Kategoriarkiv: Dagsedlar

Djupt obehaglig gasolycka

Gasbussolyckan i Stockholm sätter den pågående gotländska bussupphandlingen i ett skrämmande ljus. Bussen i fråga körde in i en metallbalk som träffade gasbehållaren på taket, varpå behållaren exploderade.

Vi som känner till platsen vet att där kan hastigheten för en buss inte vara särskilt hög, gissningsvis max omkring fyrtio kilometer i timmen. Syftet med balken är att den ska ’skapa skrammel’ så att föraren av fordonet ska förstå olämpligheten i att fortsätta köra. Den kommande tunneln är för liten.

Balken hänger och dinglar, det var alltså inte en särskilt hård kollision. Men det som borde ha resulterat i lite bucklor i plåten, blev en gasexplosion. Det finns en slående likhet med luftskeppet Hindenburgs olycka. En tämligen trivial incident, lite statisk elektricitet eller en plåtskråma, utvecklas till en gasbomb.

Ansvariga för den pågående kollektivtrafikupphandlingen på Gotland förklarar morskt att ’Vi ser inga risker i trafiken kring det här. Vi har inga sådana passager som Klaratunneln.’ Det är förstås korrekt.

Samtidigt startar idag det rättsliga efterspelet kring bussolyckan utanför Sveg för nästan exakt två år sedan. Det var en tyvärr alltför vanlig bussolycka – bussen välte. Det är av det skälet vi busspassagerare uppmanas att använda bälten. Bussar krockar nästan aldrig, men de välter.

Det är inte alltför orimligt att tänka sig att en buss i landsbygdstrafik på Gotland skulle kunna välta och kana en liten bit, Om vi alla som sitter i bussen använder bälte blir det förhoppningsvis bara lite plåtskador. Såvida det inte sitter en biogasbehållare på taket.

Jag ser inga stora risker med gasbussar för den gotländska stadstrafiken, jag kommer fortsätta att nyttja bussarna. Men för landsbygdstrafiken bör upphandlarna tänka om och invänta de utredningar som helt klart lär blir följden av bussexplosionen i Stockholm.

Välkommet liberalt självförtroende

Det var uppenbarligen länge sedan våra politiska kollegor ansåg att liberaler skulle ha något avgörande inflytande över politikens inriktning. De moderata stormtrupperna går upp i falsett när de inser att det finns en egen vilja inom de liberala partierna. Uttryck som ’omoget’, ’sandlåda’ och ’opålitlighet’ hör till de snällare. Att Liberalerna och Centern inte vill agera lydpartier smärtar den högra falangens självbild. Liberaler med självförtroende agerar dock inte under plikt, utan av övertygelse.

Befriande är då att höra statsvetarens Katarina Barrlings kommentar om att ’väljarna är inte dumma, de vet att det är svåra beslut’. Och beslutet är svårt, det är som att välja mellan pest eller kolera när nu både Kristersson och Löfven sätter den egna prestigen främst. Politiskt är både V och SD djupt obehagliga. Båda vill rasera det liberala samhälle vi har idag.

Att stödja Kristersson innebär att man ser problemen med SD som mer hanterliga än problemen med V. Ett stöd för Löfven innebär ett motsatt resonemang, V skulle utgöra en mindre risk än SD. Här måste man vara noga med orden – båda partiernas idealsamhällen är likvärdiga hot mot den liberala demokratin. SD håller fram Ungern som förebild, och V har bara helt nyligen backat från att ha Venezuela som inspirationskälla.

Ungern är ett land med öppet statsunderstödd antisemitism, oliktänkande som hindras i sin yrkesutövning och ett tydligt stöd till Rysslands expansiva ambitioner. Venezuela har genom den socialistiska politiken blivit helt bankrutt, varken mat eller mediciner finns tillgängliga och inflationen är just nu högre än i det för-nazistiska Tyskland. Båda ländernas ledare skyller problemen på utlänningar och onda företagare.

SD förespråkar en apartheidliknande politik i partiprogrammet, partisekreterare Jomshof kan tolerera judar om de inte blir för många, våldsbrottslighet hindrar inte politisk karriär. V skriver i partiprogrammet att de vill avskaffa äganderätten och lämna EU, våldsverkare i AFA och öppet tydliga Putinanhängare i Sveriges Fredsråd välkomnas. Båda partiernas politik och praktik är tydliga hot mot den liberala demokratins samhälle.

Så – vilket av hoten utgör då den mest påtagliga risken? Jag hämtar mitt svar med hjälp av matematiken. SD är större och har chans till större inflytande än V. För de alternativ som just nu finns är Löfven det minst dåliga alternativet. Det smärtar, mitt politiska engagemang började som en reaktion mot socialdemokraterna.

Man ska dock minnas att det är moderaterna som spräckt alliansen. Miljöpartiet har sagt att de är villiga att samarbeta över blockgränsen, bara inte med en moderat statsminister. En icke-moderat statsminister hade möjliggjort en alliansregering, men den prestigeförlusten vill inte moderaterna ta.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 10 januari 2019

Skäms dinosaurier!

Jag läser i tidningen om ett ärende där föräldrar och personal vid en förskola i Fole vill ha sänkt hastighet, från nuvarande 70 km/h till max 30 km/h. Länsstyrelsen, Trafikverket och vår egna teknikförvaltning tycker det är onödigt och motiverar sina avslag med ”att det är föräldrarnas ansvar att ha tillsyn över barnen om de går eller cyklar utmed vägen”.

Så kan bara de uttrycka sig som inte har gått med tre barn längs en väg. Skäms dinosaurier!

Publicerat på GA:s insändarsida 27 november 2018 och GT:s insändarsida 29 november 2018.

Moderat prestige hindrar allianspolitik

I Riksdagen pågår just nu ett chicken race mellan hannarna Kristersson och Löfven. Båda hävdar att de är störst och att de därför är den närmast naturbestämda ledaren av riket. Alla andra förslag påstås vara antingen orealistiska eller illojala. Chicken race eftersom det handlar om ett oansvarigt spel om vem som viker ner sig först.

Löfven kastade in handduken redan innan det gick till omröstning. Kristersson valde att spräcka Alliansen och prövas i votering med väntat resultat. Så länge som moderatledaren sätter sig själv främst så kommer hans förslag till regering att röstas ner. Detta eftersom hans förslag innebär aktivt stöd från Sverigedemokraterna vilket de liberala partierna säger nej till.

Det tål att upprepas: Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ’ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde, inte minst så här strax efter 9 november.

Alltså vet Kristersson att hans nuvarande förslag till regering och tillhörande regeringsunderlag spräcker alliansen. Samtidigt har åtminstone Miljöpartiet varit öppna för ett samarbete över blockgränsen, givet att det inte är en moderat som är statsminister. Men den prestigeförlusten tar inte Kristersson.

På precis samma sätt är det med Löfven. Hans invit till blocköverskridande samarbete bygger på att de övriga partierna ska agera lydpartier till socialdemokraterna.

Den låsta prestigekampen mellan Löfven och Kristersson gör att Sverige ännu inte har en regering. Båda är dessutom tydliga med att de under inga omständigheter kan tänka sig att ledas av den andre. Gott så, låt dem slippa.

Annie Lööf har nu fått ett sonderingsuppdrag, och Jan Björklund har öppet fört fram Annie Lööf som statsministerkandidat. Det är bra. En koalitionsregering under Annie Lööf med de tre liberalt inspirerade partierna Mp + C + L, och ett organiserat samarbete med både socialdemokrater och moderater har goda chanser att bli en både bra och stark regering.

Herrarna Kristersson och Löfven bör stå utanför regeringen och då agera opposition när de finner påkallat, och ingen av dem behöver ledas av någon annan. Det är en modell som inte är ovanlig på kontinenten och bör kunna fungera även hos oss.

Sverige mådde bra av den liberala regeringen Reinfeldt, och skulle må bra av en liberal regering Lööf.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 19 november 2018

Liberala blocket större än SD

Det talas om mycket blockpolitik nu i dagarna. Några hävdar att blockpolitiken skulle vara död. Andra menar att vi nu har tre block i riksdagen – där Sverigedemokraterna skulle vara ’det tredje blocket’.

Båda resonemangen ter sig märkliga. Moderaterna och Kristdemokraterna antyder ju att de kan tänka sig någon form av etablerad relation med Sverigedemokraterna, så det verkar mer som om det konservativa blocket nu rymmer tre riksdagspartier. Stefan Löven är samtidigt tydlig med att Vänsterpartiet ingår i hans regeringsunderlag, så det socialistiska blocket är även det vid gott liv.

På samma sätt som Socialdemokraterna lämpligt glömmer Vänsterpartiets mörka historia verkar framförallt Kristdemokraternas ledare blunda för Sverigedemokraternas dito.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ’ett folk, ett rike’. Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt — i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde. Att Centern och Liberalerna inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra hedrar dem.

Det finns dock många konservativa debattörer som menar att man inte kan ignorera den miljon röstande som gav Sverigedemokraterna sitt stöd. Däremot verkar de tycka att man verkligen ska ignorera den något större miljonskara som tydligt markerade både mot främlingsfientlighet och överbudspolitik genom att ge ett liberalt parti sin röst.

Samtidigt funderas det över hur Centern och Liberalerna ska välja partner. I en intervju i helgen höll MP:s språkrör Isabella Lövin öppet för att låta Annie Lööf bli statsminister – om än med massor av förbehåll. Detta är förstås hyperintressant. Ett liberalt block (MP + C + L) blir med 67 mandat större än Sverigedemokraterna som fick 62, och nästan jämstora med moderaternas 70 mandat.

Det är dags för de än så länge alltför små liberala partierna att inse att de har mer gemensamt med varandra, än med sina tidigare koalitionspartner. Reinfeldts liberala moderater finns inte längre, och Stefan Lövens omstöpning av (s) till ett renodlat LO-organ med stängda gränser och strejkförbud för andra arbetarfack än LO borde få alla att inse att det nu varken är 2006 eller 2014.

Ett tredje liberalt block som regeringsbildande koalitionspartner har störst chanser att klara både budget, klimatutmaning och andra besvärliga sakfrågor utan krypande för ytterkantspartierna. Samtidigt skulle det kunna vrida migrationspolitiken till en mer anständig nivå. Med framförallt många ledande moderaters och kristdemokraters oblyga flirtande med Sverigedemokraterna, och med det fastställda resultatet från 2018 års val så blir Annie Lööf min kandidat till statsministerposten.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 18 september 2018

Landsbygden har nyckeln till Sveriges framtid

Storstädernas splittring i centrum och periferi kan ha sin lösning i landsbygdspolitiken. Stockholms förorter har precis som Gotlands och övriga Sveriges landsbygder problem, och flera av dem är besläktade. En god politik för landsbygderna kan i många fall vara till god hjälp även för de större städerna. Och – nej, jag talar inte om livsmedelsförsörjning.

Ett gemensamt problem är att det byggs för få bostäder till rimliga kostnader. De större bostadsbolagens rent orimliga avkastningskrav (JM redovisade 22% i Stockholm 2016) har lett till att kostnaderna tillåtits skena. Det dyraste blir normen. Idag ligger kostnaden, inte priset, för att producera bostäder nära 40.000 kr per kvadratmeter – marken oräknad.. Det är jämförbart med en bil i premiumklass, och då är bilen proppad med avancerad teknik. En bostad är faktiskt mest luft.

För att skapa prispress måste kostnadsgolvet sänkas. Det billigaste måste bli billigare, det sätter prispress på det ’näst billigaste’ och så vidare i hela kedjan. Här kan landsbygdspolitiken gå före. En normalhändig person kan själv bygga sig ett hem för en bråkdel av kostnaden – om bara byggnadsnämnden tillåter. En friare byggrätt för självbyggeri utanför planlagt område bör prövas. När man hittat en rimlig regelnivå bör även de planlagda områdena befrias.

Ett annat gemensamt problem är de kriminella ligorna. ’Gängens’ narkotikahandel i storstäderna och ligornas diesel- och maskinstölder i landsbygderna har samma grundorsak – den frånvarande polisen. På de tjugo år som jag varit politisk aktiv tror jag att det går nästan lika många närpolissatsningar. Det slutar alltid med att något annat anses viktigare. En kommunalisering av närpolisen bör allvarligt prövas.

Kulturen är ett redje område som har likartad styvmoderlig behandling. Kulturpolitikens mål bör vara att så många som möjligt får möjlighet att gestalta sig kulturellt. Då behövs det småscener i närområdet. I Stockholm hade man på sjuttio- och åttiotalet ett system där det lokala föreningslivet fick en inte oanselig del av stadens kulturbudget att gemensam besluta om. Systemet kallades ’Kulturkommiteer’, ett inte så upphetsande namn men det fungerade. Förorterna blomstrade – ni som är gamla nog minns kanske Ebba Grön, som debuterade på Oasen i Rågsved. I Vällingby var jag med och drev ett galleri. Det fanns där och då ett tiotal lokala kommitteer. Här på Gotland bör de olika serviceorterna (eller vad de nu kallas i den senaste utredningen) kunna få egna kulturkommiteer med egen budget.

Förorterna och landsbygderna har många besläktade och likartade problem. Lösningarna bör också kunna vara likartade, eller åtminstone inspirerade av varandra. Gotland skulle i vissa fall kunna lära Stockholm vad som kan göras, och vice versa.

För övrigt kan en gammal man från Stånga vara lika obegriplig som en rappare från Rinkeby. Med ömsesidig respekt kan man ändå samtala med varandra. När samtalet väl är igång kommer vi att hitta lösningarna. Vi möts på torgen.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 11 augusti 2018

Olyckligt att Gotlands Allehanda sprider falska nyheter

I Gotlands Allehandas ledare den 8 augusti (2018) skriver Mats Linder om polishusbygget i Rinkeby (Stockholm) att ”bygget har försenats eftersom man hade svårt att hitta något byggbolag som var dumdristigt nog att ta uppdraget”.

Eftersom jag ofta är i Tensta – granne med Rinkeby – så har denna ryktesspridning intresserat mig. Ursprungligen kom påståendet från Sveriges Television i mars 2017. Redan veckan efter kunde Sveriges Radio i ’Medierna’ visa att detta var en falsk nyhet, och i juli 2017 tilldelades NCC uppdraget och de bekräftade att de varit med hela tiden. Även Skanska har öppet bekräftat att de var intresserade av projektet. PEAB förstod inte påståendet om ’farligt i Rinkeby’- ”inte en punkt på agendan”, de hade flera andra pågående projekt i Rinkeby. SVT:s påstående var fel på alla punkter.

Stockholms förorter har precis som Gotlands landsbygder problem, flera av dem är besläktade. Men att låna sig till falsk ryktesspridning hjälper inte de som verkar eller bor där. Jag hoppas förstås att detta var ett enstaka misstag.

 

Publicerat som kommentar på Gotlands Allehandas ledarsida 10 aug 2018

På torget ryms många åsikter

Lönelördag och solsken, en bra dag för politisk aktivitet på Östercentrum. Lite förvånande är vi (Liberalerna) det enda politiska partiet som bjuder upp till diskussion. Men vi är inte de enda opinionsbildarna på plats: ’Nej till Nato’ har med sig banderoller och högtalare och håller vad man kallar appellmöte.

Det som förenar våra två grupper är att vi tror på möten med människor. Både de och vi går runt med budskap skrivna på A5-blad, och det förefaller som om de har samma typ av trevliga samtal som vi har. Båda tillämpar vi den föreningsfrihet som liberaler kämpade fram på1800-talet. Det är inte alla förunnat.

På ett avstånd från Gotland som motsvarar Visby – Nynäshamn tur och retur råder en annan ordning. (När – Sovjetsk i Kaliningrad, 320 km). Med president Putins goda minne mördas politiska motståndare på öppen gata. Sådana som vi på torget, som båda menar att den nuvarande regeringen gör fel, förföljs i Ryssland av hela statsapparaten. Förhoppningarna från 90-talet, att Ryssland skulle bli ett ’normalt’ europeiskt land, har helt kommit på skam. När liberala strömningar motarbetas slutar det med ofrihet och våld. Ryssland startar idag krig i sina grannländer.

Samarbete skapar fred. Även militärt samarbete skapar fred. Inom ramen för Nato så samarbetar ärkerivalerna Grekland och Turkiet. Inom EU så samarbetar länder som tidigare hade ’olösliga’ gränskonflikter. Europaparlamentet ligger i franska Strasbourg. Det är en placering med djup symbolik, få regioner har varit så krigshärjade som Alsace / Elsass. Den franske eller tyske härskare som just då hade starkast här ’återtog’ området genom att bränna byar och mörda folk. Idag träffas deras efterträdare i parlamentsbyggnaden och röstar om framtiden. Samarbete ger fred.

Gruppen ’Nej till Nato’ ser inte Nato som ett samarbetsprojekt. Under ett trevligt samtal med en av företrädarna kunde vi enas om vår oenighet. De ser Nato-medlemmarna som lydiga undersåtar till USA.

USA:s utrikespolitik blir i deras agitation att ’Nato har gjort’ än det ena eller det andra. På många sätt sprider de felaktiga fakta. Totalt fel blir det när de hävdar att Nato invaderade Irak 2003. Tvärtom – i själva verket så vägrade Nato att invadera, så USA fick kriga på egen hand. I stort sett så har ’Nej till Nato’ fel i allt. Men de har rätt till sin åsikt.

I ett långsiktigt samarbete över tid så kan en partner förändras, och man gillar inte alltid förändringen. Polen och Ungern ingår i EU, och deras respektive regeringar för en förkastlig politik. Men genom att de är med i EU går det att påverka dem med mjuk makt. På samma sätt med USA och Turkiet i Nato. Möjligheten att hålla dem på mattan ökar. Samarbete ger fred.

Vi liberaler gillar demokrati, öppenhet och samarbete. Om EU är fredsbygget, så är Nato försäkringen. Tack vare båda så tillåts många åsikter på torget. Vi i Liberalerna säger ja till både Nato och EU, och behöver inte förvanska fakta för att försvara oss.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 29 maj 2018

’Nej till Nator’ replikerade  på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018, se kommentarsfältet nedan

Repliken besvarad på Gotlänningens (GT) ledarsida 5 juni 2018

Facit efter sju (s)-år: underskott

Det är bra att Filip Reinhag och jag är överens om att regionens ekonomi fortfarande inte är bra. Det är en välkommen balansering av uttalandet om ett ”överskott på 60 miljoner”.

Jag återkommer till budgeten, men först ett förtydligande om Uppsala universitet: Min text gick tydligen att tolka som att Uppsala universitet just nu argumenterar för ett extra bidrag. Det jag refererade till rörde diskussionen kring den statliga budgeten 2015.

Med exemplet vill jag visa att det inte är ”av Gud givet” att Uppsala universitet alltid kommer att bedriva verksamhet på Gotland.

Men det borde vara en självklarhet – även för Socialdemokraterna – att Region Gotland vill att det ”för alltid” ska bedrivas kvalificerad utbildning i Campus Gotlands lokaler. Därför är Socialdemokraternas ambition att sälja den strategiska fastigheten obegriplig. Har man väl sålt en fastighet har man ingen rådighet över den.

Vad gäller Socialdemokraternas förslag till regional budget för 2018 så finns det mycket att säga om både siffror och argumentation. Filip Reinhag skriver korrekt att nämnderna fortfarande går med förlust. Det betyder att regionens dagliga verksamhet inte går runt, ekonomin blöder. Det är försäljningar och skicklig bokföringsteknik som ger ”överskott på 60 miljoner”.

Det är lätt att tro att all verksamhet då skulle vara misskött, men så är det inte. Den nu tragiskt nedlagda kulturnämnden (under Filip Reinhags ledning) visade till exempel ett litet överskott nyligen.

Det är oförmågan att hantera sjukvården som är det stora problemet. Av skäl som inte går att förstå väljer man att misshushålla med både personal och primärvård. Tidningen Vårdfokus, sjuksköterskornas fackliga medlemstidning skriver ”Lägst löneökningar och lägst medellön redovisas från Region Gotland”. Det är inte sjuksköterskornas löner som ger sjukvårdens problem. Det är den politiska oförmågan att skapa ett modernt sjukvårdssystem med patientnära vård.

Oförmågan att styra en komplicerad verksamhet visar sig i en svag ekonomi.

Bokföringsteknik i all ära, men sanningen är att efter sju års socialdemokratiskt styre går verksamheten fortfarande back. Även där är Filip Reinhag och jag överens. Men jag tycker inte att det är bra.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 23 oktober 2017

(S) misslyckas återigen med ekonomin

Just nu presenteras den ena valfläskbudgeten efter den andra. På både riks- och regionplan står socialdemokrater och gör sig breda över ”satsningar” och ”ordning och reda”. I en ledarkrönika antyder Filip Reinhag att de skulle ha lyckats vända regionens ekonomi.

Antyder – för han vet att de inte har fått ordning på ekonomin. Att sälja ärvda tillgångar för att betala hyran är inte att ha ordning på ekonomin.

Erik Fransson skriver i en ledare att kompetensförsörjningen är ett växande problem. Detta gäller förstås också på Gotland. Det är då rimligt att fråga sig varför Socialdemokraterna av valtaktiska skäl vill äventyra kompetensförsörjningen på Gotland. Varför vill (S) sälja Campus Gotland (de byggnader som inrymmer högskolan), när man vet att Uppsala universitet ligger snubblande nära att lämna verksamheten.

Uppsala universitet kräver ett riktat bidrag för att driva verksamheten på Gotland. Det lär röra sig om något tiotal miljoner kronor. För något år sedan skulle det statliga bidraget dras in, och Uppsala meddelade att man i så fall avsåg att lämna ön. Bidraget blev kvar.

Den tilltänkta köparen är direkt underställd Uppsala universitet, och om Uppsala universitet flyttar så försvinner behovet av fastigheterna på Gotland. Med stor sannolikhet så kommer de då att säljas, igen. Region Gotland kommer att ha noll möjligheter att styra över användningen, till exempel ett nytt samarbete med något annat lärosäte.

Campus Gotland är en strategisk fastighet. Strategiska fastigheter bör man behålla rådigheten över. Men för Socialdemokraterna är en hägrande valvinst tydligen viktigare än långsiktig kompetensförsörjning på Gotland. Man säljer allt som går att sälja. Det bör man ha minne när de olika regionråden skryter över sin budget.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 20 oktober 2017

Replik

Replik från Filip Reinhag publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 21 oktober 2017

Svar

Facit efter sju (s)-år: underskott

Någon-annan-ismen regerar

I spåren av samarbetshaveriet inom ’samarbetsregeringen’ så förs just nu diskussionerna kring de olika ministrarnas lämplighet, formella ansvar och vilket förtroende man bör ha för deras agerande.

Givet det som är allmänt känt så verkar det som om Anna Johansson (fd infrastrukturministern) är den som är minst klandervärd. Hon får gå därför att hennes organisation på departementet inte fungerade. Men på det personliga planet verkar hon ha gjort allt rätt, den felande generaldirektören fick sparken när ministern fick reda på ärendet.

Ministrarna Ygeman och Hultqvist däremot verkar inte förstå vad ’personligt ansvar’ innebär. Mest anmärkningsvärt är Anders Ygemans agerande. Ministern med Säpo inom sitt område. Ministern som enligt egen utsago undertecknade ett julkort med  Ainornas Aina. Den ministern reagerade med en gäspning när han fick information om ett pågående brott mot rikets säkerhet.

Det har vid olika tillfällen kommit förslag om att stifta en lag om civilkurage. Mest konkret var en utredning tillsatt 1996 av den dåvarande s-regeringen. Det skulle vara straffbart att underlåta att avslöja en straffbelagd gärning om avslöjandet hade lett till att gärningen helt eller delvis hade kunnat förhindras. Även alliansregeringen tillsatte en liknande utredning. Hittills har det dock inte blivit någon civilkuragelag.

Hade s-regeringens utredningsförslag blivit lag hade nog Ygeman fällts. Men ministrar bör inte bara hålla sig inom lagens råmärken, vi bör förvänta oss mer av dem – oavsett om vi tycker om deras politik eller ej. Det rimliga agerandet från Ainornas Aina hade varit att försäkra sig om att det pågående brottet stoppades. Inom ’samarbetsregeringen’ borde det ha varit fullt naturligt att lyfta luren och kontakta en ministerkollega, och åtminstone fråga vad de håller på med. Ygeman borde ha fått gå alldeles oavsett hot om misstroendeförslag eller ej.

Detsamma gäller för Peter Hultqvist. Statsminister Löfven försvarar sin försvarsminister med att Hultqvist inte hade formellt ansvar för varken Transportstyrelsen eller Säpo. Det är korrekt. Men i själva ordet ’ansvar’ ligger också betydelsen ’ansvarskänsla’. Hultqvist säger själv att han redan i mars 2016 fick reda på att en annan myndighets verksamhet utgjorde ett hot mot rikets säkerhet. Vad gör han då? Jo, kollar den egna taburetten och säger sedan att resten är inte hans bord. Någon-annan-ismen personifierad!

En person som får reda på ett hot mot riket, och inte agerar för att försvara riket mot det hotet bör rimligen inte vara försvarsminister. Oppositionen gör helt rätt som kräver att Hultqvist avgår.

Publicerat på Gotlänningens (GT) ledarsida 3 augusti 2017

Björklund var bra – Birgitta blir bra

Det påstås blåsa upp till en strid om ordförandeskapet i Liberalerna. Det är alltid fel tid för en strid – vi borde likt miljöpartiet ha tidsbegränsade mandat. Då blir växlingen en naturlig process och inte en strid. Men att nominera kandidater inför ett årsmöte kan väl inte anses som en strid – det är ju den normala gången.
 
Med det sagt:  Jag trodde på Jan när han blev föreslagen (’Björklund blir bra’), och han har inte gjort mig besviken. Dessutom är han trevlig, jag gillar honom.
Däremot: För en stor organisation är en toppledare inte person utan en resurs. Jag tror att ’resursen Björklund’ är förbrukad och att ’resursen Birgitta’ kan ge oss en behövlig ny framtoning.
Den ledartrojka som Uppsala har nominerat, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström och Christer Nylander är bland de starkaste startfälten som något parti kan mönstra. Det vore dumt att slarva bort den möjligheten. Björklund var bra – Birgitta blir bra.