Kategoriarkiv: Dagsedlar

Björklund var bra – Birgitta blir bra

Det påstås blåsa upp till en strid om ordförandeskapet i Liberalerna. Det är alltid fel tid för en strid – vi borde likt miljöpartiet ha tidsbegränsade mandat. Då blir växlingen en naturlig process och inte en strid. Men att nominera kandidater inför ett årsmöte kan väl inte anses som en strid – det är ju den normala gången.
 
Med det sagt:  Jag trodde på Jan när han blev föreslagen (‘Björklund blir bra‘), och han har inte gjort mig besviken. Dessutom är han trevlig, jag gillar honom.
Däremot: För en stor organisation är en toppledare inte person utan en resurs. Jag tror att ‘resursen Björklund’ är förbrukad och att ‘resursen Birgitta’ kan ge oss en behövlig ny framtoning.
Den ledartrojka som Uppsala har nominerat, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Christer Nylander är bland de starkaste startfälten som något parti kan mönstra. Det vore dumt att slarva bort den möjligheten. Björklund var bra – Birgitta blir bra.

Att säga emot nazister

Nazistiska våldsverkare har fått tillstånd att delta i årets Almedalsvecka. Det är djupt obehagligt och jag hoppas att det ska gå att finna ett  sätt som inte bygger på ‘förbjudna åsikter’ för att stoppa de som förespråkar och tillämpar våld som politisk metod. Men jag har respekt för svårigheterna.

Almedalsveckan är ingen privat bokmässa där arrangören kan välja vilka som ska få vara med. Almedalsveckan är en avancerad tillämpning av mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheterna. Nazisterna är emot dessa friheter (och de flesta andra friheter också) men vi som värnar om den liberala demokratin kan inte svara med samma medel som de. Då har de vunnit.

Återstår alltså att argumentera, men hur pratar man med en nazist? Ska man ens prata med dem, är det inte bättre att bojkotta de arrangemang där de deltar?

Ja, vi ska prata med dem. Avhoppare från extremiströrelser vittnar alla om en likartad process: Man inser att argumenten inte håller. Men då måste ju någon framföra dessa motargument!

Politiskt engagerade måste bli betydligt bättre på att argumentera för sina åsikter, inte angripa personen bakom åsikten. I söndagens tv-debatt kunde vi se hur partiledarna för (s) och (v) oftare än de andra angrep person i stället för åsikt. I en efterföljande enkät från Expressen/Demoskop fick de helt rättvist bottenbetyg av tittarna. De som är politiskt intresserade vill höra argument, inte glåpord.

Det tråkiga är att även de som är anfäktade av nazism (eller politisk islamism, revolutionär socialism eller någon annan djupt obehaglig -ism) också är tillhör de politiskt intresserade. I grupp står de visserligen och ropar glåpord, men individuellt finns en möjlighet till argumentation.

För att klara dessa individuella samtal måste vi som tror på liberal demokrati och ett öppet samhälle öva oss i politiska samtal. Och då menar jag samtal, som i att ‘prata med varandra’. Inte debattinlägg på forum.

Öppenhetens försvarare måste gå ut på torget. Dela ut flygblad, res ett bokbord, stå med något märke på jacken, bjud på kaffe, vadsomhelst – men kryp ut ur sammanträdesrummen. Våga prata med ‘vanligt folk’ om politikens dilemma. Förklara för både dig själv och den som blivit arbetslös på grund av låglönekonkurrens varför frihandel är bra. Säg emot när någon förespråkar stoppad invandring och monokultur som svar på ökad gängkriminalitet. Argumentera för varför individers frihet är viktigare än politikers vilja att styra, men beskriv också samtidigt varför vi behöver ett starkt samhälle till försvar för de som är svaga.

De obehagliga -ismerna förespråkar enkla lösningar på komplexa problem. Men de har fel, och vi måste bli bra mycket bättre på att förklara även för dem varför de har fel. Övning ger färdighet, gå ut och börja öva. Säg emot nazisten.

Att inte vilja veta

I tisdagens SVT Östnytt så förklarade regionrådet Björn Jansson att han inte behövde förstahandsinformation från de olika aktörerna i försvarsdebatten. Regionrådet förklarar att ‘Jo – nej … nu råkar Gotland vara i fokus det här året … vi har nog aldrig haft den tanken att åka dit … information, den får vi via den mediebevakning som sker’. Anmärkningsvärt!

Jämför gärna med Almedalen. Seminarierna är viktiga och bra, men minst lika viktiga är de olika informella och spontana samtalen mellan olika befattningshavare på olika nivåer. Branschmässor är bra och viktiga mötesplatser för respektive yrkesområde. Almedalsveckan är en branschmässa för hela den offentliga sektorn och Folk och Försvar är branschmässan för de försvarspolitiskt engagerade.

En väl utnyttjad branschmässa ger viktig och god information om ämnesområdet. Grunden för gott ledarskap är att man fattar välinformerade beslut.

Därför är detta anmärkningsvärt. Regionstyrelsens ordförande är inte bara representant för det egna partiet, det är också det officiella Gotlands första namn.’Gotland’ måste kunna fatta välinformerade beslut.

Att avstå från att informera sig är ett dåligt beslut. Men skulden ska inte enbart läggas på personen Björn Jansson, utan är ett symptom på det insulära problem som präglar gotländsk politik i allmänhet och det socialdemokratiska styret i synnerhet. ‘Vi prioriterar att vara på hemmaplan’ kan ju låta sympatiskt. Men när det betyder att inte vilja ta till sig vad omvärlden vill med hemmaplan så blir det ett problem.

För att ånyo citera en av socialdemokratins mer kända retoriker: ”Å ena sidan känner vi problemens svårighet, å andra sidan är vi medvetna om våra möjligheter. Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.”

Detta – att vilja något och att använda kunskapen som instrument verkar främmande för socialdemokraterna på Gotland.

Det var många som skrattade åt Jan Björklund när han varnade för den ryska upprustningen. Beslutet 2013 om att placera stridsvagnar på ön sågs som en politisk eftergift, inte något av värde. Idag håller även den socialdemokratiska försvarsministern med: ‘Försvaret av Gotland måste särskilt uppmärksammas. Gotlands militärstrategiska läge kan inte nog understrykas’. Den försvarsfråga som ligger högst upp på agendan är återetableringen på Gotland. Men Björn Jansson nöjer sig med andrahandsuppgifter.

Tur att det finns envetna liberaler. Världen behöver fler av den sorten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 13 jan 2017

Vårdkvalitet – för komplicerat för (s)?

Socialdemokraterna i både region och regering är väldigt tydliga när det gäller sjukvård: Patientens behov kommer i andra hand! I första hand kommer att tillfredsställa de egna politiska behoven.

Tydligast är Socialdemokraterna i sin presentation av Välfärdsutredningen. Man avvisar tanken på omsorg om patienten med formuleringen ‘ställa mer kvalitetskrav är komplicerat’. Häpp! För Socialdemokraterna är det viktigare att visa omsorg om de politiska idealen, än att bry sig om vårdkvalitet.

Jag delar inte den uppfattningen. Nej, hellre en vårdföretagare som blivit rik på att leverera god vård, än en patient som blivit skadad för att Socialdemokraterna inte orkar bry sig.

Fler exempel: Regeringen föreslår i  ‘Driftsformer för universitetssjukhus‘ att det som en gång har hamnat i ett universitetssjukhus för alltid måste finnas kvar där. Landstingen får inte ens flytta vårdverksamheter till andra av landstingen ägda verksamheter. Man är rädd för privata vårdgivare. Det man skapar är ett  svart hål. Allt som finns i och i närheten av ett universitetssjukhus blir uppslukat. Det gäller förstås också pengar, alla tankar på att samordna och effektivisera blir förbjudna.

På något sätt har samma ideologiska kortslutning också drabbat den gotländska sjukvårdspolitiken. Av skäl som inte går att förstå så tror många, även flera inom den borgerliga oppositionen, att politikerna är bättre än professionen när det gäller att detaljstyra verksamheten.

Exemplet med Pjäsen är tydligast. En välfungerande verksamhet överfördes till egen regi därför att den gick med vinst. Idag går verksamheten med förlust. Problemet är dock inte förlusten i sig, det kan finnas goda skäl till kostnadsökningen. Problemet är att man inte har koll på kostnaderna. Varje gång frågan diskuteras så dyker nya fantasifulla förklaringar upp. Min favorit just nu är ‘Maten har blivit bättre’.

Det mest effektiva sättet att få koll på kostnader är att konkurrensutsätta dem. Men då måste man veta vad som ska beställas. Att köpa vård är inte som att köpa en påse potatis. Det krävs en kvalificerad beställare som tar fram ett kvalificerat underlag. I just detta avseende har Reepalu rätt, att ställa kvalitetskrav är komplicerat. Men komplicerat betyder bara att de som ska utföra uppdraget måste vara kompetenta, inte att det är orimligt svårt eller dyrt. Kompetens får man genom utbildning och erfarenhet. Det finns gott om relevant kunskap inom förvaltningen, bara politikerna tillåter den att blomma.

Det som måste till är att restaurera begreppet beställare. En tydlig linje måste dras mellan beställarna, och de som ska utföra uppdraget. Politikerna, och förmodligen även större delen av förvaltningen, måste stå på beställarsidan. Utförarna måste få förtroende att själva utforma verksamheten, inom ramen för beställningen.

Detta gäller förstås även för lasarettet. När nu äntligen diskussionen om landstingsgränser verkar vara borta så måste regionledningen sluta drömma om en rik moster från storstan. Den gotländska sjukvårdens problem är huvudsakligen skapad av gotländska politiker. Det finns en hemläxa att göra – våga vara beställare.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 dec 2016

Villkorat fri invandring

Vi har just antagit ett bra integrationsprogram. Men det är viktigt att inse att behovet av ett så omfattande integrationsprogram kommer ur en misslyckad migrationspolitik.

Den av LO och de (numera) två s-demokratiska partierna dikterade politiken går ut på att det ska vara förbjudet att invandra till Sverige. Så är det – den som kan och vill arbeta och leva i Sverige och på eget bevåg invandrar begår ett brott. S-demokraternas politik visar sig nu vara ett kapitalt misslyckande, med byråkratisk kollaps, kostnader som skenar för både det offentliga och privatpersoner. Och inte minst en djupt skamlig signalpolitik gentemot flyktingar – ‘stanna i Syrien’.

Den politiska motsatsen behöver inte var helt fri och oreglerad invandring, men grundsatsen måste ändå vara: Det ska INTE vara ett brott att försöka bo i Sverige. Låt oss kalla det ‘villkorat fri invandring’.

Villkorat fri invandring – det är vad som gäller för ca en halv miljard EU-medborgare idag. Det viktigaste, och i stort sett enda villkoret är att man ska kunna försörja sig. Inga konstiga krav på att vara anställd av en (1) LO-godkänd arbetsgivare utan just bara försörja sig. De som kan och vill försörja sig i Sverige, får göra det. Alla får försöka, men de som inte lyckas får göra ett nytt försök någon annanstans.

Den migrationen fungerar utmärkt utan belastning av våra offentliga system.

Däremot har det visat sig att andra delar av lagstiftningen inte fungerar bra. Att till exempel avhysa husockupanter är svårt. Det har funnits en överslätande syn från lagstiftarna, kanske ett minne från när några av dem deltog i sjuttio- och åttiotalets husockupationer. Det finns förstås fler lagar som behöver justeras, men de hade behövt justeras under alla omständigheter. Problemen som syns vid migrationen är problem som redan finns, och som migrationen hjälper oss att se. Det är inte migrationen i sig som är problemet.

Låt oss därför utgå ifrån att det inte ska vara brottsligt att vilja bo och leva i Sverige, och låt oss med det som utgångspunkt föreslå de ändringar som behövs för att få en modern migrationspolitik. Det blir ett bättre samhälle för alla, det blir en mer human politik, och inte minst så blir det väsentligen mycket billigare än dagens s-demokratiska murbygge.

Leiph Berggren

Gotland Pride vs Trump

Gotland Pride pågår just nu, och Trump vinner valet i USA. Det finns kopplingar.

Trump är dessvärre inte ensam, han har sällskap av Orban, Erdogan, Le Pen och vår egen Åkesson. Gemensamt för alla dessa är att de avskyr den liberala staten och de liberala värderingarna. Tydligast är Ungerns Orban när han förklarar att hans politiska mål är att skapa en icke-liberal stat. Jimmy Åkesson var också tydlig under årets Amedalsvecka – ‘Stoppa det liberala experimentet’.

Att just dessa ogillar oss liberaler är inget konstigt. Liberaler bekämpar auktoritära regimer och motarbetar stereotyper. De flesta av de landvinningar som vi i Sverige tar för givna är ursprungligen liberala segrar från förr. Alla ska ha rätt att gå i skola – 1849. Alla ska ha rätt att vara med i fackföreningar – ca 1860. Socialförsäkringar – 1884. Lika rösträtt för män och kvinnor – 1919.

Också HBTQ-rättigheterna är segrar för liberaler i olika partier. Det var liberalen Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexualitet i Sverige, och nu senast var det den liberala Alliansregeringen som gav samkönade rätt att gifta sig. Det var dessutom den första regeringen med öppna HBT-personer (från centern och moderaterna) som statsråd. De liberala idéalen skrämmer de auktoritära eftersom de ger alla möjlighet att vara den de är. Din påstådda gruppidentitet blir ointressant när du bedöms för den person du är.

I debatten kring de olika rättigheterna kan det ofta låta som om många partier är överens. Vänstern är särskilt duktiga på att skapa bra fraser som gör sig utmärkt på plakaten. Men tyvärr stannar det ofta där. Det var liberaler som slogs för att även kvinnor skulle betraktas som fullvärdiga medborgare. Arbetarrörelsen var då upptagen med annat. Socialdemokraterna hade länge en djupt konservativ syn på homosexualitet. Normbrytande regeländringar kommer när liberaler driver utvecklingen.

Det finns skäl till att Trump, Åkesson och de andra attackerar de liberala idéerna. Genom att uppmuntra till ett grupptänkande och ställa ett ‘vi’ mot ‘de andra’ så skapar de den önskade splittringen mellan människor. Vänstern hänger på – vi hör uttryck som klassförrädare eller könsförrädare. Modeordet just nu är ‘intersektionalitet’ – ett annat ord för grupptänkande. Grupptänkandet ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, samma unkna tankegods som används av Trump, Orban och de andra.

Gotland Pride pågår just nu, och vi ska vara väldigt glada över att leva i ett samhälle där de liberala värderingarna än så länge är styrande. Vi liberaler har kanske inte de bästa plakaten eller största gaphalsarna, men när det gäller mänskliga rättigheter är det träget arbete som gäller. Liberaler levererar.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 24 nov 2016

Regeringen vill att Gotland blir utan LSS-assistans

Detta handlar om LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).

För drygt 20 år sedan – 1993 – genomförde dåvarande Folkpartiet rätten till personlig assistans, den största frihetsreformen i svensk historia.

Den (S)-ledda regeringen minskar nu människors frihet genom nedskärningar och åtstramningar i både budget och direktiv. Det ofta vackra talet från socialister om solidaritet omfattar tydligen inte de allra svagaste.

Det är precis hur fel som helst. Vi har i Sverige råd att låta alla ha frihet att bestämma över sitt eget liv.

LSS är en rättighetslagstiftning, inte en försäkringsförmån. Det är ungefär som med skolan eller sjukvården, alla har rätt till dem.

Det är just detta som konstituerar ett välfärdssamhälle, vi visar varandra solidaritet. Det handlar om frihet i den egna vardagen.

Tack vare personlig assistans har fler människor makten över sin privata tillvaro och sitt sociala liv. För en del betyder assistans också möjligheten att ha ett jobb, eller möjligheten för de anhöriga att ha ett jobb eftersom de vet att vardagen för familjemedlemmen fungerar tack vare assistansen.

Region Gotland har fattat det kloka beslutet att all assistans ska utföras av privata assistansbolag. Det blir minst lika bra och samtidigt blir det billigare eftersom mindre enheter är mer produktiva än stora. (Gäller för övrigt såväl privata som offentliga verksamheter.)

Med start 2017 räknar men med en besparing på runt sex miljoner kronor. Utan att det på något sätt påverkar brukarna, det är i byråkratin som besparingen görs.

Regeringens budget innebär nu att assistansbolagen återigen inte får ersättning för de avtalsenliga löneökningarna. På något sätt så vill de socialistiska partierna att de privatanställda vårdarna ska straffas.

Jag känner flera som arbetar i dessa bolag, och även några som driver dem här i Visby. Det är definitivt inga kalla kapitalister, utan de brinner för sitt yrke och för de människor de assisterar. Men att alltid motarbetas från Socialdemokraterna är tungt, och flera har aviserat att de snart kastar in handduken.

Detta är helt i linje med vänsterns önskemål. Jonas Sjöstedt är glasklar: Bolagen ska bort. Socialdemokraterna håller med, hellre en dålig och dyr offentlig arbetsgivare än välfärdsvinster från privata utförare. Får de som de vill lär Gotland bli utan LSS-assistans.

Men det är inte bara genom ersättningen som Socialdemokraterna slår mot de svagaste. I direktiv till Försäkringskassan så är man tydlig med att de som har behov inte ska få dessa tillgodosedda. ”Timmarna ska minskas”.

Den som klarar att hålla i en gaffel, får sköta köket själv.

En del säger att försämringarna handlar om att strama upp kostnadskontrollen och minska fusk och överutnyttjande. Men i så fall är regeringens strategi mycket märklig.

I stället för att rikta in arbetet mot det fåtal oseriösa aktörer som finns, slår man mot de behövande.

Det är fusk som ska bekämpas, inte personer med funktionsnedsättning.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 20 okt 2016

Tack och lov för vinster i välfärden

De senaste turerna kring de rödgrönas hantering av de skenande underskotten hos framförallt lasarettet visar nästan övertydligt hur fel socialisterna har när de vill förbjuda välskötta verksamheter.

Liberaler i flera partier drev kampen för företagande inom välfärdssektorn. Vinsterna för välfärden är imponerande och visar vad mångfald och valfrihet ger i form av bättre förskolor, skolor, sjuk- och äldrevård. Det vore en nåd att stilla be om, att lasarettet skulle drivas på samma sätt som S:t Görans sjukhus i Stockholm. Vårdkvalitet, patienternas och personalens nöjdhet, löner, kostnadskontroll och effektivitet ligger i topp på privatägda S:t Görans sjukhus.

Det finns två tydliga huvudorsaker till detta. Internt har S:t Göran korta beslutsvägar och tydligt ansvar ute i verksamheten. Ingen politiskt beslutad organisation. Det externa är minst lika viktigt: Ett tydligt avtal med huvudmannen om vad som ska levereras. Om landstinget/politikerna vill ändra avtalet kommer omedelbart en kvalificerad dialog om kostnad, kvalitet och kvantitet.

Denna dialog förefaller saknas på Gotland. Här drömmer majoriteten om att en storregion ska komma som en räddande rik moster och lösa allt. Men oavsett vem som är lasarettets huvudman så måste båda parter ha en tydlig bild av vad som förväntas. Det som behövs är en tydlig uppdelning mellan beställare och utförare. Men motståndet mot detta är grundmurat.

En beställar/utförarorganisation riskerar ju att leda till att en privat utförare kommer in. För socialisterna vore detta förfärligt. Tänk om lasarettet skulle gå med vinst!

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 6 september 2016

Erik Fransson har i ledaren den 22 augusti problem eftersom en (1) debatt handlar om två (2) ämnen: arbetskraftsinvandring och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att det var han som introducerade det senare ämnet i debatten.

I grunden handlar det om olika tolkning av uttrycket ”alla människors lika värde”.

Min tolkning av det första ledet är att uttrycket gäller just – alla – människor. Ingen skillnad på civilingenjörer från Hemse eller Homs alltså. Den som kan och vill arbeta i Sverige på de avtal och villkor som gäller här bör få göra det!

LO har historiskt och ända fram till i dag haft en avvikande uppfattning. Nu lär jag knappast uppfattas som ett sanningsvittne av Erik Fransson i dessa frågor, så jag hänvisar till forskningen vid Statsvetenskapliga institutet, Uppsala universitet och doktorsavhandlingen ”Facklig gränspolitik” från Örebro universitet: LO har i denna fråga styrts av en etnonationell norm. Dock inte rasistisk, det ledande ordet är konkurrensbegränsning, utländska arbetstagare ska hindras från att konkurrera om svenska jobb. Det ska vara svårt att komma ”in”, och det ska vara svårt att anställa utlänningar.

Mitt omdöme om människosynen i artiklarna ”Fri arbetskraftsinvandring ett hot” (1) (2) står fast. Utomeuropeiska arbetare som viljelösa djur. Förfärlig.

När det gäller tolkningen av det andra ledet så kan ”lika värde” mycket väl översättas till ”schysta villkor”. Jag har inga problem med den tolkningen, lika lite som jag har problem med epitetet tokliberal när det gäller alla – alla – människors lika värde.

Publicerat på Gotlands Tidningars ledarsida 9 september 2016

Halmgubbar hör hemma på museum

Erik Fransson tycker inte om att jag beskriver den verkliga verkligheten för de utomeuropeiska migrantarbetarna, och att LO är en av orsakerna till deras situation. Han tycker så illa om debatten att han inte drar sig för att fabricera åsikter i mitt namn. Han skriver ”Leiph Berggren menar […] att en avreglerad arbetsmarknad främjar alla människors lika värde” och fortsätter med att insinuera att jag förordar den starkes rätt och avtalslösa arbetsförhållanden.

Ingenstans i mina texter förordas en avreglerad arbetsmarknad.  Det jag bekämpar är synen på utomeuropeiska arbetstagare som viljelösa förbrukningsvaror. Jag skrev ”Sanningen om den nuvarande politiken för arbetskraftsinvandrare är att just den politiken gör de utländska migrantarbetarna till närmast livegna i förhållande till den svenska arbetsgivaren” och fortsätter sedan att argumentera för varför detta är dåligt. Man får överge alla krav på sanningshalt om man ska få det till att önska ett avtalslöst arbetsliv.

Jag har tidigare skrivit att den liberala politiken ska skapa balans mellan resursstarka grupperingar och den enskilde individen. Helt klart är arbetsgivaren resursstark gentemot den anställde. Det var därför liberaler redan på 1800-talet såg till att fackföreningar fick skapas. Själv slogs jag 160 år senare i Stockholms läns landsting för att offentliga upphandlingar inte skulle gå till företag som inte uppfyllde ILO:s kärnkonvention (SLL motion 2006:11).

Det finns starka ord för när vuxna hittar på och påstår oriktigheter om andra personer. Inom den politiska debatten är vi hövliga och kallar det för att knyta halmgubbar. Debattekniken med halmgubbar är försåtlig. Debattmotståndaren blir upptagen med att dementera lögnen och hinner inte argumentera för sina verkliga åsikter.

För när det gäller det jag verkligen skrev om LO och politiken kring arbetskraftsinvandring så ger Erik Fransson mig rätt. Han skriver ”Leiph Berggren ger i sin artikel den 15/7 två exempel på problem som jag håller med om att de måste rättas till” och bekräftar bilden av LO som motståndare till arbetskraftsinvandring.

Halmgubbar hör inte hemma i en seriös debatt. Förra sommaren besökte jag Bengtsfors i Dalsland, där har de nordens enda museum för halmkonst. Den som har halmgubbar över bör åka dit, inte lämna dem på ledarsidorna.

Publicerad på Gotlands tidningars ledarsida 18 augusti 2016