“Annars är det väl lite tungt i librörelsen idag”, stod det i ett tröstande sms från en vän. Visst, som valarbetare på torget så hade jag önskat att all denna uppmärksamhet hade haft vårt politiska program som tema. Inte att några ungdomar med mindre gott omdöme ägnat sig åt dataintrång.
Väldigt många bloggare har skrivit bra om detta. Jonas Morian och Lennart Regebro beskriver det rent tekniska, vad som faktiskt har hänt. De verkligt skyldiga ska rannsakas av polis, det är bra. Sedan rullar den vanliga såpan på, X får avgå därför att Y inte stoppades eller Z inte meddelades. Det är trist, men förmodligen nödvändigt.
Denna gång var det ungliberaler som passerade gränsen. Nyss var det några andra ungdomsförbund ännu tidigare var det någon minister som trixade med sin fotbollsförenings intäkter. Det finns fler.
Jag tror att det finns ett mönster i alla dessa händelser, och jag tror att den gemensamma nämnaren kan stavas ‘yrkespolitiker’. (Ungdomarna i ungdomsförbunden är förvisso inte yrkespolitiker i ordets egentliga bemärkelse, men de har sin yrkesmässiga inkomst från genompolitiserade miljöer.) Yrkespolitikern har ingen normal arbetsgivare, kraven på leverans är väldigt diffusa, de är både hårda och samtidigt obefintliga. Framförallt de som arbetar i opposition lever i en miljö där det ständigt gäller att svara på motpartens olika förslag och utspel. Den valfeber som Kjell-Olof Feldt beskrev i sin bok, är ständigt pågående i dessa miljöer.
Jag menar att detta skapar en slags ständigt pågående stridsstämning, där det är lätt att tappa sans och balans. Framförallt om man saknar referenser till vanliga arbetsplatser. Ungdomarna i ungdomsförbunden saknar den referensen rent naturligt, de har inte hunnit få någon yrkeslivserfarenhet. Även så kallade ärrade politiker tappar också ofta bort dessa referenser, de har levt så länge i den politiska pseudoverkligheten så att de glömt hur det är på ett vanligt jobb.
Jag har inte mycket till övers för miljöpartiets politik av idag, men de har en god tanke bakom sin interna rotation. Efter ett visst antal år på en viss förtroendepost så måste man lämna den posten. Gustav Fridolin uttryckte detta på ett bra sätt i sin artikel “Dags skaffa ett riktigt jobb!” i Svenska Dagbladet för nästan ett år sedan:
Att unga kan vara unga i kommunfullmäktige är bra, men sedan måste de få chansen att gå ut i livet och bli vuxna också. Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man hinna bli något annat själv också.
Jag kan bara hålla med. Detsamma gäller även för vuxna politiker: Ska man representera någon annan grupp än ”politiker” så måste man vara något annat själv också. Och det bör vara riktiga jobb, inte någon praktikplats i studieförbund, departement eller annan politisk firma.
Det är kanske inte det enda som behöver göras för att få fullvuxna människor på de politiska posterna. Med det räcker långt. Jag kan här avge ett löfte, som sträcker sig bortom valdagan: I den fp-valberedning som jag sitter i, ska riktiga yrkeserfarenheter värderas mycket högt.