Det byggs alltid för lite, och det som byggs är alltför dyrt. I goda tider kan byggmästare skapa bostadsprojekt som eventuellt är bärkraftiga i Stockholms innerstad. Men det ger en kostnadsnivå som gör det olönsamt att bygga utanför huvudstadens tullar. När nu kostnaden för det lånade kapitalet stigit till historiskt sett normal-låga nivåer så kraschar byggmarknaden när kalkylerna spricker. Eftersom byggmarknaden förefaller vara en ohelig allians mellan byggmästarna och ledande LO/s-politiker så ropas det friskt på offentliga ingripanden. Antingen göra det billigare att få kapital, eller ändra i regelverken så att bullrigare och trängre bostäder ska kunna säljas till de gamla priserna.
Nej, jag har inte bytt till något parti med ett litet (r) på namnslutet. Men som industrigubbe blir jag förtvivlad när jag ser hur byggbranschen verkligen fungerar. Ett uppdrag som suppleant i Gotlandshem har givit tråkiga insikter, och det är inte Gotlandshem som står för tråkigheterna.
Om byggbranschen hade varit en riktig industri, så hade man utvecklat både produkterna och processerna. En jämförelse: För hundrafemtio år sedan byggdes de första bilarna hantverksmässigt, för hundra år sedan uppfanns det löpande bandet, och idag mäts tiden för slutmontering av en bil i minuter och sekunder. De gårdssmeder som satte ihop de första bilarna skulle nog inte känna igen sig någonstans. Däremot skulle de byggare som reste Visbys gamla magasin nog snabbt känna sig hemma vid dagens byggarbetsplatser. Massor med manuella moment, skottkärror, sågbockar och ett evigt klättrande och bärande – och dödsfall.
Dessutom förutsätts det bli fel redan innan byggstart. Inom bygg så är ’relationsritning’ ett begrepp – det är ritningen som talar om hur det blev. De underlag som finns från början innehåller per definition så mycket fel att de inte duger som dokumentation när bygget är klart. Då ska man också veta att även just nu i lågkonjunktur så produceras det tiotusentals lägenheter. Det är ingen liten serie ur ett industriellt perspektiv. Fundera på vad som skulle ha hänt om en halvkomplicerad produkt, t.ex en diskmaskin, hade byggts utan fungerande underlag.
Det som har hänt är att ett skråtänkande har låst utvecklingen totalt, samtidigt som de starkaste aktörerna inte har några incitament för att effektivisera. Gotlandshem har inte en chans att sätta emot. Det borde däremot branschorganisationen Allmännyttan ha. Att inte den samlade offentliga upphandlingen av bostäder kan samla sig och ställa moderna krav på sina leverantörer är ynkligt.
Tillverkaren av en diskmaskin har data ned till minsta skruv, och vet ofta på minuten när hur lång tid det tar att slutmontera produkten. Allmännyttans leverantörer har aldrig ens fått frågan – klart att de sitter proppmätta och väntar på statliga pengar.