Kategoriarkiv: …bland annat om sånt som kan kallas solidaritet

Lantmätare utan gränser, bra för världens fattiga

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Att ägandet av de egna bostaden är bra, det har vi vetat länge. Men det gäller inte bara för oss relativt rika i Sverige, det gäller i lika hög grad i de fattiga slumområdena världen över.

I en artikel från mars 2003 så tog jag upp Herman de Sotos arbete, som redovisades i boken The Mystery of Capital.

Grundtanken är att utvecklingsländerna måste ta det steg som västvärlden tog redan för hundratals år sedan, när vi lämnade feodalismen bakom oss och den privata äganderätten spreds till en successivt allt större del av befolkningen.

Tanken är också att processen inte ska behöva ta flera hundra år, utan att det finns genvägar. Exempelvis kan man se till att legalisera de tillgångar som fattiga människor på många håll har i form av bostäder på den svarta marknaden; bostäder som de äger i praktiken, men inte i juridisk mening. De tillgångarna kan sedan fungera som säkerhet för lån, vilket kan vara grundplåten för att få fotfäste i de legala delarna av ekonomin.

Nu kommer det hållas en internationell lantmäterikonferens i Stockholm, som fortsätter det resonemanget. Dessutom tar man sikte på hur det praktiska arbetet skulle kunna genomföras.

Ur inbjudan:

De fattigas boendemiljöer, användning av och ägande till mark och fastigheter, miljö- och klimatförändringar är några av de frågor som tas upp vid en stor internationell konferens i Stockholm den 14-19 juni. Cirka 700 deltagare från ett 80-tal länder väntas till konferensen.

Det är Internationella lantmätarfederationen (FIG) som ordnar en Working Week i Stockholm. Det är den största konferensen inom lantmäteriområdet på 30 år och det är Sveriges lantmätarförening som är arrangör. Konferensen sker i samverkan med UN-Habitat som är FN:s organ för boendefrågor, med huvudkontor i Nairobi i Kenya.

SvD skriver bra om konferensen, tyvärr online endast bakom en betaltjänst:

Utgångspunkten är uppfattningen att välordnade fastighetsregister, säkrade markrättigheter och möjligheter att få bolån betyder oerhört mycket för att förbättra de ekonomiska villkoren i städernas slumområden. Centralt är också att sluminvånarna kan få del i den långsiktiga värdestegringen på fastigheter och mark, i stället för att leva i en osäker och informell ekonomi där de besuttna tar hem vinsterna och de egendomslösa får betala dyrt för uselt och otryggt boende.

Kanske får vi se en ny samaritorganisation bildas: “Lantmätare utan gränser”?

Om äldreomsorg och generationsboende

...bland annat om ansvar och "någon-annan-ismen", ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, ...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

I olika sammanhang så diskuteras det kring risken för drastiskt ökade kostnader för att ta hand om oss själva, när vi blir gamla. Äldreomsorgskostnader är det osnygga ordet.

I grunden handlar det om att när vi nu blir allt friskare och äldre, så blir också perioden av skröplighet längre. Med dagens institutionaliserade tänkesätt så blir då naturligen också kostnaderna högre.

För att bemöta denna “kostnadsexplosion” så diskuterar vi inom den politiska sfären olika metoder. Höjda eller omfördelade skatter, alternativt sänkt ambitionsgrad.

Nästan aldrig diskuterar vi sänkta kostnader genom att försöka minska behovet. Jag tror att behovet av äldreomsorg i den institutionaliserade form som vi idag har, skulle kunna minska drastiskt om vi ökade umgänget över generationsgränserna.

Jag tänker nu inte i första hand på att man ska umgås mer inom familj och släkt – vilket är självklart, utan mer på ett otvunget umgänge mellan mer perifert bekanta.

Alla vet att man håller sig friskare om man deltar i någon daglig verksamhet, tex yrkesarbetar och då umgås med kollegor. En bra bit efter pensioneringen är detta inte längre möjligt, och den dagliga frotteringen med medmänniskor avtar.

En möjlighet för oss politiker att påverka detta, är att stimulera byggandet av servicehus som är öppna för alla åldrar.

Som valp så växte jag upp i Hässelby Familjehotell. Så här dryga 30 år efter det att flyttade därifrån, har jag kommit att inse att det troligen var den mest framsynta boendeformen som tänkas kan.

Huset byggdes i mitten femtiotalet av (den private byggherren) Olle Engkvist . Det bestod av fyra höghus som var sammanbyggda med mellanliggande låghus. Hela huskomplexet var sammanhängande, man kunde gå i trevliga korridorer mellan alla hus. Då bodde det omkring 600 personer i 350 lägenheter i Familjehotellet.

I huset fanns en restaurang, maten betalades med kuponger som kan sägas obligatoriskt ingick i hyran. Det fanns hobbylokaler, daghem och olika servicefunktioner. Först långt senare har jag förstått varför mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att kunna gå i inomhuskläder till dagis!

En matkupong kostade ca 10 kr, vilket idag skulle motsvara ca 55 kr. Barn åt för halva priset. Det säger sig självt att alla åt i matsalen. Detta gav naturligtvis en stor bekantskapskrets, över generationer och utanför de vanliga umgängesbegränsningarna.

Vi politiker skulle kunna stimulera byggandet av nya sådana servicehus, öppna för alla åldrar. Vi kan också se till att de befintliga servicehusen – som det just nu tycks vara skottpengar på – byggs om på ett liknande sätt.

Vidare borde det vara möjligt att inrymma denna typ av restaurangbesök inom ramen för de hushållsnära tjänsterna, utan att ändra dagens lagstiftning. Kocken kommer ju faktiskt hem!

Om – säg – ca hälften av lägenheterna i ett sådant servicehus reserveras för äldre “med behov”, och resten av lägenheterna är på den fria hyresmarknaden, så tror jag att många goda resultat kommer:

  • Dels tror jag att äldre som bor där, kommer att vara friskare under en längre tid. Framförallt tror jag att det sociala umgänget kommer att hålla eventuell demens tillbaka.
  • Dels tror jag att själva kostnaden för äldreservicen kommer att bli lägre. Till viss del kommer den ju att subventioneras av de yngre yrkesverksamma som ju kommer att köpa samma tjänst.
  • Dels tror jag att de barnfamiljer som bor där, kommer att få en behagligare tillvaro. Tiil viss del genom servicen, men också genom ett utökat umgänge – fler potentiella barnvakter.

Visst låter det bra?

_____________________

Läs gärna mer:

Om kollektivhusens historia

Om ett liknande hus, Stolplyckan. Huset har närmare 180 vanliga lägenheter, 35 servicelägenheter, specialboende samt en stor mängd gemensamhetslokaler.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Särskild pott för skolbarn med särskilda behov

...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Motion till Folkpartiet Liberalerna i Stockholm Stad, från Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby

Särskild pott för skolbarn med särskilda behov.

Få politiskt intresserade folkpartister har väl kunnat undgå debatten med det nya ersättningssystemet till skolorna. Vi i Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby stöder principen om att skolpengen ska vara lika för alla barn – med ett väsentligt undantag: För barn med särskilda behov, bör en extra tilldelning ur centrala medel finnas.

(Med ”särskilda behov” ska här förstås barn som av medicinska, sociala eller liknande skäl behöver väsentligen mer resurser än normaltildelningen. Vi avstår från att precisera oss närmare i just denna motion.)

Det nya ersättningssystemet till skolor i Stockholms Stad har visat att de skolor som har barn med särsklda behov inte på långa vägar har fått tillräckliga ekonomiska resurser. Tidigare doldes denna underfinansiering i stadsdelsnämndernas hantering, nu har den kommit upp till ytan.

Det goda med denna varseblivning är att det nu är politiskt möjligt att skapa ett system som säkerställer att alla barn med särsklda behov får med sig en tillräcklig skolpeng oavsett i vilken skola de går – alltså inte bara till de kommunala skolorna.

I det tidigare systemet fanns en uppenbar risk för att friskolor skulle lockas att selektera elever, på så sätt att dessa ”dyrare” elever skulle förmås att välja bort friskolan.

Med ett separat anslagssystem för dessa barn med särskilda behov, ökar möjligheterna för att de ska välkomnas i alla skolor.

Folkpartiet Liberalernas lokalavdelning i Hässeby-Vällingby yrkar därför att

Folkpartiet Liberalerna i Stockholms Stad ska verka för att skolor som tar emot barn med särskilda behov ska få eventuella särkostnader täckta ur en särskild anslagspott, inte med den ”vanliga skolpengen”.

Andra bloggar om: , ,

EU, Baskien, Nordirland och – Libanon

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Att bygga fred i en krigisk miljö är svårt, men faktum är att EU har lyckats med just detta. Inte bara mellan Tyskland och Frankrike, utan även med lokala terroristorganisationer som motståndare.

EU, Spanien och Storbritannien har lyckats att knäcka både IRA och ETA. Det gick inte på en natt, men det gick. Grunden för detta har varit de klassiska liberala fundamenta att om människor får egenmakt och tro på att eget arbete kan skapa en bättre tillvaro, så rediceras/elimineras basen för militanta och våldsbenägna rörelser.

Nordirland är närmast ett skolexempel. EU har med massiva bidrag sett till att lyfta Irland från den agrara ekonomin, till en modern industrination. Det har lett till att både antalet sympatisörer och sponsorer till Provisoriska IRA har minskat. Man ser att våld bara förstör, även den egna plånboken påverkas av våldsamheter på andra sidan gränsen. Det regionalstöd som regnat över republiken Irland, har också nått Nordirland. (Se gärna Ireland’s National Development Plan (NDP))

På ett liknande sätt har också regionalstöd riktats mot Spanien, och det lokala stödet för de våldsbenägna separatisterna i ETA har eroderat bort i takt med att välståndet har stigit. Fortsätt läsa EU, Baskien, Nordirland och – Libanon →

Konkurrenskomplettering – igen

...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

I en debattartikel i DN så annonserar ministrarna Lena Hallengren och Leif Pagrotsky att de vill försvåra för dem som läst på komvux att läsa vidare på universitet eller högskola.

Motiven för detta är lite diffusa, man skriver bland annat

Vi vill bekämpa frestelsen att ta allt för lättvindigt på gymnasietiden för att i stället räkna med ett fjärde år på komvux.

Vi har inte råd att slösa bort ett år av unga människors liv.

Forskning visar att det är femton gånger fler barn till högre tjänstemän och akademiker än barn till arbetare som kompletterat upp till högsta gymnasiebetyg.

Jag skrev om detta för nästan exakt ett år sedan.

Från nära håll så vet jag också att studieförmågan hänger tungt i hop med studiemotiveringen, och den kan komma (tillbaka) efter några år i arbetslivet.

En karenstid på – säg – två, tre år mellan genomförda gymnasiestudier och subventionerade Komvuxstudier kan vara motiverad. Men ingen livslång avstängning från Komvux.

Den gången handlade debatten om att de med betyg från ungdomsgymnasiet inte skulle få gå alls på komvux. Nu handlar det om att de (i princip) inte ska få gå vidare till universitetet. Förslaget har mjukats upp något, istället så inför man nya kvoteringar.

Jag vidhåller: En karenstid, för att visa att ungdomsgymnasiet är huvudspåret till högre studier, kan vara motiverad. Men de flesta andra ingenjörsmässiga ingrepp i samhällslivet blir som planekonomin: Kontraproduktiva.

Tokvänstern – som en metod för att förstå det obegripliga

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Jag skrev tidigare om att vi (som inte är socialister) kan försöka se på vänsterrörelsen här hemma, för att förstå den starka kraft som den offensiva islam-rörelsen har.

(Jag skriver inte islamismen, eftersom det är ett namn på de mer fanatiska delarna av den muslimska rörelsen. Och – medan jag ändå håller på med fotnoterna: Även om det finns terrorister och -sympatisörer bland vänsterrörelsen, fast de då kallar sig revolutionära, så menar jag inte att vänsteranhängare i gemen är våldsverkare. Jag tror inte heller att de flesta ortodoxa/stränga/fanatiska muslimer är våldsverkare, även om de förespråkar ett brutalt samhällsstyre. Precis som socialisterna f.ö. – man “knäcker ägg för att göra omelett”.)

Lika obegriplig som den offensiva islam-rörelsen ter sig för mig, lika obegriplig ter sig den svenska avgrundsvänstern.

Hur man, i allt ont som sker, kan se USA-kapitalism-liberalism-svensk borgerlighet som en given orsakskedja övergår mitt förstånd. Alla mäniskor som inte är sanna vänstermänniskor är förledda eller ondsnta.

I Sverige så är avgrundsvänstern en liten sekt, utan politisk betydelse. Men i arabvärlden och sydasien så är deras motsvarigheter i ledande positioner. Tokmullorna i Iran, Irak, Afghanistan och Pakistan har ett reellt inflytande över människornas vardag.

Jag menar att vår solidaritet med dessa människor kräver att vi försöker hjälpa dem ur det förtryck som de lever under. (Jag skissade på ett [1] förslag här. Men det behövs massor av aktiviteter.)

Men för att också kunna förstå i vilken agitationsvärld som de lever i, så rekommenderar jag att man följer hur några ledande ur den svenska tokvänstern argumenterar. Och kanske också övar sig i att aktivt argumentera mot de värsta stolligheterna. För det krävs ett enormt mått av tålamod och argumentationsstyrka för att kunna rubba den fanatiskt övertygade ens en millimeter. (Det vet – om inte annat – alla föräldrar till fjortonåriga döttrar…)

Argumentationsstyrka är inte övermakt eller högljuddhet. Det som gäller är att punktera det stolliga resonemanget på ett sätt som gör att motparten själv inser att den har fel. Det är då hjälpen till självhjälp gör nytta.

Det är därför som jag uppmanar fler att följa tex Ali Esbatis blogg, eller läsa Flammans ledarsida. Läs – bli inte förskräckta, utan fundera på hur man skulle kunna rädda andra från att hamna i dessas våld.

Om solidaritet och artighet

...bland annat om ansvar och "någon-annan-ismen", ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Dagsedlar

Ur torsdagens DN-ledare :

Solidaritet

Enligt ordlistan innebär solidaritet en känsla av samhörighet och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor. Men i Sverige har begreppet monopoliserats av LO-facken, som använder det för att rättfärdiga en politik som stänger ute utlänningar, invandrare och ungdomar från arbetsmarknaden. Denna förljugenhet blev särskilt tydlig i Vaxholm. Där skrek Byggnads ombudsmän “Go home, go home” till de lettiska byggjobbarna, samtidigt som förbundsledningen påstod att aktionen var ett uttryck för solidaritet med grannarna på andra sidan Östersjön.

Härligt, vi blir alltfler i båten! För något år sedan skrev jag att:

“Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.”

Men det går att börja förändra detta, som lokalpolitiker och som privatperson. Som lokalpolitiker kan man förvisso försöka uppmuntra solidaritet inom något område som man har rådighet över. Det blir ju en slags uppfostran via morot. (Att bete sig så huvudlöst korkat som bussbolaget som hotade en vardagshjälte med uppsägning, det är att be om ett samhälleligt förfall. Den personalchefen, eller vem det nu var, bör omplaceras till gem-räkning!)

Men jag tror att de av oss som vill uppmuntra solidariskt betéende, vi måste börja gräva där vi står.

Någon får väl spader, och tycker att jag är gammaldags, men jag tror att solidariet startar med artighet:

  • Om vi låter bli att springa till den nya kassalinjen, utan låter de som stod före oss i den gamla kön, också få göra det i den nya,
  • Om vi lär barnen att vänta på varandra vid matbordet, och också själva sitter kvar tills alla är färdiga,
  • Om vi bilister stannar för fotgängare som ska över gatan, inte för att det är lag på det, utan för att det är ett sätt där man som bilist kan hjälpa fotgängaren,
  • ..och massor av andra små vardagsartigheter..

..så tror jag att en ryggmärgstanke kan bli placerad: Vad kan jag göra för att underlätta för just den där personen? Det är kanske naivt, men jag tror att om Sverige ska avsocialiseras, så måste vi också rannsaka oss själva.

Det där med “borgerliga värderingar” är inte så dumt. Varken i politiska termer, eller i vardagliga umgängesformer.

Ordvalets makt: DAMP, ADHD och andra bokstavkombinationer – vem är normal?

...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Texter med lång hållbarhet

I takt med att allt fler neurologiska funktionsstörningar upptäcks och kan diagnostiseras allt tidigare, så blir det allt fler betéenden som kan klassificeras som sjukliga. Detta är naturligtvis bra, de som behöver hjälp kan få detta på rätt sätt och i rätt omfattning.

Men samtidigt är jag djupt skeptisk till att allt fler personer ska betraktas som “sjuka”. Spannet för vem som är frisk eller normal blir allt trängre.

Vi som är politiskt intresserade, och alltså ägnar oss åt samhällsbyggande, måste fundera på hur vi ska kunna inkludera dem som idag exkluderas genom olika diagnoser.

Ett sätt att förändra tankemönster, ligger i själva valet av ord. Hur vi väljer att beskriva varandras betéenden säger en del om hur vi ser på dessa betéenden. Minns att ordet invalid ursprungligen betydde “utan värde”. Hur kul är det att bli betraktad som “störd”.

I dessa sammanhang så gillar jag ordet “funktionshindrad”.

Som vi skrev i ett trafikprogram för något år sedan: ‘”Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp.’

Om vi tänker i termer av funktionshinder, och att vi som samhällsbyggare ska försöka ta bort dessa hinder, så utökas skaran av de som kan fungera “normalt” i samhället.

För fysiskt funktionshindrade så blir det ganska tydligt. Om det finns några trappsteg på vägen, så kan inte den som behöver stöd av rollator nyttja vägen. De hindras. Men om hindren elimineras så kan de verka med full funktion, i butiken, på kontoret eller var det nu är någonstans.

Vi bör tänka oss samma bild för de som är psykiskt funktionshindrade. Om det som upplevs som hindrande kan elimineras, så kan den som har ett psykiskt funktionshinder, åter verka fullt ut.

För detta krävs det kunskap, och därför är framstegen kring de olika bokstavsdiagnoserna bra. Men vi får inte nöja oss med att diagnostisera, och absolut inte automatiskt sjukförklara och avskilja.

Vi – politiker – måste gå vidare och fundera på hur samhället ska kunna utformas så att fler, inte färre, kan fungera “normalt”. I den bästa av världar blir diagnosen ADHD inte värre än ett konstaterande att man har en matallergi. Vi socialliberaler har ett ansvar för att den världsbilden sätts som mål. Ett litet steg på den vägen är att undvika benämningar som i sig är värderande.

Andra chans även för halvstruliga ungdomar

...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Texter med lång hållbarhet

I skoldebatten hörs ibland röster för att vissa ungdomar inte borde få tillträde till kompleterande undervisning vid Komvux. Någon har sagt “Alltför många av dem som tar gymnasieexamen fortsätter på vuxenutbildning för att “konkurrenskomplettera”. Detta tar tid och kostar pengar. Konkurrenskompletteringen bör avskaffas.” Det man avser, är när en student läser en kurs för att förbättra ett tidigare givet betyg.

Detta är naturligtvis dumheter. Att fördjupa sig i något ämne är av godo, och bör uppmuntras. De flesta av oss har idag insett att ett livslångt lärande är nyttigt för både individen och samhället.

Om någon, som i dag har erhållit betyget “G” i ungdomsgymnasiet, senare vill förkovra sig ytterligare i ämnet, bör detta alltså uppmuntras. (De flesta av oss som kommer att debattera detta är uppvuxna med den gamla femgradiga betygsskalan. Det förtjänar att påminna om att “G” motsvarar den skalans betyg “2”.)

Att generellt hävda att betyget “G” från ungdomsgymnasiet skulle diskvalificera någon från möjligheten till vidare förkovran inom Komvux, blir alltså samhällsekonomiskt kontraproduktivt.

Dessutom – att hävda att de som under barndomen bara betedde sig “halvstruligt” inte ska omfattas, under det att de “helstruliga” ska ges en andra chans – det är ologiskt.

Däremot är det rimligt att markera att ungdomsgymnasiet ska vara huvudspåret in i högskolan.

Huvudspåret för högre studier bör vara ungdomsgymnasiet, och de flesta som är studiemotiverade bör kunna gå vidare enligt sina huvudönskemål. Om huvudspåret punkteras genom ett flitigt kompletterande via komvux, så blir i slutändan det bara dyrare ingenjörer – inte mer kreativa. Det finns så vitt jag vet inga belägg för att de med de allra högsta betygen skulle vara mer lämpade att utöva läkar-, ingenjörs-, jurist-, eller andra akademikeryrken, jämfört med dem som har 85-90% av maxbetyget.

Men från nära håll så vet jag också att studieförmågan hänger tungt i hop med studiemotiveringen, och den kan komma (tillbaka) efter några år i arbetslivet.

En karenstid på – säg – två, tre år mellan genomförda gymnasiestudier och subventionerade Komvuxstudier kan vara motiverad. Men ingen livslång avstängning från Komvux.

Även de halvstruliga ungdomarna ska få en andra chans.

Diskriminerande övergångsregler – nej tack

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Texter med lång hållbarhet

Jag tar avstånd från det förslag till sk övergångsregler som Folkpartiet Liberalernas riksdagsgrupp har presenterat.

En av de viktigaste grunderna i liberalismen är att människor ska bedömas efter sina individuella kvaliteter, inte efter börd, ursprung eller andra kollektiva egenskaper.

I det förslag som Folkpartiet Liberalernas riksdagsgrupp har presenterat så gör man våld på denna princip, genom förslaget på “att en särskild regel skall gälla under en övergångsperiod till sista december 2004 för arbetstagare från EU:s nya medlemsstater”. Man föreslår en introduktion av – med riksdagsgruppens egna ord – diskriminerande regler.

Detta är djupt beklagligt. Att flera annars kloka folkpartister nu har gått på s-demokraternas skrämselpropaganda om “social turism” förvånar. Dessutom så har den av EG-domstolen nyligen förkunnade domen om sociala förmåner, visat att de restriktioner som man önskar införa, redan kan tillämpas inom EU – för alla unionsmedborgare.

Kapital för världens fattiga

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Texter med lång hållbarhet

(Ibland händer det – någon annan formulerar en text som är så bra att man vill göra den till sin egen. Jag hade gärna velat vara upphovet till hela denna text – men stora delar är ett citat ur SvD den 23 mars 2003.)

Hernando de Soto har ett förslag till lösning som tycks fungera.

I västvärlden uppfattas Hernando de Soto som högerman. Wall Street Journal har berömt hans analys av äganderättens betydelse för världens fattiga och kallat honom “libertariansk populist”.

I utvecklingsländerna finns inte den laddningen när idéerna presenteras, konstaterar han själv. Där noterar man bara att det finns vissa problem och att Hernando de Soto har ett förslag till lösning som tycks fungera.

Efter publiceringen av boken The Mystery of Capital har Hernando de Soto rest världen runt och berättat om hur dolda tillgångar kan bli synliga, genom att de förs över från den synnerligen omfattande informella (“svarta”) sektorn, till den legala (“vita”).

Dödligt farligt med konstruktiva förslag

Det hela började med de Sotos engagemang i hemlandet Perus problem, vilket han har skildrat i en tidigare bok: Den andra vägen (Ratio). Boken byggde på omfattande fältstudier av de fattigas villkor, utförda av de Soto och hans medarbetare på Instituto Libertad y Democracia (www.ild.org.pe).

Resultatet blev så revolutionerande att analysen uppfattades som ett akut hot mot rekryteringsbasen för den maoistiska gerillarörelsen. På morgonen den 20 juli 1992 angrep maoistgerillan ILD:s kontor. Tre människor dödades. Men institutet har fortsatt sitt arbete. Det krävs uppenbarligen betydligt mer än 400 kilo dynamit för att döda en god idé.

Det budskap som skrämde vettet ur gerillan var följande:

Det proletariat som maoisterna sade sig vilja befria utgjorde enligt ILD:s uppskattning endast 4,8 procent av befolkningen. Majoriteten skulle bättre kunna beskrivas som entreprenörer inom en gigantisk informell sektor (60-80 procent av befolkningen, om familjer inkluderades). Dessa entreprenörer stod sammantaget för 56 procent av landets affärsverksamhet.

ILD:s slutsats blev att det skulle ligga i både statens och folkets intresse att den svarta marknaden blev vit. Genom att lyssna till vad människor inom den informella sektorn själva hade att säga utformade ILD ett system för en reformprocess, som sedan också påbörjades i Peru, med kraftigt stigande tillväxt som följd.

De fattiga besitter ett betydande kapital

I The Mystery of Capital redovisade de Soto fortsatta fältstudier från andra delar av världen samtidigt som han utvidgade analysen. Grundtanken är att utvecklingsländerna måste ta det steg som västvärlden tog redan för hundratals år sedan, när vi lämnade feodalismen bakom oss och den privata äganderätten spreds till en successivt allt större del av befolkningen.

Tanken är också att processen inte ska behöva ta flera hundra år, utan att det finns genvägar. Exempelvis kan man se till att legalisera de tillgångar som fattiga människor på många håll har i form av bostäder på den svarta marknaden; bostäder som de äger i praktiken, men inte i juridisk mening. De tillgångarna kan sedan fungera som säkerhet för lån, vilket kan vara grundplåten för att få fotfäste i de legala delarna av ekonomin.

ILD:s studier visar att det rör sig om högst betydande tillgångar, även om man kanske intuitivt inte skulle kunna föreställa sig det. Enligt uppgifterna i The Mystery of Capital bedöms värdet av de fattigas egendom sammantaget vara i nivå med värdet på samtliga börsnoterade företag i världens 20 rikaste länder.
Det handlar i praktiken om att bekämpa byråkratiskt krångel, korruption och maktkoncentration, genom att verka för demokratisering och näringsfrihet och genom att införliva den informella sektorns existerande sedvanerätt i lagarna och rättsväsendet.

Det unika med ILD:s ansats är att detta görs med utgångspunkten att fattiga människor har en potential som gör att de kan lyfta sig själva ur armodet, om bara de juridiska och politiska förutsättningarna är de rätta: De fattiga måste få formell äganderätt till det som de facto är deras tillgångar, så att resurserna kan utnyttjas lagligt med allt vad det innebär i form av ökad trygghet och minskade kostnader för beskydd, mygel och mutor. Politikerna får för sin del ökade skatteintäkter och minskade sociala problem.

I dag planerar både Brasilien och Thailand att kopiera delar av ILD-idéerna för inhemskt bruk. Hernando de Soto och hans medarbetare är själva engagerade i bland annat Afghanistan, Egypten, Haiti och Mexico.

Nya idéer hos SIDA?

Under de närmaste två åren kommer de Soto att besöka Sverige en gång i halvåret. Han ingår nämligen numera i UD:s expertgrupp för utvecklingsfrågor, The Expert Group on Development Issues. Där kommer han att delta i arbetet med att göra analyser och formulera nya idéer inom biståndsområdet. Det blir spännande att se vad detta kan resultera i. Världens fattiga behöver sannolikt i första hand mera kapital som de själva kan förfoga över, inte mera bistånd som tar omvägen via makthavarnas djupa fickor. ILD har visat hur det kan göras.

“In most countries, including my own, the idea is – We the government will tell you what is good for you.”

“In this case, the responsibility of carrying out the administration has been thrown at the people themselves. That trust in people is essentially what characterizes Europe in the 18th and 19th centuries going from being elite-led nations to those of nations that have grass-root economies,” Hernando de Soto.

Stopp i t-banan, massor av passerande bilister

...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, ...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

(5 feb 2003: Ett förslag framväxt i frustrerad väntan på ersättningsbussar)

Uppmuntra solidaritet mellan trafikanter

Ett sätt att omedelbart undsätta passagerare vore om SL kunde förmå förbipasserande bilister att ta upp liftare. SL bör studera de “stimulantia” som landstingets blodgivningscentraler ger till blodgivarna, som tack för visad solidaritet. Ett liknande system med lämpliga symboliska ersättningar bör kunna införas för de bilister som erbjuder strandsatta SL-resenärer skjuts.

_____________________________________________________________________

Vi har ett växande problem med bristande solidaritet i dagens samhälle. Solidaritet har kommit att hanteras som en rent ekonomisk fråga. Oftast har det handlat om att motivera skattehöjningar med solidaritetsargument, men också om att solidariet “måste” kanaliseras via offentliga organ. Det finns en ofta ställd fråga – varför gör inte kommunen/landstinget/staten något. Mindre ofta hör man frågan – vad skulle jag kunna bidra med.

Hur det går om individen känner sig maktlös och oförmögen att påverka annat än val av färdiga produkter, det vet vi. Det ser vi varje dag: Vuxna som inte orkar säga ifrån när barn sparkar sönder en busskur. Kollegor som hukar inför mobbing på jobbet. Medmänniskor som tar en omväg förbi en utslagen människa. Det är alltid “någon annan” som ska ordna eller ta ansvar.

Tyvärr så har tanken på att “någon annan fixar det” gnagt sig så djupt in i det vanliga betraktelsesättet, så att det behövs stimulans för att bryta detta mönster. Förslaget om att stimulera bilister till att hjälpa strandsatta SL-resenärer är ett (1) litet bidrag till detta. Det behövs många fler.