Kategoriarkiv: Dagsedlar

Allmännyttiga ägarlägenheter

I stora delar av världen finns olika program för att hjälpa unga människor att köpa en bostad. Men inte i Sverige. Det finns förstås förslag på politik för att hantera detta: Från höger till vänster diskuterar man sänkta skatter eller ökade bidrag. Alla förslag landar dock på en statlig nivå. Men så behöver det inte vara, även kommunerna kan göra mycket för att hjälpa unga in på marknaden för ägda bostäder.

Att äga sin bostad har många fördelar, inte bara att det blir ett långsiktigt billigare boende. Till exempel är ett amorterat boende den entydigt bästa pensionsförsäkringen.

Men den svenska statliga politiken har gjort det extra svårt att komma in på marknaden för ägda bostäder. Hårdast har nog kravet på en stor kontantinsats slagit. Däremot är amorteringskravet sunt, ingen mår bra under ett skuldberg.

Här kan de kommunala och övriga allmännyttiga bostadsbolagen göra nytta. Genom att bygga hus med ägarlägenheter kan man hjälpa de som saknar rika släktingar att komma in på marknaden för ägda bostäder. En ägarlägenhet kan enklast jämföras med att äga ett radhus. Detta skiljer sig från en bostadsrätt, där man kollektivt äger ett flerfamiljshus men inte sin enskilda lägenhet. I ägarlägenheten äger man själva lägenheten. Övriga delar av stamfastigheten ägs gemensamt, på samma sätt som mellanväggen och garagelängan till ett radhus.

Det allmännyttiga bostadsbolaget bör bygga hus med ägarlägenheter, och sedan erbjuda hyrköp av dessa lägenheter. Systemet finns i Finland och flera länder på kontinenten. Under de första åren efter nybygget är det som en vanlig hyreslägenhet, man hyr av bostadsbolaget. Efter några år erbjuds man att köpa en andel av bostaden och hyr resten. Därefter ökar man sin andel allt eftersom man har möjlighet. Den som inte vill köpa fortsätter att hyra av allmännyttan, man blir aldrig hyresgäst hos sina grannar.

Ägarlägenheter där allmännyttan tillsammans med lägenhetsägarna förvaltar stamfastigheten är på många sätt tryggare än bostadsrätter och ger möjlighet till blandade upplåtelseformer inom närområdet. Social segregering undviks. Det är bra för de boende.

Men det är även bra för de allmännyttiga bolagen. Genom att successivt kunna sälja delar av sitt bestånd så får man ett kontinuerligt flöde av nytt kapital. Man kan fortsätta att bygga nya, bra bostäder utan att i halv panik vara tvungen att sälja stora kvarter. Dessutom ger det en möjlighet att få rimlig ekonomi i nybyggen på orter med en svagare marknad. Ägarlägenheter är alltså bra även för landsbygden.

Så, kära allmännytta: Bygg ägarlägenheter för hyrköp! Det är bra för boende, bolag och bygden.

Bränn pengarna, låt nästa generation betala

Under budgetdebatten i måndags så fanns det en tydlig inriktning från Socialdemokraterna: Bränn pengarna nu, låt nästa generation betala. Lyckligtvis vann inte den linjen.

Gotlands Folkblad skriver i en ledartext att det i den ekonomiska debatten är bättre med kompass än miniräknare. För den socialistiskt inspirerade debattören är det förstås en självklar liknelse.

Skattemedel är en närmast obegränsad resurs, det är ju alltid någon annan som ska betala. Om det då finns obegränsat med pengar så blir det väl lite von Anka över världsbilden. Pengabingen kräver en inomhuskompass. För oss andra, som måste räkna efter så att pengarna ska räcka, är en miniräknare utmärkt.

Kommunallagen är också tydlig. Ekonomikapitlet inleds med att ”Kommuner och landsting ska ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet”.

De som yrkesmässigt arbetar med kommunal ekonomi samlas i Kommunalekonomernas Förening. De förklarar att ”En väsentlig utgångspunkt är att varje generation själv ska bära kostnaderna för den service som den konsumerar. Detta innebär att ingen kommande generation ska behöva betala för det som den nuvarande generationen förbrukar.”

Det som budgetdebatten alltså handlade om, var frågan om vem som ska betala för dagens välfärd. Alliansens svar var: Inte nästa generation, därför behöver vi ett överskott.

Revisionsfirman PwC skriver att ”[en kommun] som har stora investeringsbehov, hög extern upplåning och stor pensionsskuld behöver troligen ha ett resultat som är högre än två procent av skatter och statsbidrag för att klara god ekonomisk hushållning, det vill säga inte vältra över på kommande generationer att betala dagens konsumtion”.

Notera att man räknar på skatter och statsbidrag, inte på tillfälliga försäljningar. Redan i den förra, närmast urgamla lagen från femtiotalet så skrev man i förarbetena att ”en generation inte hade rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.

Den goda principen har Socialdemokraterna högaktningsfullt struntat i de senaste åren, när man sålt de fastigheter som bland annat var tänkta som säkerhet för kommunens pensionsåtaganden. Man sålde säkerheten, men betalade inte av skulden.

Bränn pengarna nu, låt nästa generation betala – det är detta som Gotlands Folkblad argumenterar för när man kallar god ekonomisk hushållning för ”en teoretisk budgetmall tillverkad av någon ekonom”.

Lyckligtvis vann inte den linjen. Barnen ska inte betala för vår konsumtion. Tack och lov för goda ekonomer med miniräknare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 21 november 2019

Jag hyllar verkligen valfrihetsvinsterna

I en ledartext den 8 oktober kritiserar Erik Fransson på Gotlands Folkblad mig när jag argumenterar för att det är rätt att skilja på rollerna som beställare och utförare, och att låta den fria marknaden leverera välfärdstjänster.

Jag hävdade att det är god politik att fokusera på medborgarnas behov, och inte lockas att leka företagare med andras pengar.

Erik Fransson håller inte med. Han skriver i en nyckelmening: ”Det är inte (—) optimalt ur kostnadssynpunkt att ha (—) den organisation som regionen måste bygga upp för att ha kontroll på utförarna”.

Läs gärna den citerade meningen en gång till. Det är alltså en onödig kostnad att se till att medborgarna verkligen får de välfärdstjänster som de har rätt att förvänta sig.

Det är här de socialistiskt inspirerade politikerna skiljer ut sig. Kvaliteten i välfärdstjänsterna är inte det viktigaste, utan det är vilka som styr som är huvudsaken.

Detta är faktiskt en gammal ”god” socialdemokratisk tradition. Jag minns Olof Palmes agitation från 80-talet. Barn på privata daghem riskerade att bli behandlade som sopsäckar. Så nyss som 2017 hävdade Socialdemokraterna att ägarformen för skolor var långt viktigare än att följa upp kvalitén.

Och nu Gotlands Folkblad som menar att det skulle kosta för mycket med kvalitetsuppföljning – som om det inte redan görs. I en påstådd vurm för ekonomin skulle det alltså vara bättre att driva verksamhet i egen regi utan att kontrollera vad som levereras. Jag rekommenderar en studie i vad kvalitetsbristkostnader innebär.

Jag har som bekant en annan uppfattning: Det viktigaste är att fokusera på medborgarnas behov. Därför ska den förtroendevalde hålla sig till att agera som medborgarnas ombudsman, prioritera mellan behoven, och följa upp krav. Inte leka företagare.

Ett annat påstått fel hos mig är att ”Berggren hyllar också valfriheten och den fria marknaden”. Här har Fransson däremot helt rätt analys – jag hyllar verkligen valfrihetsvinsterna inom välfärden.

De Pysslingdaghem som Palme motarbetade blev några år senare modell för hur kommunala daghem kunde ge mer inflytande åt personalen. Utan föräldrars rätt att välja Pysslingen hade inte den utvecklingen blivit av. Att socialdemokrater feltolkar Wigforss när han säger ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla” och därför vill förstöra fungerande valfrihetssystem är bara dumt.

Men ibland kan en slumrande marknad behöva hjälp, Socialdemokraterna bör konsultera regeringskollegorna i Miljöpartiet. De ville få fart på en trög privat elcykelmarknad, och såg till att det blev så. Rätt metod, vad man än tycker om elcyklar.

Om det inte finns några valmöjligheter inom hemtjänsten på Fårö så bör politikerna fokusera på hur detta kan ändras, inte på försämringar för Visbyborna. Valfrihet och kvalitetskontroll ger välfärdsvinster för alla.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 15 oktober 2019

Ideologiska skygglappar – helt rätt

Delar av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på Gotland bedriver just nu någon slags samordnad kampanj mot valfrihet i välfärden och ’icke-offentliga’ välfärdsleverantörer.

Lagen om valfrihet är en styggelse och att vilja skilja på rollerna som beställare och utförare är odemokratiskt och livsfarligt. Någon menar att Alliansen försvarar detta enbart på grund av ideologiska skygglappar.

I just det sista så har de socialistiskt inspirerade för en gång skull helt rätt. Liberaler och de anständiga konservativa bildar Alliansen och är här helt eniga: Valfrihet, outsourcing, utmaningsrätt och utnyttjande av den fria marknaden för välfärdstjänster är god borgerlig politik, ger god ekonomi och är väl förankrad i en ideologisk övertygelse.

I det hittills längsta socialistiska experimentet trodde man att politiken skulle kunna forma en ny slags människa, av satirikerna kallad Homo Sovjeticus.

Utan övriga likheter så verkar de socialistiskt inspirerade debattörerna fortfarande tro att politiker kan eller bör vara någon slags bättre sort. Homo Politicus som övermänniska?

Särskilt Vänsterpartiet menar att det vore bättre om beslut fattas av politiker än av dem som berörs av beslutet. De vill avskaffa Lagen om valfrihet, LOV.

Det skulle alltså vara bättre om beslutet om vem som ska vara personlig assistent fattas av en vänsterpartist i stället för av den som behöver assistansen. Politikerns åsikt blir då mer värd än brukarens.

Det må vara deras tro. Jag tror på alla människors lika värde.

Om man följer deras linje så får politikern två roller: Dels rollen som förtroendevald, dels en roll som ”företagsledare”.

Den förtroendevalde ska bevaka medborgarens intresse och ställa krav inom skola, vård, omsorg, och övriga välfärdstjänster. Företagsledaren ska försvara sin organisation gentemot ”kunden” när man inte sköter sig.

Alltså: politikern blir både kravställare, och den som ska uppfylla kraven. Det är att bädda för fusk med kraven. Inte bra.

Bättre då att renodla rollerna. Den förtroendevalde ska agera som medborgarnas ombudsman, prioritera mellan behoven, ställa och följa upp krav.

Men också hålla sig borta från den utförande organisationen. Det finns alltid en risk för korruption när man hanterar andras pengar, och risken för vänskapskorruption blir överhängande om alla är i samma organisation.

Därför är det god borgerlig politik att skilja på rollerna som beställare och utförare. Det är god borgerlig politik att låta den fria marknaden leverera välfärdstjänster. Det är god borgerlig politik att systematiskt fokusera på medborgarnas behov, och inte lockas att leka företagsledare med andras pengar.

Alltså är det helt rätt om Alliansen har ideologiska skygglappar. Dessa skygglappar är bra om man vill fokusera på medborgarnas intresse, och inte snegla åt några andra håll.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 5 oktober 2019

Släpp in rektorerna i översynen av skolan

Skolan ska utredas, igen. Men det är nödvändigt om de som går i dagens skola, ska ha en vettig skola att skicka sina barn till.

Något måste göras, för dagens situation med ett evigt smågnetande för att klara årets budget duger inte. Det bryter ner alla som arbetar i verksamheten. Som en skolledare skrev till sin nämnd: ”återkommande krav på besparing skapar en trötthet i organisationen [—] stor risk finns att sjuktalen ökar”.

Det handlar om människor, pengar och matematik. Om vi får en hållbar och rimlig utveckling i befolkning, löner och ambitioner så måste det som är dagens skola vara tjugo till trettio procent billigare om drygt tio år.

Det är de många små bäckarnas förbannelse: Någon procent i löneökningar, någon procent i förändrad demografi och någon procent i ökade förväntningar som till exempel mer stöd till de som behöver. Det är därför som det vi gör i dagens skola måste bli billigare, så att framtidens skola har sin finansiering.

Trettio procent är mycket. Vänsterpartiet kommer att fortsätta slåss för oändliga skattehöjningar, och Sverigedemokraterna mena att hårda tag riktad mot ”icke-svenskar” löser allt. För oss övriga är det svårare.

Den socialliberala synen bygger på att människor vill och får ta ansvar. Det måste bara finnas rimliga förutsättningar för att kunna ta ansvar. Barn kan inte ta ansvar för sin skolgång, det gör vi gemensamt och solidariskt. Friska vuxna däremot ansvarar för nästan allt i sitt eget liv.

Överfört på organisationer innebär detta att ansvar och beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Samt att högre nivåer har en skyldighet att stödja lägre nivåer med resurser och befogenheter.

Och överfört på den gotländska skolorganisationen skulle det innebära att rektorerna och skolornas arbetslag får bestämma mer, och den centrala förvaltningen mindre.

Jag har en klockartro på att de som är nära en verksamhet vet bäst när det gäller ändringar i densamma. Om man ska hitta något som både ger trettio procents besparing på tio år och samtidigt rimlig arbetsro i det dagliga, så är det verksamhetens folk som kan göra det.

Dessutom skiljer det sig säkerligen mellan de olika skolorna, så centrala program har svårare att lyckas.

En långtgående delegering vore intressant att få belyst i den stora skolutredningen, men just nu verkar det inte bli så. De preliminära utredningsdirektiven pekar bara på ett fortsatt gnetande inom dagens struktur.

Den centrala förvaltningen ska inte ens beskrivas. Inte heller ska utredningen ta hänsyn till vad olika revisionsrapporter skrivit om gränsdragningen mellan förvaltning och rektorer. Direktiven är tydligt präglade av ett centralistiskt perspektiv.

Men det är inte försent än. Regionstyrelsen och regionfullmäktige kan korrigera direktiven, så att även den centrala förvaltningen ingår i översynen. Gör det!

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 1 oktober 2019

Liberaler leder gotländsk sjukvårdspolitik

Sjukvårdspolitik är inte lätt. Till skillnad från skolpolitik, där (tyvärr) alla anser sig vara experter, så förstår även den hårdaste socialist att politiker bör hålla sig borta från det operativa. Det är bra, men då blir också de ideologiska skillnaderna viktigare.

Den socialliberala synen med fokus på individen har lyckligtvis segrat i Sverige sedan mer än hundra år tillbaka. Systemet med att den svenska välfärden ska vara individorienterad och finansieras gemensamt och solidariskt är en liberal innovation från förra sekelskiftet. (Intresserade kan söka på Adolf Hedin och Axel Schotte).

Liberalers fokus på individer gjorde att man redan i slutet av sjuttiotalet insåg de stora sjukhusens brister när det gällde folkhälsa. De äldre minns säkert debatterna kring husläkarreformen. Dåvarande Folkpartiet var länge ensamt i att vilja utveckla det vi i dag kallar primärvården. Idag ”är alla folkpartister”.

På Gotland är det framför allt Liberalernas Lena Grund som uthålligt har stridit politiskt för att utveckla primärvården. 2014 skrev hon en motion om att bilda en lättakut med röntgenutrustning i Hemse. Det blev inte så – då.

Lättakut är en mottagning som kan behandla såväl sårskador som okomplicerade frakturer och stukningar. Röntgen måste alltså finnas på plats. Men specialisten kan sitta globalt var som helst.

På våren 2016 skrev hon en ny motion som föreslog en satsning på primärvården och på kontinuitet i hela vårdkedjan. Hon yrkade även att ”Lättakut införs på Hemse vårdcentral”. Det blev inte så – då heller.

Mycket av den planerade vården behöver flyttas ut till vårdcentralerna. Lasarettet behöver avlastas så att man kan fokusera på de patienter som verkligen behöver länssjukhusets samlade resurser. Tillgängligheten till vården skulle öka. Dessutom skulle troligen skillnaderna mellan stad och landsbygder minska.

Hemse kan här åter tjäna som förebild. I en studie som publicerats av den ansedda tidskriften British Medical Journal så har Hemse vårdcentral varit Primus Motor. Man studerade om ett digitalt verktyg för hjärtpatienter med högt blodtryck gav samma goda resultat i verkligheten som i andra tester.

Det gjorde det. I rapporten noterar man också att skillnaderna i egenvårdens kvalitet mellan stad och landsbygd försvann. Kvaliteten blev likvärdig och högre för båda grupperna.

Det sägs att det inte är världen som är liten, utan Gotland som är stort. Det är stort att de duktiga på Hemse vårdcentral är viktiga i en studie som blir en artikel i en världsberömd tidskrift. Äran är helt deras, inga politiker bör snylta på den glansen.

Men för att resultaten sedan ska förvaltas väl i den politiska ledningen så behövs det kämpande liberaler. Lena Grund återkom inför valet med ytterligare en motion för att stärka uppdraget till Hemse vårdcentral.

Med det nya Alliansstyret verkar det nu som om alla goda krafter samverkar, och att Hemse till slut kan få även en bra röntgenutrustning och bli en riktig lättakut. Tur att det finns flitiga liberaler som Lena Grund.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 september 2019

EU fungerar: Gotlands resegaranti blev bättre

Minns ni hur det var för inte så länge sedan? I november 2014 skrev jag om jag kollektivtrafiken på Gotland: ”Att resenärernas behov inte tillmäts något värde går också att utläsa ur beskrivningen av den så kallade Resegarantin. Beloppet är ett hån mot alla utanför Visby – 200 kr för taxiresa räcker knappt till framkörningen.”

Så är det inte längre, bland annat har ersättningsbeloppet höjts till knappt 1200 kr. Orsaken är att det sedan 2015 finns det en svensk lag som rejält stärker busspassagerarna ställning, och den lagen är en konsekvens av ett EU-direktiv (181/2011). Tack EU för stärkt konsumentskydd.

Mycket av EU-parlamentarikernas arbete handlar just om konsumentskydd. Alla konsumenter ska ha ett gott skydd, oavsett viket land man handlar från. Jasenko Selimovic (L) har arbetat mycket med dessa inre-marknadsfrågor. Han har till och med arbetat så mycket att han fick utmärkelsen ’mest aktiva svenska parlamentarikern’.

EU är världen största inre marknad, och de regler som gäller inom EU blir ofta världsnorm. Som elektronikkonstruktör blev jag i slutet av 1990-talet varse om denna kraft. Ett då kommande EU-direktiv, RoHS som förbjöd vissa tungmetaller i elektronik, vände en hel världsmarknad. När EU började kräva RoHS-komponenter så blev det olönsamt att tillverka den gamla, giftiga, typen. Den kinesiska komponentmarknaden blev i ett slag mer miljövänlig. USA knorrade, men följde efter. Det hjälpte inte bara rika konsumenter inom EU, utan även svagare konsumenter i hela världen.

Ett av de förslag som Jasenko arbetat med ska stärka konsumentskyddet vid e-handel och stävja missledande marknadsföring med produkter av olika kvalitet beroende på i vilket land de saluförs. Det är väl känt att globala leverantörer gärna fyller samma förpackning med olika innehåll på olika marknader. Fattiga marknader får en förpackning som borde innehålla högkvalitativa produkter, men får andrasortering. Om EU kan stävja detta inom sig, så borde det kunna ge resultat även utanför EU.

Men det är förstås inte lätt. Som han skriver: ”Det finns konsumentpreferenser som bör respekteras, coca-cola är exempelvis gjort på olika sorters socker i olika länder, och konsumenter vill ofta behålla sin egen variant. Ni kanske förstår hur svårt det är att komma överens om detta i ett parlament med 28 länder”. Men de lyckades. EU fungerar.

EU är världens största inre marknad därför att vi är världens rikaste region. På samma sätt som ’vanliga rika’ går i förväg och köper ny och modern teknik, så går den inre marknaden före och sätter normen för kvalitet och konsumentskydd. Det svenska konsumentskyddet har blivit bättre genom samarbetet i EU, mycket tack vara flitiga liberala parlamentariker. Tur att det finns liberaler som vill satsa på samarbete och hållbar utveckling. Stöd dem med din röst.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida den 23 maj 2019.

Gotland bör lära av EU

Europeiska unionens byråer (motsvarar våra myndigheter) är precis som andra gemensamma organ aktivt decentraliserade. Till skillnad från Sverige, där ’allt’ ligger i Stockholm ligger nästan inga byråer i Bryssel. De finns över hela EU och inte bara i huvudstäderna: Bramshill, Parma, Köln, Alicante, Heraklion, med flera. I Solna placerades ”Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar”. Det är som om Socialstyrelsen skulle ligga i Sollefteå.

Decentralisering är viktigt inom EU och beslutas på stats- eller regeringschefsnivå. Tänk så bra det vore om det fungerade lika bra i Sverige.

Det borde det kunna göra. På samma sätt som EU insett att en ’EU-närvaro’ är viktig i alla EU:s medlemsländer, borde den svenska staten inse att statlig närvaro är viktig i alla kommuner. Betänk bara vilka krav på effektiva kommunikationer som kommer att ställas när en statlig myndighet läggs på en plats där staten via Skanova just låtit klippa ner telenätet.

By-tänkandet kommer naturligtvis att vakna och söka efter alla möjliga argument för att inte genomföra en decentralisering. ’Praktiskt, effektivt att allt ligger centraliserat’ brukar vara den första repliken. Man glömmer då att staten och dess myndigheter är till för landet och medborgarna, inte tvärtom.

Här på Gotland går Liberalerna redan före. I en motion som ska behandlas av fullmäktige nästa måndag (13 maj) så vill vi stärka den gotländska landsbygden genom klok kontorslokalstrategi.

I motionen skriver vår grupp att ”Regionens kontorslokaler på Visborg är hyrda. Hyresavtalet löper ut under 2024. Om vi startar en process i dag, hinner vi under ordnade former låta kloka förvaltningschefer och politiker se över vilken eller vilka delar av verksamheterna som lika bra, eller bättre, kan skötas från en serviceort.”

Det är inte bara i Stockholm by-protektionismen lever. Tjänstemannasvaret innehåller förstås ”ett antal försvårande omständigheter som, enligt förvaltningen, gör att förslaget måste avslås”. Man menar att ingen vill bo eller arbeta utanför Visby, och att de som tvingas arbeta i obygden ständigt måste resa vilket skulle bli ett säkerhetsproblem.

Välkomna till EU. Som EU visat, så fungerar ett decentraliserat arbetssätt utmärkt förutsatt att de styrande vill det. Fysiska möten är bra och nödvändiga i början av ett samarbete med nya kollegor. Men när alla har luktat på varandra några gånger så fungerar fjärrmöten utmärkt. Det viktiga är att decentraliseringen görs ordentligt, med tillräckligt stora ambitioner så att det nya kontoret har en chans att fungera självständigt. Tjänstemannasvaret diskuterar små lokalkontor på fem/tio personer. Det bör vara minst femtio. Det skapar samtidigt underlag för god närservice som butiker och restauranger.

EU fungerar! Sverige och Gotland har mycket att lära av EU.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 6 maj 2019

Motion – Lär av EU – decentralisera myndigheterna

(Motion till Liberalernas landsmöte 2019)

EU fungerar!

EU decentraliserar myndigheter. Europeiska unionens byråer (motsvarar våra myndigheter) är precis som andra gemensamma organ aktivt decentraliserade. Till skillnad från Sverige, där ’allt’ ligger i Stockholm ligger nästan inga byråer i Bryssel. De finns över hela EU, och inte bara i huvudstäderna: Bramshill, Solna, Parma, Köln, Lille-Valenciennes, Alicante, Angers, Bilbao, Frankfurt am Main, Heraklion, Parma, Solna, Thessaloniki, Turin, Valenciennes, Vigo med flera. I Solna placerades ”Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar”. Det är som om Socialstyrelsen skulle ligga i Sollefteå.

Decentralisering är viktigt inom EU och beslutas på stats- eller regeringschefsnivå. Tänk så bra det vore om det fungerade lika bra i Sverige.

Det borde det kunna göra. Liberalerna som är det mest EU-positiva partiet borde kunna gå före och låta EU lära Sverige hur decentralisering ska göras, så att hela Sverige ska kunna leva. På samma sätt som EU insett att en ’EU-närvaro’ är viktig i alla EU:s medlemsländer, borde den svenska staten inse att statlig närvaro är viktig i alla kommuner.

Det finns ungefär lika många kommuner som myndigheter. Så långt som de räcker, bör därför varje kommun få härbärgera en statlig myndighet. Betänk bara vilka krav på effektiva kommunikationer som kommer att ställas när en statlig myndighet läggs på en plats där staten via Skanova just låtit klippa ner telenätet.

Den stockholmska protektionismen kommer naturligtvis att vakna och söka efter alla möjliga argument för att inte genomföra en decentralisering. ’Praktiskt, effektivt att allt ligger centraliserat’ brukar vara den första repliken. Man glömmer då att staten och dess myndigheter är till för landet och medborgarna, inte tvärtom.

Yrkande

  • att Liberalernas långsiktiga mål ska vara att statens myndigheter ska spridas jämnt över landets alla kommuner
  • att Liberalerna ska verka för att det långsiktiga decentraliseringsmålet uppfylls inom rimlig tid
  • att Liberalerna ska verka för att när nya statliga myndigheter bildas, ska dessa placeras i en kommun där det inte redan finns en statlig myndighet

Motion – Mindre Stockholm i vårt landsbygdsprogram

(Motion till Liberalernas landsmöte 2019)

Alltför mycket av Liberalernas framtoning låter det stockholmska bytänkandet skina igenom. Det är onödigt. Ett liberalt parti som bygger på idén om meritokrati och individers förmåga borde våga lita även på medlemmarna ’ute i landet’.

Ett tyvärr nästan övertydligt exempel får man vid en sökning på etiketten Landsbygd. Jag uppmanar den intresserade att söka svar kring landsbygdsskolor, serviceorter eller lanthandel. Man får leta länge. Däremot finns det gott om förslag kring frågor som engagerar den storstadsbo som sommartid åker till ’landet’.

Eftersom landsbygdsprogrammen behöver bli bättre, och Liberalerna behöver bli bättre på att delegera utanför Stockholm, bör dessa två konstateranden kunna kombineras.

  • Jag yrkar att Liberalerna ska låta två eller flera länsförbund utan storstäder, tillsammans få ansvara för ett nytt landsbygdsprogram

Motion – Enskilda vägars maxhastighet

(Motion till Liberalernas landsmöte 2019)

I Trafikförordningen (1998:1276), 3 kapitlet, 17 §, tredje och fjärde styckena bestäms att hastigheten utom tättbebyggt område får vara 70, 80, 90 100 eller 110 km/h. 70 km/h definieras som bashastighet. Kortare sträckor kan få nedsatt hastighet om särskilda skäl finns.

Detta är ett problem för alla de enskilda landsbygdsvägar som får statsbidrag. I de fallen får inte vägens ägare besluta om vilken (lägre) hastighet som är lämplig för vägen. Bashastighet gäller, med undantag för kortare sträckor om särskilda skäl finns. (För vägar utan statsbidrag ligger hela beslutsrätten på vägens ägare.)

Det innebär exempelvis att en liten tre-meters grusväg, lämplig för ca 30-40 km/h, som ansluter till en 90-skyltad landsväg, vid infarten skyltas med en 70-skylt. Dagens trafikbeteende gör att detta ger både ökad olycksrisk och ökat slitage. Eftersom en stor del av förvaltningskostnaden ska bäras av vägens ägare leder begreppet ’bashastighet’ till att landsbygdens befolkning påförs helt onödiga kostnader som de inte kan påverka.

Liberalerna bör därför verka för att alla enskilda vägars ägare ska ha rätt att besluta om lägre hastighet än bashastigheten på hela eller delar av vägen.

  • Jag yrkar att Liberalerna ska verka för att alla enskilda vägars ägare ska ha rätt att besluta om lägre hastighet än bashastigheten på hela eller delar av vägen.

Motion – Bättre tidtabeller för att öka kollektivtrafikresandet

(Motion till Liberalernas riksmöte 2019)

EU-Domstolen har i rättsfallet C-452/13, Germanwings GmbH vs Ronny Henning, fastställt att vid beräkningen av en flygförsening så skall förseningen räknas fram till tidpunkten då åtminstone en av flygplanets dörrar öppnas under förutsättning att passagerarna tillåts att lämna flygplanet vid denna tidpunkt.

Det är rimligt att anta att ovanstående dom kan tillämpas även på andra transportslag. Det är bra, då har vi inom EU entydigt definierat vad som avses med ankomsttid.

Tyvärr finns ingen liknande definition av vad som menas med avgångstid. Det är illa eftersom de olika reseplaneringssystem som finns och kan tänkas komma att finnas då inte ger korrekta uppgifter.

Med samtrafikens reseplanerare ’Resrobot’ så finns nästan all inrikes kollektivtrafiks tidtabeller samlad på ett ställe. Det går i teorin att planera en resa med lokal- och expressbussar, inrikes flyg, tåg, spårvagnar, tunnelbana, skärgårds- och gotlandsbåtar. I teorin, för många av bolagen har högst egna tolkningar vad som menas med avgångstid. Tidtabellens tid gäller inte som inställelsetid, finstilta extraregler som inte kan läsas av databaser gör reseplaneringen till ett moras.

Detta gör att kollektivtrafikresandet blir onödigt svårplanerat och tappar i attraktionskraft för resor över operatörsgränser.

Liberalerna vill främja kollektivtrafikresande. Även om en standardiserad definition av avgångstid kan tyckas som en infinitesimal fråga, är det i praktiken ytterligare ett hinder för ett välfungerande kollektivtrafiksystem. Liberalerna bör därför driva denna fråga i lämpliga forum. EU är ett av flera lämpliga forum, man har redan beslutat om liknande frågor i till exempel busspassagerarförordningen och den ovan citerade domen från EU-Domstolen.

Jag yrkar
* att liberalerna i lämpliga forum ska driva frågan om en standardiserad definition av begreppet ’avgångstid’