Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO. Det är bra. Liberalerna/FP har sedan åtminstone 1995 hävdat att Sverige bör vara solidariskt med de andra demokratierna i Europa, och alltså hjälpa dem om de blir angripna.
Solidaritet kostar, och kostar på. Socialdemokraterna sjunger vackra visor om internationell solidaritet den 1 maj, men resten av året stänger de dörrar. Det är en gammal socialdemokratisk tradition. ”Vi orkar inte ta emot för många zigenare”, sa Olof Palme 1969 och utvisade 47 romer som flydde förtryck och sökte fristad i Sverige. När kriget i Ukraina var under uppsegling deklarerade Magdalena Andersson att ’andra’ får ta ansvar ’den här gången’ (DN 18/2).
På samma sätt har man historiskt resonerat om NATO. Andra har stridit för att socialdemokraterna ska kunna säga att ’alliansfriheten har tjänat oss väl’. Inte ens nu, när Ryssland startade ett medeltida utrotningskrig, var tanken på solidaritet något som besvärade den socialdemokratiska regeringen. ”Min första och sista fråga är vad som bäst tjänar Sverige och det svenska folkets säkerhet” (SvD 27/2). Det blev matransoner och hjälmar till de angripna, och arga mejl till Putin.
Men nu har Socialdemokraterna återigen tagit guldmedalj i kappvändning. Den 8 mars menade de att en NATO-ansökan skulle ’destabilisera läget i Europa’ (SvT 8/3). I söndags hade de ändrat sig. Men inte av solidaritet med övriga hotade demokratier, utan av egenintresse: Sverige [behöver] de formella säkerhetsgarantier som kommer med ett medlemskap i Nato, skriver de nu på sin webbplats.
Att partier ändrar ståndpunkt är varken fel eller ovanligt. Liberalerna hade en lång och intensiv debatt före sitt vägval – alla kunde följa den interna våndan i pressen, och inte alla av oss gillade beslutet. Men det var inget hymlande i busken. Om det inte finns tid för ett stort Landsmöte, samlas istället 68 valda ombud, partistyrelse, riksdagsgrupp och EU-parlamentariker till partiråd. Ofta direktsänds mötena via webb eller SvT24. Kongressbeslut gäller, ve den ordförande som tänjer på detta.
Socialdemokraternas tradition är däremot den slutna klubbens styre. Ett kongressbeslut betyder inget om ordföranden har ändrat sig. Då sammankallas partistyrelsen, diskuterar i ett slutet rum och kallar sen till presskonferens för att meddela vad medlemmarna nu ska tycka. En ledande gotländsk s-politiker bekräftade detta i SR P1 den 9 maj: ’Jag kommer ha stort förtroende för att socialdemokraterna…har [vårt] bästa för ögonen’. En devot inställning till att ledaren alltid vet bäst, och att lilla jag inte behöver bekymra mig.
En röst på socialdemokraterna är inte en röst på ett partiprogram, utan mer ett personval på yttersta partieliten. Det är en enorm skillnad gentemot Liberalerna, även lokalt på Gotland. Jag hoppas att fler kommer upptäcka det.