Det börjar bli ganska många spår i snön nu, yttrandefriheten sitter löst i Sverige. Den formella friheten kommer nog att finnas kvar i lagrummen, men alltför mågna tecken pekar mot att det behövs ett aktivt försvar. Mer om det längre ner, först lite pressklipp som argumentationsstärkare.
____________________
UD “Samtalar” med ett webbhotell om en av deras hyresgäster.

Thomas Bodström i DN:
“Tanken är förstås inte att man ska bugga tidningsredaktioner. Men en tidning är rätt så lätt att starta. Därför behöver vi en särskild bestämmelse.”

Örnsköldsviks Allehanda med anledning av Göran Perssons hot mot Carl Henrik Svanberg:
“Behövs egentligen någon Lars Ohly när vi har en statsminister som hotar näringslivet med socialism när en av dess företrädare för ovanlighetens skull gör ett privat och allmänt hållet politiskt uttalande?”

När myndigheterna och ministrarna hotar, börjar självcensuren gro. Självcensur är inte respekt, det är rädsla.

Magnus Norell i Expressen:
[Ett problem är] vår mentala självcensur som reflexmässigt infinner sig när vi ser den ilska som teckningarna framkallat – även om det vid det här laget borde stå klart att en stor del av alla demonstrationer inte har speciellt mycket med religion att göra längre utan handlar om politiska frågor.

Liber stoppade en flera år gammal skolbok:
Under måndagen stoppades tillfälligt försäljningen av en av Almqvist & Wiksells läroböcker i religionskunskap där två illustrationer utgjordes av medeltida muslimska konstverk föreställande profeten Muhammed. Illustrationerna ifrågasattes i vissa massmedier som en följd av den häftiga debatt som nu pågår i fråga om avbildningar.

Spray stängde en webbplats:
Internetleverantören Spray stängde på måndagen en hemsida som tillhör ett litet bokförlag som publicerat en av de omtalade Muhammedkarikatyrerna. I en kommentar på sidan antyds att Muhammed var en pedofil.- Det här är känsligt material, även om det inte är direkt olagligt, säger Danny Aerts, vd på Spray, till DN.se.

____________________

Jag skrev tidigare att en av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet.

Jag vill därför se att ett konkret arbete börjar nu, bland de som säger sig vilja värna yttrandefriheten. Manifestationer i all ära, men det behövs även ett långsiktigt arbete. Entusiaster behövs för att starta saker och ting, men organisationerna behövs för att skapa fortvarighet.

Jag vill därför se att vi startar arbetet nu!
Jag föreslår att vi ses den 11 mars.

Jag fixar lokal (i Stockholm) – vilka kommer?

ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
Universal Declaration of Human Rights

“Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Att denna deklaration är översatt även till svenska kan vara värt att påminna sig i tider som dessa. (DN den 10 februari 2006)

Timbros rapport om hot mot företagsledare passar också bra in i sammanhanget. (Minns GP:s uttalande om att brännmärka de som inte talade väl om socialdemokraternas Sverige.)

Lite nu och då så bryter det ut en debatt om huruvida det är rimligt att med skattemedel subventionera olika former av kulturyttringar. Nu senast så såg jag två bloggposter (här och här) hos Henrik Alexanderson i ämnet. Henrik menar (tolkar jag) att eftersom all kulturpolitik i landar i en subjektiv värdering om vad som är skyddsvärt, så bör kulturpolitiken avskaffas. Alla kulturyttringar bör stå på sina egna ben. “Varför skall alla tvingas betala för somligt, samtidigt som annat får klara sig på egen hand?”

Initialt så är det förföriskt enkelt att hålla med Henrik. Det går inte att hävda att klassisk balett är en bättre kulturyttring än luftgitarrövningar. Dagens kulturpolitik är ett arv från den tiden då de som hade råd höll “salonger” för att underhållas av artisten på modet. Den folkliga kulturen fick alltid klara sig på egen – kommersiell – kraft. Därför bör dagens kulturpolitik kritiseras och reformeras.

Men jag menar att de som vill avskaffa kulturpolitiken helt, utifrån en nyliberal eller libertianistisk ståndpunkt, misstar sig.

En av den liberala demokratiska statens viktigaste uppgifter måste vara att värna om det fria ordet. Men det räcker inte med att bara tillåta och försvara yttrandefrihet. Samhället bör också som sin uppgift se till att medborgarna tränas i, och uppmuntras, att utnyttja sin yttrandefrihet. Det mest grundläggande är naturligtvis grundläggande utbildning, men därifrån så måste man (och med “man” menar jag alla – gemene man) också få möjlighet att träna sig i att uttrycka sig. Uttrycksmedlen, för att utnyttja sin yttrandefrihet, kan ju variera. Men nästan alla uttrycksformer går tillbaka till någon av konstarternas former.

Det motsatta gäller också: Bland de första som drabbas av ett hårdare “yttrandeklimat” är konstnärerna. Man behöver inte gå till trettiotalet, det räcker med december 2005: Wiens borgmästare konstaterar att EU-kritiska målningar bör tas bort, det är inte konst; danska tecknare hotas efter att ha målat bilder som är misshagliga för religiösa fanatiker.

Eftersom “samhället” idag blir nästan synonymnt med den politiska sfären, så menar jag att det finns ett behov av en kulturpolitik. Som jag ser det är kulturpolitiken den enda politiska diciplinen som främjar utnyttjandet av yttrandefriheten, alla andra grenar syftar på sin höjd till att förhindra begränsningar. Kulturpolitikens främsta syfte bör vara att göra det möjligt för många att utöva sin yttranderätt. Därför anser jag att det behövs kulturpolitik.