Kategoriarkiv: Dagsedlar

På torget ryms många åsikter

Lönelördag och solsken, en bra dag för politisk aktivitet på Östercentrum. Lite förvånande är vi (Liberalerna) det enda politiska partiet som bjuder upp till diskussion. Men vi är inte de enda opinionsbildarna på plats: ‘Nej till Nato’ har med sig banderoller och högtalare och håller vad man kallar appellmöte.

Det som förenar våra två grupper är att vi tror på möten med människor. Både de och vi går runt med budskap skrivna på A5-blad, och det förefaller som om de har samma typ av trevliga samtal som vi har. Båda tillämpar vi den föreningsfrihet som liberaler kämpade fram på1800-talet. Det är inte alla förunnat.

På ett avstånd från Gotland som motsvarar Visby – Nynäshamn tur och retur råder en annan ordning. (När – Sovjetsk i Kaliningrad, 320 km). Med president Putins goda minne mördas politiska motståndare på öppen gata. Sådana som vi på torget, som båda menar att den nuvarande regeringen gör fel, förföljs i Ryssland av hela statsapparaten. Förhoppningarna från 90-talet, att Ryssland skulle bli ett ‘normalt’ europeiskt land, har helt kommit på skam. När liberala strömningar motarbetas slutar det med ofrihet och våld. Ryssland startar idag krig i sina grannländer.

Samarbete skapar fred. Även militärt samarbete skapar fred. Inom ramen för Nato så samarbetar ärkerivalerna Grekland och Turkiet. Inom EU så samarbetar länder som tidigare hade ‘olösliga’ gränskonflikter. Europaparlamentet ligger i franska Strasbourg. Det är en placering med djup symbolik, få regioner har varit så krigshärjade som Alsace / Elsass. Den franske eller tyske härskare som just då hade starkast här ‘återtog’ området genom att bränna byar och mörda folk. Idag träffas deras efterträdare i parlamentsbyggnaden och röstar om framtiden. Samarbete ger fred.

Gruppen ‘Nej till Nato’ ser inte Nato som ett samarbetsprojekt. Under ett trevligt samtal med en av företrädarna kunde vi enas om vår oenighet. De ser Nato-medlemmarna som lydiga undersåtar till USA.

USA:s utrikespolitik blir i deras agitation att ‘Nato har gjort’ än det ena eller det andra. På många sätt sprider de felaktiga fakta. Totalt fel blir det när de hävdar att Nato invaderade Irak 2003. Tvärtom – i själva verket så vägrade Nato att invadera, så USA fick kriga på egen hand. I stort sett så har ‘Nej till Nato’ fel i allt. Men de har rätt till sin åsikt.

I ett långsiktigt samarbete över tid så kan en partner förändras, och man gillar inte alltid förändringen. Polen och Ungern ingår i EU, och deras respektive regeringar för en förkastlig politik. Men genom att de är med i EU går det att påverka dem med mjuk makt. På samma sätt med USA och Turkiet i Nato. Möjligheten att hålla dem på mattan ökar. Samarbete ger fred.

Vi liberaler gillar demokrati, öppenhet och samarbete. Om EU är fredsbygget, så är Nato försäkringen. Tack vare båda så tillåts många åsikter på torget. Vi i Liberalerna säger ja till både Nato och EU, och behöver inte förvanska fakta för att försvara oss.

Facit efter sju (s)-år: underskott

Det är bra att Filip Reinhag och jag är överens om att regionens ekonomi fortfarande inte är bra. Det är en välkommen balansering av uttalandet om ett ”överskott på 60 miljoner”.

Jag återkommer till budgeten, men först ett förtydligande om Uppsala universitet: Min text gick tydligen att tolka som att Uppsala universitet just nu argumenterar för ett extra bidrag. Det jag refererade till rörde diskussionen kring den statliga budgeten 2015.

Med exemplet vill jag visa att det inte är ”av Gud givet” att Uppsala universitet alltid kommer att bedriva verksamhet på Gotland.

Men det borde vara en självklarhet – även för Socialdemokraterna – att Region Gotland vill att det ”för alltid” ska bedrivas kvalificerad utbildning i Campus Gotlands lokaler. Därför är Socialdemokraternas ambition att sälja den strategiska fastigheten obegriplig. Har man väl sålt en fastighet har man ingen rådighet över den.

Vad gäller Socialdemokraternas förslag till regional budget för 2018 så finns det mycket att säga om både siffror och argumentation. Filip Reinhag skriver korrekt att nämnderna fortfarande går med förlust. Det betyder att regionens dagliga verksamhet inte går runt, ekonomin blöder. Det är försäljningar och skicklig bokföringsteknik som ger ”överskott på 60 miljoner”.

Det är lätt att tro att all verksamhet då skulle vara misskött, men så är det inte. Den nu tragiskt nedlagda kulturnämnden (under Filip Reinhags ledning) visade till exempel ett litet överskott nyligen.

Det är oförmågan att hantera sjukvården som är det stora problemet. Av skäl som inte går att förstå väljer man att misshushålla med både personal och primärvård. Tidningen Vårdfokus, sjuksköterskornas fackliga medlemstidning skriver ”Lägst löneökningar och lägst medellön redovisas från Region Gotland”. Det är inte sjuksköterskornas löner som ger sjukvårdens problem. Det är den politiska oförmågan att skapa ett modernt sjukvårdssystem med patientnära vård.

Oförmågan att styra en komplicerad verksamhet visar sig i en svag ekonomi.

Bokföringsteknik i all ära, men sanningen är att efter sju års socialdemokratiskt styre går verksamheten fortfarande back. Även där är Filip Reinhag och jag överens. Men jag tycker inte att det är bra.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 23 oktober 2017

(S) misslyckas återigen med ekonomin

Just nu presenteras den ena valfläskbudgeten efter den andra. På både riks- och regionplan står socialdemokrater och gör sig breda över ”satsningar” och ”ordning och reda”. I en ledarkrönika antyder Filip Reinhag att de skulle ha lyckats vända regionens ekonomi.

Antyder – för han vet att de inte har fått ordning på ekonomin. Att sälja ärvda tillgångar för att betala hyran är inte att ha ordning på ekonomin.

Erik Fransson skriver i en ledare att kompetensförsörjningen är ett växande problem. Detta gäller förstås också på Gotland. Det är då rimligt att fråga sig varför Socialdemokraterna av valtaktiska skäl vill äventyra kompetensförsörjningen på Gotland. Varför vill (S) sälja Campus Gotland (de byggnader som inrymmer högskolan), när man vet att Uppsala universitet ligger snubblande nära att lämna verksamheten.

Uppsala universitet kräver ett riktat bidrag för att driva verksamheten på Gotland. Det lär röra sig om något tiotal miljoner kronor. För något år sedan skulle det statliga bidraget dras in, och Uppsala meddelade att man i så fall avsåg att lämna ön. Bidraget blev kvar.

Den tilltänkta köparen är direkt underställd Uppsala universitet, och om Uppsala universitet flyttar så försvinner behovet av fastigheterna på Gotland. Med stor sannolikhet så kommer de då att säljas, igen. Region Gotland kommer att ha noll möjligheter att styra över användningen, till exempel ett nytt samarbete med något annat lärosäte.

Campus Gotland är en strategisk fastighet. Strategiska fastigheter bör man behålla rådigheten över. Men för Socialdemokraterna är en hägrande valvinst tydligen viktigare än långsiktig kompetensförsörjning på Gotland. Man säljer allt som går att sälja. Det bör man ha minne när de olika regionråden skryter över sin budget.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 20 oktober 2017

Replik

Replik från Filip Reinhag publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 21 oktober 2017

Svar

Facit efter sju (s)-år: underskott

Någon-annan-ismen regerar

I spåren av samarbetshaveriet inom ‘samarbetsregeringen’ så förs just nu diskussionerna kring de olika ministrarnas lämplighet, formella ansvar och vilket förtroende man bör ha för deras agerande.

Givet det som är allmänt känt så verkar det som om Anna Johansson (fd infrastrukturministern) är den som är minst klandervärd. Hon får gå därför att hennes organisation på departementet inte fungerade. Men på det personliga planet verkar hon ha gjort allt rätt, den felande generaldirektören fick sparken när ministern fick reda på ärendet.

Ministrarna Ygeman och Hultqvist däremot verkar inte förstå vad ‘personligt ansvar’ innebär. Mest anmärkningsvärt är Anders Ygemans agerande. Ministern med Säpo inom sitt område. Ministern som enligt egen utsago undertecknade ett julkort med  Ainornas Aina. Den ministern reagerade med en gäspning när han fick information om ett pågående brott mot rikets säkerhet.

Det har vid olika tillfällen kommit förslag om att stifta en lag om civilkurage. Mest konkret var en utredning tillsatt 1996 av den dåvarande s-regeringen. Det skulle vara straffbart att underlåta att avslöja en straffbelagd gärning om avslöjandet hade lett till att gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras. Även alliansregeringen tillsatte en liknande utredning. Hittills har det dock inte blivit någon civilkuragelag.

Hade s-regeringens utredningsförslag blivit lag hade nog Ygeman fällts. Men ministrar bör inte bara hålla sig inom lagens råmärken, vi bör förvänta oss mer av dem – oavsett om vi tycker om deras politik eller ej. Det rimliga agerandet från Ainornas Aina hade varit att försäkra sig om att det pågående brottet stoppades. Inom ‘samarbetsregeringen’ borde det ha varit fullt naturligt att lyfta luren och kontakta en ministerkollega, och åtminstone fråga vad de håller på med. Ygeman borde ha fått gå alldeles oavsett hot om misstroendeförslag eller ej.

Detsamma gäller för Peter Hultqvist. Statsminister Löfven försvarar sin försvarsminister med att Hultqvist inte hade formellt ansvar för varken Transportstyrelsen eller Säpo. Det är korrekt. Men i själva ordet ‘ansvar’ ligger också betydelsen ‘ansvarskänsla’. Hultqvist säger själv att han redan i mars 2016 fick reda på att en annan myndighets verksamhet utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Vad gör han då? Jo, kollar den egna taburetten och säger sedan att resten är inte hans bord. Någon-annan-ismen personifierad!

En person som får reda på ett hot mot riket, och inte agerar för att försvara riket mot det hotet bör rimligen inte vara försvarsminister. Oppositionen gör helt rätt som kräver att Hultqvist avgår.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 augusti 2017

Björklund var bra – Birgitta blir bra

Det påstås blåsa upp till en strid om ordförandeskapet i Liberalerna. Det är alltid fel tid för en strid – vi borde likt miljöpartiet ha tidsbegränsade mandat. Då blir växlingen en naturlig process och inte en strid. Men att nominera kandidater inför ett årsmöte kan väl inte anses som en strid – det är ju den normala gången.
 
Med det sagt:  Jag trodde på Jan när han blev föreslagen (‘Björklund blir bra‘), och han har inte gjort mig besviken. Dessutom är han trevlig, jag gillar honom.
Däremot: För en stor organisation är en toppledare inte person utan en resurs. Jag tror att ‘resursen Björklund’ är förbrukad och att ‘resursen Birgitta’ kan ge oss en behövlig ny framtoning.
Den ledartrojka som Uppsala har nominerat, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Christer Nylander är bland de starkaste startfälten som något parti kan mönstra. Det vore dumt att slarva bort den möjligheten. Björklund var bra – Birgitta blir bra.

Att säga emot nazister

Nazistiska våldsverkare har fått tillstånd att delta i årets Almedalsvecka. Det är djupt obehagligt och jag hoppas att det ska gå att finna ett  sätt som inte bygger på ‘förbjudna åsikter’ för att stoppa de som förespråkar och tillämpar våld som politisk metod. Men jag har respekt för svårigheterna.

Almedalsveckan är ingen privat bokmässa där arrangören kan välja vilka som ska få vara med. Almedalsveckan är en avancerad tillämpning av mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheterna. Nazisterna är emot dessa friheter (och de flesta andra friheter också) men vi som värnar om den liberala demokratin kan inte svara med samma medel som de. Då har de vunnit.

Återstår alltså att argumentera, men hur pratar man med en nazist? Ska man ens prata med dem, är det inte bättre att bojkotta de arrangemang där de deltar?

Ja, vi ska prata med dem. Avhoppare från extremiströrelser vittnar alla om en likartad process: Man inser att argumenten inte håller. Men då måste ju någon framföra dessa motargument!

Politiskt engagerade måste bli betydligt bättre på att argumentera för sina åsikter, inte angripa personen bakom åsikten. I söndagens tv-debatt kunde vi se hur partiledarna för (s) och (v) oftare än de andra angrep person i stället för åsikt. I en efterföljande enkät från Expressen/Demoskop fick de helt rättvist bottenbetyg av tittarna. De som är politiskt intresserade vill höra argument, inte glåpord.

Det tråkiga är att även de som är anfäktade av nazism (eller politisk islamism, revolutionär socialism eller någon annan djupt obehaglig -ism) också är tillhör de politiskt intresserade. I grupp står de visserligen och ropar glåpord, men individuellt finns en möjlighet till argumentation.

För att klara dessa individuella samtal måste vi som tror på liberal demokrati och ett öppet samhälle öva oss i politiska samtal. Och då menar jag samtal, som i att ‘prata med varandra’. Inte debattinlägg på forum.

Öppenhetens försvarare måste gå ut på torget. Dela ut flygblad, res ett bokbord, stå med något märke på jacken, bjud på kaffe, vadsomhelst – men kryp ut ur sammanträdesrummen. Våga prata med ‘vanligt folk’ om politikens dilemma. Förklara för både dig själv och den som blivit arbetslös på grund av låglönekonkurrens varför frihandel är bra. Säg emot när någon förespråkar stoppad invandring och monokultur som svar på ökad gängkriminalitet. Argumentera för varför individers frihet är viktigare än politikers vilja att styra, men beskriv också samtidigt varför vi behöver ett starkt samhälle till försvar för de som är svaga.

De obehagliga -ismerna förespråkar enkla lösningar på komplexa problem. Men de har fel, och vi måste bli bra mycket bättre på att förklara även för dem varför de har fel. Övning ger färdighet, gå ut och börja öva. Säg emot nazisten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 16 maj 2017

Att inte vilja veta

I tisdagens SVT Östnytt så förklarade regionrådet Björn Jansson att han inte behövde förstahandsinformation från de olika aktörerna i försvarsdebatten. Regionrådet förklarar att ‘Jo – nej … nu råkar Gotland vara i fokus det här året … vi har nog aldrig haft den tanken att åka dit … information, den får vi via den mediebevakning som sker’. Anmärkningsvärt!

Jämför gärna med Almedalen. Seminarierna är viktiga och bra, men minst lika viktiga är de olika informella och spontana samtalen mellan olika befattningshavare på olika nivåer. Branschmässor är bra och viktiga mötesplatser för respektive yrkesområde. Almedalsveckan är en branschmässa för hela den offentliga sektorn och Folk och Försvar är branschmässan för de försvarspolitiskt engagerade.

En väl utnyttjad branschmässa ger viktig och god information om ämnesområdet. Grunden för gott ledarskap är att man fattar välinformerade beslut.

Därför är detta anmärkningsvärt. Regionstyrelsens ordförande är inte bara representant för det egna partiet, det är också det officiella Gotlands första namn.’Gotland’ måste kunna fatta välinformerade beslut.

Att avstå från att informera sig är ett dåligt beslut. Men skulden ska inte enbart läggas på personen Björn Jansson, utan är ett symptom på det insulära problem som präglar gotländsk politik i allmänhet och det socialdemokratiska styret i synnerhet. ‘Vi prioriterar att vara på hemmaplan’ kan ju låta sympatiskt. Men när det betyder att inte vilja ta till sig vad omvärlden vill med hemmaplan så blir det ett problem.

För att ånyo citera en av socialdemokratins mer kända retoriker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.”

Detta – att vilja något och att använda kunskapen som instrument verkar främmande för socialdemokraterna på Gotland.

Det var många som skrattade åt Jan Björklund när han varnade för den ryska upprustningen. Beslutet 2013 om att placera stridsvagnar på ön sågs som en politisk eftergift, inte något av värde. Idag håller även den socialdemokratiska försvarsministern med: ‘Försvaret av Gotland måste särskilt uppmärksammas. Gotlands militärstrategiska läge kan inte nog understrykas’. Den försvarsfråga som ligger högst upp på agendan är återetableringen på Gotland. Men Björn Jansson nöjer sig med andrahandsuppgifter.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 jan 2017

Vårdkvalitet – för komplicerat för (s)?

Socialdemokraterna i både region och regering är väldigt tydliga när det gäller sjukvård: Patientens behov kommer i andra hand! I första hand kommer att tillfredsställa de egna politiska behoven.

Tydligast är Socialdemokraterna i sin presentation av Välfärdsutredningen. Man avvisar tanken på omsorg om patienten med formuleringen ‘ställa mer kvalitetskrav är komplicerat’. Häpp! För Socialdemokraterna är det viktigare att visa omsorg om de politiska idealen, än att bry sig om vårdkvalitet.

Jag delar inte den uppfattningen. Nej, hellre en vårdföretagare som blivit rik på att leverera god vård, än en patient som blivit skadad för att Socialdemokraterna inte orkar bry sig.

Fler exempel: Regeringen föreslår i  ‘Driftsformer för universitetssjukhus‘ att det som en gång har hamnat i ett universitetssjukhus för alltid måste finnas kvar där. Landstingen får inte ens flytta vårdverksamheter till andra av landstingen ägda verksamheter. Man är rädd för privata vårdgivare. Det man skapar är ett  svart hål. Allt som finns i och i närheten av ett universitetssjukhus blir uppslukat. Det gäller förstås också pengar, alla tankar på att samordna och effektivisera blir förbjudna.

På något sätt har samma ideologiska kortslutning också drabbat den gotländska sjukvårdspolitiken. Av skäl som inte går att förstå så tror många, även flera inom den borgerliga oppositionen, att politikerna är bättre än professionen när det gäller att detaljstyra verksamheten.

Exemplet med Pjäsen är tydligast. En välfungerande verksamhet överfördes till egen regi därför att den gick med vinst. Idag går verksamheten med förlust. Problemet är dock inte förlusten i sig, det kan finnas goda skäl till kostnadsökningen. Problemet är att man inte har koll på kostnaderna. Varje gång frågan diskuteras så dyker nya fantasifulla förklaringar upp. Min favorit just nu är ‘Maten har blivit bättre’.

Det mest effektiva sättet att få koll på kostnader är att konkurrensutsätta dem. Men då måste man veta vad som ska beställas. Att köpa vård är inte som att köpa en påse potatis. Det krävs en kvalificerad beställare som tar fram ett kvalificerat underlag. I just detta avseende har Reepalu rätt, att ställa kvalitetskrav är komplicerat. Men komplicerat betyder bara att de som ska utföra uppdraget måste vara kompetenta, inte att det är orimligt svårt eller dyrt. Kompetens får man genom utbildning och erfarenhet. Det finns gott om relevant kunskap inom förvaltningen, bara politikerna tillåter den att blomma.

Det som måste till är att restaurera begreppet beställare. En tydlig linje måste dras mellan beställarna, och de som ska utföra uppdraget. Politikerna, och förmodligen även större delen av förvaltningen, måste stå på beställarsidan. Utförarna måste få förtroende att själva utforma verksamheten, inom ramen för beställningen.

Detta gäller förstås även för lasarettet. När nu äntligen diskussionen om landstingsgränser verkar vara borta så måste regionledningen sluta drömma om en rik moster från storstan. Den gotländska sjukvårdens problem är huvudsakligen skapad av gotländska politiker. Det finns en hemläxa att göra – våga vara beställare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 dec 2016

Villkorat fri invandring

Vi har just antagit ett bra integrationsprogram. Men det är viktigt att inse att behovet av ett så omfattande integrationsprogram kommer ur en misslyckad migrationspolitik.

Den av LO och de (numera) två s-demokratiska partierna dikterade politiken går ut på att det ska vara förbjudet att invandra till Sverige. Så är det – den som kan och vill arbeta och leva i Sverige och på eget bevåg invandrar begår ett brott. S-demokraternas politik visar sig nu vara ett kapitalt misslyckande, med byråkratisk kollaps, kostnader som skenar för både det offentliga och privatpersoner. Och inte minst en djupt skamlig signalpolitik gentemot flyktingar – ‘stanna i Syrien’.

Den politiska motsatsen behöver inte var helt fri och oreglerad invandring, men grundsatsen måste ändå vara: Det ska INTE vara ett brott att försöka bo i Sverige. Låt oss kalla det ‘villkorat fri invandring’.

Villkorat fri invandring – det är vad som gäller för ca en halv miljard EU-medborgare idag. Det viktigaste, och i stort sett enda villkoret är att man ska kunna försörja sig. Inga konstiga krav på att vara anställd av en (1) LO-godkänd arbetsgivare utan just bara försörja sig. De som kan och vill försörja sig i Sverige, får göra det. Alla får försöka, men de som inte lyckas får göra ett nytt försök någon annanstans.

Den migrationen fungerar utmärkt utan belastning av våra offentliga system.

Däremot har det visat sig att andra delar av lagstiftningen inte fungerar bra. Att till exempel avhysa husockupanter är svårt. Det har funnits en överslätande syn från lagstiftarna, kanske ett minne från när några av dem deltog i sjuttio- och åttiotalets husockupationer. Det finns förstås fler lagar som behöver justeras, men de hade behövt justeras under alla omständigheter. Problemen som syns vid migrationen är problem som redan finns, och som migrationen hjälper oss att se. Det är inte migrationen i sig som är problemet.

Låt oss därför utgå ifrån att det inte ska vara brottsligt att vilja bo och leva i Sverige, och låt oss med det som utgångspunkt föreslå de ändringar som behövs för att få en modern migrationspolitik. Det blir ett bättre samhälle för alla, det blir en mer human politik, och inte minst så blir det väsentligen mycket billigare än dagens s-demokratiska murbygge.

Leiph Berggren

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ‘Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ‘vi’ mot ‘de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016