En valarbetares noteringar – lördag 9 september

Mediestormen kring leijongate har väl lagt sig nu, åtminstone så finns den inte på Expressens eller Aftonbladets löp längre. En lustig iakttagelse som alla valarbetare på Vällingby torg gjort (även de andra partierna), är att det var oändligt mycket större i media, än bland ”allmänheten”. Faktum är att de enda som kommenterat dataintrånget till mig, är de som på något sätt har en tidigare relation till mig; grannar, båtklubbskollegor eller andra bekanta. Nästan ingen ur ”allmänheten” har kommenterat det inträffade. Det är lite konstigt.

– – –

En dam besökte valstugan häromdagen och var bekymrad över att vi ”ville sälja sjukhusen till börsbolag”. Det hade hon hört från säker källa, det stod ju på ett anslag på socialdemokraternas valstuga, att vi hade en färdig lista och plan. Om det är något ämne som kan trigga mig, så är det just detta – den så kallade privatiseringen.

Påståendet är fel på tre sätt:

  • För det första så finns det ingen plan, lista eller annan strategi för att privatisera några sjukhus.
  • För det andra så handlar det inte om att sälja några sjukhus. Det som diskuteras är att arrendera ut driften av sjukhus. Man skriver ett kontrakt, och om kontraktet inte efterlevs så tar man (Landstinget) tillbaka arrendet.
  • För det tredje, så är det fel att detta skulle vara något av ondo. Det vore en välsignelse om Landstinget kunde arrendera ut sina verksamheter till kunniga entreprenörer. Det skulle effektivt lägga en slags ostkupa över verksamheterna, så att klåfingriga politiker inte kan komma och pilla i detaljer. Landstingets läkare lägger bara 30% av sin tid på patienter. Det är inget de själva valt, det är ett resultat av politiska beslut.

Jag och damen diskuterade detta en kort stund, och vi konstaterade att ingen av oss hade levt idag, om det inte hade varit för de duktiga aktiebolagen. Före aktiebolagens tid – säg tex 1700-talet – så hade vi troligen dött redan som barn. Om inte då, så hade åtminstone jag strukit med för en femton år sedan. (Jag blev sjuk och fick ligga på sjukhus en tid. Det var inga politiker eller landsting som hade uppfunnit de verktyg eller mediciner som kurerade mig.) Hon sade sig vara över 65, så även hennes 1700-tals-odds var dåliga.

Jag tycker att mina borgerliga politikersyskon ibland är lite fega när det gäller att ta denna diskussion med vänsterblocket.

– – –

Jag har några eftermiddagar stått i Åkermyntan (ett ännu mer lokalt köpcentrum) och delat ut material. Jag står oftast ensam – folkpartiet är inte ett jättestort parti. Flera gånger så har det också funnits representanter för andra partier (läs (s) och (m) )där. Det lustiga är att när de står där, flera stycken från samma parti, så orkar de bara vara i tjänst 10 – 15 minuter. Sedan börjar de prata med varandra, stå i ring, och ibland till och med gräla om det senaste interna mötet.

Idag så stod jag, och sex stycken från ”ett annat parti”. Under den tiden så lyckades de – alla sex tillsammans – få ut ungefär hälften så mycket material som jag fick ut under samma tid. Pladderskaft – kan inte säga bättre. Och, jag lovar, de hade flera kandidater som var mycket sötare än jag.

I natt ska jag gå nattvakt i båtklubben. Uff! Jag lär inte vara så förtvivlat morgonpigg i morgon.
På återseende. /Leiph