Ett bidrag från Landstinget ges till samtliga som listat sig hos en till SLL med avtal ansluten husläkare. Rent praktiskt så sätter man in ett belopp på skattekontot. Resultatet blir en nettoskattesänkning.
  • Detta skatteavdrag ska vara beloppsmässigt lika stort för alla, och motsvara genomsnittskostnaden (SLL plus patientavgifter) per listad husläkarpatient. Preliminära skattningar ger beloppet 200 – 300 kr/månad.
  • Medborgaren får sitt skatteavdrag från dag 1, genom att skatten jämkas.
  • SLL betalar ut bidraget vid årsskiftet, efter besked från husläkaren av att abonnemangsavtalet följts. Det ger att bidraget inte inte betraktas som ett kontantbidrag för fritt disponerande – vilket vore otillåtet enligt komunallagen.
  • För att motivera patienten till husläkarbesök framför besök på sjukhusakuter, ska ett förutbestämt antal husläkarbesök ingå i den fasta avgiften (dvs upplevas som ”gratis”). Förslagsvis bör fyra besök per år vara förbetalda.
  • Den listade patienten och husläkaren avtalar om pris och betalningsvillkor utan inblandning av SLL.
  • Ingen ersättning utgår från SLL till husläkaren. Patientens avgift är husläkarens enda inkomstkälla.