I radions OBS i P1 så förs det en debatt om borgerlighetens kulturpolitik. Nästan alla debattinlägg har i skrivande stund (3 mars 2008) diskuterat vilken kulturyttring som ska få bidrag, eller inte. Det tycks stå en strid mellan marknadsivrare och kulturarvsförsvarare.

Men – med ett undantag – så gör sig debattens deltagare alla till uttolkare av en klassiskt konservativ syn på kulturpolitiken. En mecenat ska dela med sig och ge allmogen tillgång till god kultur. Eller möjligtvis låta bli att beskatta allmogen, så att den kan välja själv.

Var är den liberala synen i denna debatt. Den liberalism som strävar efter att stärka individen, och skapa individualister – vem strider för den?

Hitills i debatten så är journalisten Karin Olsson det enda undantaget. Hon lyfter fram utbildning som ett viktigt inslag i kulturpolitiken. I detta så delar jag hennes inställning.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Liberala politiker bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det behövs för att varje dag återerövra demokratin.

Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig.

Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar.

På samma sätt som den liberala rättspolitiken bör sträva till att skapa balans mellan starka grupperingar och den enskilde individen, så bör kulturpolitiken sträva efter att skapa balans mellan individen och de röststarka grupperingarna.

Den starkaste “grupperingen” är staten, med sin rätt att utöva våld.

Den liberala staten måste – faktist – uppmuntra sina medborgare att till att vara obstinata, ifrågasättande och – kunniga.

I huvudsak ska kulturpolitikens mål vara att göra många medvetna om, och vana att utnyttja, yttrande- och tryckfriheten.

Tesen är att den som stärkts och tränats i att gestalta sig på olika sätt också blir ofta också frimodig i att uttrycka sin åsikter. Vågar man stå för en målning, vågar man också stå för en åsikt.

Historisk empiri tycks ge stöd för teorin, det är ingen slump att man talar om kampsånger. 1800-talets frikyrkor präglades framförallt av sång, både i Sverige och i den amerikanska södern. I Sverige ledde det till demokratisering, i USA till medborgarrättsrörelse.

Därför behövs kulturskolorna och studieförbunden. Det behövs kulturföreningar för amatörer, och halvproffessionella. Och basen och bredden behöver en elit att sträva till och uppmuntras av. Och alla behöver de historiska referenserna och erfarenheterna.

Den liberala kulturpolitiken måste se till att alla dessa aktörer finns och kan verka. Men utan att några politiker ska kunna komma dit och försöka påverka.

Därför är marknadslösningar det bästa, så långt de fungerar. Men det är inte givet att alla amatörsalonger klarar sig på sponsorer. Ett visst inslag av offentliga medel behövs. Kanske stiftelser vore bättre än politiska kulturnämnder.

Men det är detaljer, det viktiga är att den liberala kulturpolitiken leder till många obstinata, ifrågasättande och – kunniga medborgare.

Det behövs. Det är politik. Det behövs verkligen en ny slags politisering av kulturpolitiken.

_______________________________

Intressant? Andra bloggar om: kulturstöd, kulturpolitik, yttrandefrihet

Folkpartiet kommer (med stor sannolikhet) att anta Cecilia Wikströms m.fl. förslag till kulturprogram. De delar som programmet behandlar, eller medvetet avstått från att behandla, har diskuterats, och mycket klokt har redan sagts. Jag tycker programmet är en bra utgångspunkt.

Men jag upplever det som en brist att programmet i stort sett endast behandlar den del av det subventionerade kulturlivet där de flesta av oss endast deltar som kulturkonsumenter. Med ett undantag för barnkulturskolor, så nämns ingenting om alla de kulturutövare som inte ryms inom eliten. I brist på bättre uttryck, så får begreppet amatörer duga. Det är tråkigt, särskilt ur perspektivet att vi ska försöka mejsla ut vad som är en liberal kulturpolitik – till skillnad från en socialistisk eller konservativ dito.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet.

Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Demokrati och frihet måste alltid återerövras. Samhället bör därför också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.

Den som på något sätt övas i konstnärlig gestaltning, till exempel att uttrycka sig genom måleri, ett musiksolo eller tolka en text på scen, övas också i att uttrycka en åsikt. I konsten finns både fakta och åsikter, fantasi och kunskap. Den som gör en viss tolkning, kommer att få försvara och motivera denna. Det är svårt att se någon bättre – opolitisk – skola för rätten att utnyttja sin åsiktsfrihet.

Ett avsnitt om amatörkultur bör komplettera det nuvarande programmet. Det bör behandla frågorna kring stöd till studie- och kulturcirklar, föreningslokaler, kulturföreningar och mycket mer av det som ligger mellan gräsrot och elit. Det bör också påpekas att det inte finns något motsatsförhållande mellan topp och bredd. Både förebilder och återväxt, och allt däremellan behövs.

____________________________

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: kultur, kulturpolitik, wikström, folkpartiet, landsmöte

Jag skrev en kommentar på subjektiv.se med anledning av artikeln “Rocking the Right“. Den kommentaren blev lätt oläslig, jag missade väl någon html-kod någonstans, så jag återpublicerar och utvecklar den här också.

Daniel: “Jag har helt enkelt kommit till insikt om att bra musik måste komma från nåt slags vänsterhåll.”

Leiph:

Nåja, det är väl en sanning med modifikation. Om det varit sant så hade ju proggrörelsen erövrat världen på 70-talet.

Fast om du menar ‘bra politisk rock’ så håller jag med. Rocken är i princip västvärldens musik, och väst lever i liberalt demokratiska marknadsekonomier. De som är mot detta sjunger sina protestsånger. De som är för sjunger om annat.

Vill man höra politiska texter för en liberal demokratisk marknadsekonomi, så måste man åka till Kurdistan, Kina, Vitryssland eller så. Där är de åsikterna bara möjliga i källarlokalerna. (OK, inte alltid rock – men ‘ungdomsmusik’ kanske…)

F.ö så är Blå Tågets orginaltext till Staten och Kapitalet en utmärkt nyliberal kritik av sosse-sverige.

Om man vill finna sant rebellisk musik, dvs musiker som står i opposition till en repressiv regim, så finns en bra källa hos FreeMuse .

Radioprogrammet Konflikt i P1, 10 juni 2006, ungefär en halvtimme in är också en bra källa: “…samtal om musikens makt och medlen mot den med Marie Korpe, chef för den internationella organisationen Freemuse som kämpar för musikers rätt till yttrandefrihet i världen, Jonas Otterbeck, islamolog vid Malmö högskola, Mats Einarsson, livemusikproducent på Sveriges radio…”

En nyhet för mig var att hårdrock upplevs som samhällsomstörtande i en stor del av den (repressiva) muslimska världen. Underbart! Min musiksamling har fått en rebellisk upprättelse.

Jag var lite optimistisk, när jag skrev att jag fixar lokal till den 11 mars, men det blir den 1 juni i stället.

Då håller vi (nätverket Kulturliberaler) ett seminarium i Riksdagshuset på temat “Kan kulturpolitiken stärka yttrandefriheten?”

Seminariet kommer att hållas torsdagen den 1 juni, mellan 18:00 och 20:00 i Skandiasalen i riksdagshuskomplexet. Entrén ligger vid Västerlånggatan 1. Seminariet är öppet för allmänheten, dock (troligen) efter anmälan eftersom det hålls i Riksdagshuskomplexet.

Paneldeltagare är:

Birgitta Englin, Riksteatern
Håkan Holmberg, Uppsala Nya Tidning
Kristian Karlsson, Timbro
Tomas Lappalainen, LO-tidningen
Staffan Rydén, Dramaten

Talarna inleder med en kort betraktelse på ca 10 minuter var, därefter panelsamtal med plats för frågor från publiken.

Seminariet kommer att webb-sändas med hjälp av Riksdagens tekniker, på samma sätt som deras debatter webb-sänds. Det kommer också att vara möjligt att se sändningen i efterhand. Dessutom kommer jag att försöka få till en telefonuppkoppling så att även webb-publiken kan ställa frågor till panelen.

Jag skrev tidigare om att jag saknade diskussionen kring de olika kränkningarna av yttrandefriheten. Jag menade att kulturpolitiken skulle kunna vara ett (av flera) verktyg för att stärka yttrandefriheten, och den allmänna medvetenheten om yttrandefriheten.

Och det ska jag villigt erkänna: Jag trodde att jag var tidigt ute med den uppfattningen. Men jag blev glad när jag upptäckte att jag hade fel – jag var absolut inte först. Fp riksdagsmannen Lennart Kollmats har hållit fanan högt under en lång tid.

Under “Snövit-striden” 2004 skrev han

– Konsten kan och ska vara provocerande, få oss att reflektera och tänka. Folkpartiets försvar av yttrandefriheten är inte ett sätt att gömma sig i debatten, utan att ge möjligheter till motreaktioner mot det vi tycker är fel.
– Hur mycket vi liberaler än försvarar Israels rätt att leva och tar avstånd från antisemitism och självmordsbombare kan vi aldrig acceptera angrepp på yttrandefriheten.

När Östasiatiska muséet vek ner sig för kommunisterna i Kina, och tog bort ett verk om Falun Gong (2005) :

– Konsten ska vara fri, även om den är provocerande och känslig – inte minst i förhållande till ett land som trampar de mänskliga rättigheterna under tunga fötter genom omfattande avrättningar, fängslande av oliktänkande, ockupation av Tibet och ett ständigt hot mot Taiwan.

När chefen för Världskulturmuseet plockade ner en tavla efter påtryckningar från en muslimsk grupp, och förklarade sig med : ”Vi borde inte ha hängt upp den, hade vi haft bättre tid hade vi kunnat kolla med publikgrupper först, men det gjorde vi inte.”

– För mig innebär uttalandet att hon uppenbarligen inte anser sig ha självständighet nog att klara ut vilka konstverk som ska visas på museet. Vilka publikgrupper ska konsulteras i fortsättningen? Är det bara vissa religiösa grupper eller gäller det alla? Eller är det andra grupper som kan störas av att se vissa konstverk?
– Nej, konsten måste vara helt fri från sådana funderingar. Konsten är ett av få ställen där man kan få lite frisk luft. Den ska kunna skapa oreda i ordningen och ruska om.

Nu har jag fått veta att Lennart Kollmats inte ställer upp till omval i höstens val. Det blir en förlust.

Det börjar bli ganska många spår i snön nu, yttrandefriheten sitter löst i Sverige. Den formella friheten kommer nog att finnas kvar i lagrummen, men alltför mågna tecken pekar mot att det behövs ett aktivt försvar. Mer om det längre ner, först lite pressklipp som argumentationsstärkare.
____________________
UD “Samtalar” med ett webbhotell om en av deras hyresgäster.

Thomas Bodström i DN:
“Tanken är förstås inte att man ska bugga tidningsredaktioner. Men en tidning är rätt så lätt att starta. Därför behöver vi en särskild bestämmelse.”

Örnsköldsviks Allehanda med anledning av Göran Perssons hot mot Carl Henrik Svanberg:
“Behövs egentligen någon Lars Ohly när vi har en statsminister som hotar näringslivet med socialism när en av dess företrädare för ovanlighetens skull gör ett privat och allmänt hållet politiskt uttalande?”

När myndigheterna och ministrarna hotar, börjar självcensuren gro. Självcensur är inte respekt, det är rädsla.

Magnus Norell i Expressen:
[Ett problem är] vår mentala självcensur som reflexmässigt infinner sig när vi ser den ilska som teckningarna framkallat – även om det vid det här laget borde stå klart att en stor del av alla demonstrationer inte har speciellt mycket med religion att göra längre utan handlar om politiska frågor.

Liber stoppade en flera år gammal skolbok:
Under måndagen stoppades tillfälligt försäljningen av en av Almqvist & Wiksells läroböcker i religionskunskap där två illustrationer utgjordes av medeltida muslimska konstverk föreställande profeten Muhammed. Illustrationerna ifrågasattes i vissa massmedier som en följd av den häftiga debatt som nu pågår i fråga om avbildningar.

Spray stängde en webbplats:
Internetleverantören Spray stängde på måndagen en hemsida som tillhör ett litet bokförlag som publicerat en av de omtalade Muhammedkarikatyrerna. I en kommentar på sidan antyds att Muhammed var en pedofil.- Det här är känsligt material, även om det inte är direkt olagligt, säger Danny Aerts, vd på Spray, till DN.se.

____________________

Jag skrev tidigare att en av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.

Jag vill därför se att ett konkret arbete börjar nu, bland de som säger sig vilja värna yttrandefriheten. Manifestationer i all ära, men det behövs även ett långsiktigt arbete. Entusiaster behövs för att starta saker och ting, men organisationerna behövs för att skapa fortvarighet.

Jag vill därför se att vi startar arbetet nu!
Jag föreslår att vi ses den 11 mars.

Jag fixar lokal (i Stockholm) – vilka kommer?

ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
Universal Declaration of Human Rights

“Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Att denna deklaration är översatt även till svenska kan vara värt att påminna sig i tider som dessa. (DN den 10 februari 2006)

Timbros rapport om hot mot företagsledare passar också bra in i sammanhanget. (Minns GP:s uttalande om att brännmärka de som inte talade väl om socialdemokraternas Sverige.)

Lite nu och då så bryter det ut en debatt om huruvida det är rimligt att med skattemedel subventionera olika former av kulturyttringar. Nu senast så såg jag två bloggposter (här och här) hos Henrik Alexanderson i ämnet. Henrik menar (tolkar jag) att eftersom all kulturpolitik i landar i en subjektiv värdering om vad som är skyddsvärt, så bör kulturpolitiken avskaffas. Alla kulturyttringar bör stå på sina egna ben. “Varför skall alla tvingas betala för somligt, samtidigt som annat får klara sig på egen hand?”

Initialt så är det förföriskt enkelt att hålla med Henrik. Det går inte att hävda att klassisk balett är en bättre kulturyttring än luftgitarrövningar. Dagens kulturpolitik är ett arv från den tiden då de som hade råd höll “salonger” för att underhållas av artisten på modet. Den folkliga kulturen fick alltid klara sig på egen – kommersiell – kraft. Därför bör dagens kulturpolitik kritiseras och reformeras.

Men jag menar att de som vill avskaffa kulturpolitiken helt, utifrån en nyliberal eller libertianistisk ståndpunkt, misstar sig.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Det motsatta gäller också: Bland de första som drabbas av ett hårdare “yttrandeklimat” är konstnärerna. Man behöver inte gå till trettiotalet, det räcker med december 2005: Wiens borgmästare konstaterar att EU-kritiska målningar bör tas bort, det är inte konst; danska tecknare hotas efter att ha målat bilder som är misshagliga för religiösa fanatiker.

Eftersom “samhället” idag blir nästan synonymnt med den politiska sfären, så menar jag att det finns ett behov av en kulturpolitik. Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar. Kulturpolitikens främsta syfte bör vara att göra det möjligt för många att utöva sin yttranderätt. Därför anser jag att det behövs kulturpolitik.