Kategoriarkiv: Texter med lång hållbarhet

Medlemmarna är Folkpartiet Liberalernas viktigaste resurs

”Personalen är vår viktigaste resurs! Har du hört det förut? Uttrycket som stundtals kan upplevas som en klyscha som företag och dess ledningar tar till för att betona att de värdesätter sina anställda. Dessa ord sätts på pränt i verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Men det är ju faktiskt så det är – ingen personal ingen verksamhet. För vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera kundnytta, utveckla idéer eller producera varor? ” (Detta var ett citat från Ledarna.)

Så är det – nästan – också inom Folkpartiet. För med all respekt för det arbete som våra anställda ombudsmän genomför, utan medlemmarna så stannar Folkpartiet. För att travestera citatet ovan: vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera i fullmäktige, utveckla idéer eller producera kampanjer?

Men den som inom Folkpartiet längtat efter att få höra att ”Medlemmarna är vår viktigaste resurs!” har hittills fått vänta förgäves. Varken som direkt citat, eller i omskrivna former har det klart och otvetydigt uttalats. Tvärtom fanns det under det tidiga 2000-talet till och med en partisekreterare som menade att medlemskapet i FP borde omvandlas till ett medlemskap i en fanclub-liknande organisation. Medlemmarna behövdes inte i det egentliga Folkpartiet.

Det vore därför befriande att någon gång då och då höra vår partiordförande uttala att ”Medlemmarna är Folkpartiet Liberalernas viktigaste resurs”.

Fri rörlighet gäller i alla EU-länder

Alla EU-länder omfattas av reglerna om fri rörlighet. Den fria rörligheten innebär att EU-medborgare, utan några särskilda formaliteter, har rätt att resa till och vistas i ett annat medlemsland i tre månader.

EU-medborgare har rätt att stanna längre tid än tre månader i ett annat EU-land om hon eller han är där för att:

  • arbeta eller driva eget företag
  • studera
  • leva som pensionär.

EU-medborgare har också rätt att stanna längre än tre månader om hon eller han på annat sätt är självförsörjande.

Länkar i detta ämne:

EU-upplysningen

Migrationsverket – statistik

Rapporter från Fores

Gotland: S+V+MP väljer egot framför medborgarna

Det har varit turbulent i den politiska ledningen på Gotland veckorna före och efter jul. Först sparkades regiondirektören under uppséendeväckande former av regionstyrelsens ordförande. Detta prövas nu i domstol.

Ingen utom de tre majoritetsledarna (S+V+MP) kunden förstå det inträffade. ’Alla’ frågade vad som hänt, men det enda svar som gavs var att ’Det handlar om brist på förtroende’.

Därefter avgick regionstyrelsens ordförande. Den direkta orsaken var ett annat ärende (en mycket märklig kommunal fastighetsaffär), men hade inte det tidigare avskedandet varit så diskutabelt hade han nog suttit kvar.

Men detta blogginlägg ska inte handla om den enskilde ordförandens tillkortakommanden. Tvärtom – tack vare den oskickliga hanteringen så blottas ett mönster som är betydligt mer allvarligt.

Men först ytterligare en tillbakablick på ett likartat avskedande inom Region Gotland: Nästan exakt två år tidigare, november 2012, gjorde den politiska majoriteten S+V+MP samma sak, fast då med den dåvarande sjukhusdirektören. Den initiala förklaring som den gången gavs var ”Om rekryteringsfirman hade gjort sitt jobb hade det aldrig blivit så här”.

Efter en tid framkom den verkliga orsaken: Den politiska ledningen hade beslutat om en större omorganisation av sjukhusverksamheten som ett försök att få ordning på sjukhusets dåliga ekonomi. Omorganisationen var klubbad utan att varken ha diskuterats eller än mindre förankrats bland de som arbetade i verksamheten. Det fanns en genuin oro bland personalen för att man inte skulle kunna leverera god vård till patienterna.

Det fel som den dåvarande sjukhusdirektören gjorde var att han argumenterade för vårduppdraget, och mot hastiga organisatoriska omsvängningar. Idag (2015) vet vi att den dåvarande sjukhusdirektören hade rätt; läkarflykten på Gotland är anmärkningsvärd och den löpande verksamheten brottas fortfarande med stora underskott.

Åter till den senaste turbulensen. Det verkliga orsaken till regiondirektörens avsked har nu under februari framkommit. Tydligast beskrivs det mellan raderna i en större artikelserie i februarinumret av Horisont, men också i vad chefer och anställda inom Region Gotland berättar: Den politiska ledningen (S+V+MP) prioriterar sin egen verksamhet framför den offentliga servicen. 

Lite trivialiserat så kan regiondirektören sägas vara chef över två separata organisationer. Dels chef över ’koncernen’, som är beteckningen på alla de förvaltningar som ger direkt medborgarservice. Dels chef över Ledningskontoret som är den instans som stöttar politikerna, och då i första hand regionråden, dvs majoritetsledarna i S+V+MP.

Det finns en känd och oundviklig konflikt mellan Ledningskontoret och de övriga ’koncerncheferna’. Den konflikten finns i alla större organisationer, konflikten mellan de som arbetar med strategier och de som arbetar med daglig operativ verksamhet. De interna strategikonsulterna är ofta före detta chefer med senioritet. Så också inom Region Gotland.

Det som nu har framkommit är att den nu avsatte regiondirektören hade ett kraftigt fokus på den operativa verksamheten. Han hade enskilda samtal med alla chefer ner på en relativt låg nivå. Samstämmiga röster vittnar om att han skapade arbetslust och framtidstro hos de berörda.

Men inte hos de som arbetade på Ledningskontoret. ’Deras’ chef var frånvarande och den interna verksamheten blev lidande.

Precis som i alla andra organisationer vände sig nu personalen till chefens chef, i detta fall den politiska ledningen och då ytterst regionstyrelsens ordförande. I pressuttalanden har han berättat om hur medarbetare på Ledningskontoret har hotat säga upp sig om inte situationen förändras.

Läget för regiondirektören var alltså att

  • de delar som levererar till medborgarna för första gången på mycket länge börjar hysa arbetsglädje och tillförsikt
  • de delar som stöttar den politiska ledningen underpresterar på grund av missnöje

I detta läge så anser den politiska ledningen att den måste agera.

I valet mellan en fungerande medborgarservice (ca 95% av regionens budget) eller en fungerande stödfunktion till sig själva, så väljer man att enbart fokusera på det egna behovet.

”Gärna en fungerande sjukvård, men först en rejäl stab till mig” tycks vara ledorden.

De båda fallen, sjukusdirektören 2012 och regiondirektören 2014, visar att den chef som sätter medborgarna före politikerna får gå hem. Skandal!

Regeringen valde att förlora

Eftervärlden får forska i varför, men det är ett faktum att S+MP hade kunnat få igenom sin budget utan prut.

Har man någon gång varit aktiv i en förening där motioner behandlas vet man detta.

Om det finns tre förslag, varav ett är helt oacceptabelt för de flesta, så väljer de som har störst stöd om de ska vinna eller förlora i slutomgången.

Ett exempel: Tre förslag A, B och Z. De har stöd i fallande ordning enligt A:45%, B:40%, och Z:15%. A har alltså störst stöd och blir huvudförslag.

Första omröstningen blir då att välja vilket av B eller Z som ska bli motförslag. Kom ihåg att Z är oacceptabelt för 85%.

  • Om B går till final, så kommer de att vinna över A (40% + 15% mot 45%).
  • Om Z går till final, så kommer de att förlora mot A (15% mot 45%).

 Det är de som stöttar A som styr utgången av kvalet.

  • Om A verkligen vill vinna så stöttar de Z kvalomgången.
  • Om A inte vill vinna avstår de från att rösta i kvalet.

Observera att A aldrig röstar mot sig själva, utan bara ser till att få ’rätt’ motkandidat.

Detta är varken ovanligt eller omoraliskt. Så går det till på årsmöten i fackföreningar, politiska ungdomsförbund och andra föreningar.

Som sagt, andra får forska i varför regeringen valde att förlora. Men beslutet låg hos dem.

Uppdatering 10 dec:

I Skåne såg S + MP till att få rätt motkandidat, använde SD och V som rundningsmärken.

Putin och andra fiender

Krim och Putin visar att vi (återkommer till vilka som är ‘vi’) ligger efter när det gäller att försvara oss och våra värderingar. Putin har effektivt och målmedvetet mobiliserat sin propagandaapparat, och vunnit.

Den vision som Putin presenterar är klassiskt nationalromantisk, en bild om att hela folket ska samlas i en nation – i moderlandet. Väl samlade ‘hemma’ blir allt mycket bättre. Monokulturens lockelse ligger i att när alla är lika blir det mindre friktion och mera trivsel. I detta ligger också en vilja att mota bort sådant som man finner främmande.

Det Putin och de andra sovjetnostalgikerna i Rysslands ledning har lyckats med är att få denna vision att verka mer attraktiv än det liv som vi inom EU lever. Putin har fått en tillräckligt stor del av de rysktalande i Abchazien, Transnistrien, och på Krim att bli femtekolonnare. Tragiskt.

Vi som tror mer på stärkta individer än starka nationalstater, mer på mångfald än monokulturer och mer på liberal demokrati än arrestokrati måste också mobilisera.

På hemmaplan bör vi återskapa Styrelsen för Psykologiskt Försvar, det gamla stridsropet ‘fienden ljuger’ håller fortfarande. Alltför ofta låter man sig luras av första bästa länkträff. En fiende som satsar på desinformation behärskar förstås sökmotoroptimering.

Det är också viktigt att definiera vem som är fienden. Att varna för ryssen eller något annat folkslag leder bara fel. Nationalistpopulism har lett till katastrofer flera gånger under 1900-talet.

Fiende är alla de som förespråkar despotism, etnicism, monokulturer eller styrda medier. Inte ett folk men högst möjligt dess ledare. Men fienden är också idéer och deras partier. Minns att samma samhälle som Putin bygger för ryssar vill nationalister bygga även i Sverige för ‘etniska svenskar’.

Vi måste mobilisera tillsammans med våra vänner. Det öppna samhällets förespråkare sammanfaller i allt väsentligt med EU-medlemskapets försvarare i alla länder. Därför bör även EU mobiliseras i informationskriget mot fienden.

Människor i fungerande liberala demokratier är friskare, lever längre, och får bättre offentlig service än de som har oturen att leva under despoter. Det finns ett orsakssamband och det bör vi berätta om, och med fakta propagera för! Jag citerar Liberal Mångfald landsmötesmotion: Vi måste exportera liberal demokrati!

Subsidiaritetsprincipen ska inkludera den enskilda individen

Det är motionstider i Folkpartiet. Detta är en av de motioner jag lämnat in.
——————————
Förslag till landsmötesbeslut:
1. Landsmötet bör uttala att ”Det kommande partiprogrammet ska fastslå att Folkpartiets tolkning och tillämpning av subsidiaritetsprincipen inkluderar den enskilda individen som lägsta beslutsnivå”.

Motiverande text:
Sedan urminnes tider har makthavare tilldelat sig rätten att styra över de individer som bosatt sig inom deras maktsfär. När svärdet inte räckte som argument så hävdade makthavarna sin tillgripna rätt genom att påstå att den var tilldelad från Gud eller någon annan högre makt. Först med den (utmärkta) sociala uppfinningen liberal demokrati så har makten motiverats genom att den sägs vara sprungen ur de som makthavarna beslutar över.

Fortfarande tror sig dock majoriteten av dagens makthavare ha rätt till oinskränkt beslutsrätt över ”sina” medborgare. I Sverige är detta inte så förvånande, efter nära en mansålder av socialistiskt inspirerade regimer. Precis som gårdagens kungar talar många politiker om sig själva i formen pluralis majestatis – vi…

Sanna liberaler vet bättre. Redan de tidiga liberala filosoferna insåg att politikernas makt måste begränsas, och de levde ändå på en tid då denna maktutövning rent praktiskt inte kunde vara lika allomfattande som idag.

Ett modernt namn på denna princip om maktbegränsning är den sk subsidiaritetsprincipen. I Wikipedia så förklaras den som att ”En vanlig sammanfattning av subsidiaritetsprincipen är att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå.”

Tyvärr så glömmer många politiker bort att den lägsta beslutsnivån är den enskilda individen. Man tror att principen ska göra halt vid en politisk instans. Till exempel så beskriver den av Riksdagen tillsatta EU-upplysningen att ”Principen brukar förklaras som att beslut ska fattas på den politiska nivå som kan fatta det mest effektiva beslutet, så nära medborgarna som möjligt”.

Folkpartiet har historiskt sett skillnaden, och hävdat individnivån. Ett väl känt exempel är beslutet om Friggebodar. Folkpartiet bör i det nya partiprogrammet fortsätta på denna linje, och i en portalparagraf bekräfta att subsidiaritetsprincipen inkluderar den enskilda individen.

Att samla en splittrad liberal rörelse

Den liberala rörelsen i Sverige är splittrad, och det gör att den tappar i relevans. Väljare vill vara vinnare, men etablerade partier som tycker att de gör ett bra val när de når åtta procent känns inte som vinnare. Det blir en olycklig spiral där liberala väljare inte längre ser någon nytta i att rösta på de ’stora’ liberala partierna. Man går till andra, o-liberala partier, samtidigt som duktiga liberaler tröttnar och bildar nya ännu mindre partier med liberal inriktning.

Den svenska liberalismen är i akut behov av ett stort och brett liberalt parti med högt i tak. Ett närmare samarbete mellan Centerpartiet och Folkpartiet är därför nödvändigt så att inte den politiska agendan enbart ska sättas av Moderaterna och Socialdemokraterna – de två stora auktoritetstroende partierna.

För de enskilda förtroendevalda är ett partisamarbete ingen stor risk, syftet är ju att det totala antalet mandat ska öka. Nej, traditionellt har motståndet i första hand kommit från de som riskerar förlora maktpositioner inom respektive partiorganisation. Det går att ha två partiledare, det har Miljöpartiet bevisat. Men det går nog inte att ha två partisekreterare, två länsförbundsordförande eller andra poster av ’mellanchefs’ rang. Alla vi som har arbetat i organisationer som måste förändras vet att det hårdaste motståndet kommer från mellancheferna.

Jag vill se ett samgående mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Men det kommer inte att ske än på ett tag. Motståndet internt är alltför stort. Ett steg på vägen är då att vi även officiellt börja uppträda som de systerpartier vi i praktiken är.

Några konkreta åtgärder: Vi bör omgående börja hålla gemensamma gruppmöten i de olika fullmäktige. Kommande val bör vi ställa upp under en gemensam valbeteckning med respektive parti som spränglistor. I de kommunvalkretsar där endast det ena partiet är representerat, bör det orepresenterade partiet avveckla sin organisation för att uppgå i det representerade partiet. Vi måste alltså även tillåta dubbla medlemsskap.

De liberala partierna är ingen stor kraft i dagens politiska Sverige. Vi som tror på liberalismen måste nu börja se förbi partiegoismen. Jag som har varit mellanchef vet att det kan smärta, men ibland så måste man avveckla sin egen position för att verksamheten ska utvecklas. Låt oss nu utveckla den liberala rörelsen tillsammans med det andra liberala partiet.

——————

Många andra skriver på samma tema: Adam Cwejman, Hannah Söderström, Hans Egnell, Anders S Lindbäck, Torbjörn Jerlerup, Michael Gajditza, Per Pettersson, Lars-Erick Forsgren, Niklas Odelberg

Min vision av en liberalt formad framtid

Visionen är att skapa ett samhällsklimat där de flesta kan säga: Jag kan, jag får, och framför allt – jag vill. Den ideologiska kampen måste föras mot ”någon-annan-ismen” – det tragiska arvet efter en lång tid av socialistiskt inspirerade regimer.

Ledordet är ansvar. Men det får inte vara den negativa formen av ansvar, den som leder tankarna till skuldkänsla och bestraffning. Det är det positiva, att få befogenheter, som ska leda till ansvarskänslan. Ansvar och befogenhet över sitt eget liv.

Jag listar några exempel från tidigare bloggpostningar – detta är ingen dagslända för mig.

  • På privatplanet innebär det att vikten av den egna försörjningen måste framhållas. Jag vill därför att vi ska argumentera för att “alla friska vuxna ska försörja sig själva “, inte dystert sia om att “vi måste alla arbeta mer” . Dels blir det svårt för någon att argumentera mot, dels öppnar det för en liberal individualiserad livsföring. (1 aug 2005)
  • Föräldrar måste ges en generell möjlighet att ta ett vittgående ansvar för sina barn, även när de lämnat koltåldern. En metod är att avveckla de lokala skolpolitikerna, och släppa fram föräldrainflytande istället. (6 nov 2005)
  • Det långsiktiga ansvarstagandet måste hyllas. En tydlig signal om detta är beskattningen på bostäder. Den må vara aldrig så praktisk ur fiskal synvinkel, men den är djupt orättfärdig. Om man planerar för sin ålderdom genom att amortera bostaden, så att man kan leva på små marginaler, så ska skattesystemet hylla detta. Även andra former av mycket långsiktigt sparande ska hyllas. (14 sep 2005)
  • Försörjningen måste naturligtvis ske med eget produktivt arbete. För att inte skymma sikten med aldrig så välmenande bidrag, så bör dessa betalas ut som skattesäkningar. Rent praktiskt så sätter man in pengarna på skattekontot. (1 jan 2004)
  • Samhället är tillgängligt för alla. ”Funktionshindrade” är inget särintresse. Utöver de som pga av skada eller från födsel har nedsatt funktion, kan den bandagerade elitidrottsmannen, den höggravida kvinnan eller vi alla – när vi blir äldre – med flera exempel tidvis ingå i denna grupp. (27 jul 2005)

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.

  • För byggärenden kan det uttryckas så, att om samtliga sakägare godkänner bygget, och alla skydds- och miljöföreskrifter är uppfyllda, så ska ett bygglovsärende med automatik godkännas. (9 aug 2009)

Känslan för det egna ansvaret för vad som sker i samhället måste återkomma. Men lagstiftaren måste också tydligt ställa sig på individens sida. Andra må hylla system och organisationer. Det liberala samhället är ett samhälle för, och med individer.

  • Politiker vet nästan aldrig bäst i de enskilda frågorna. Därför ska politikernas möjligheter att agera operativt inskränkas så långt som möjligt. I många konkreta fall så bör det offentliga ägandet avvecklas, så att “stora beslut” de facto inte kan tas. Marknadsekonomins styrka ligger inte i det enskilda beslutet i sig, utan summan av alla enskilda beslut baserade på individers olika intressen och förutsättningar.(14 sep 2005)
  • Det räcker inte med att ha rätt, individen måste få rätt också. Men för att friheten för den starke inte ska bli den svages tvång, måste lagstiftningen hjälpa individen mot en mångfalt starkare motpart. Om partsförhållandena är gravt ojämlika, bör lagen balansera detta genom att lägga en tyngre bevisbörda på den starkare parten. Om det visar sig att den starkare parten har utnyttjat sin styrkeposition på ett otillbörligt sätt, så bör detta resultera i kraftiga – närmast skyhöga – skadestånd gentemot individen. (14 sep 2005)
  • Vi måste börja ställa krav på polisen som organisation att leverera. Att diskutera brott och straff blir ju meningslöst om inte polisen som organisation gör sitt jobb. Det gör den inte idag, och det är vi som är uppdragsgivarna. Flummandet kring strängare straff och ökande godtyckliga intrång i den personliga integriteten har inget stöd varken i forskning eller empiri kring brottsbekämpning. (6 april 2010)
  • … och så är det ju det där med FRA. Ett liberalt samhälle avstår från vapen som riskerar att göra mer skada än nytta; atombomber, klusterbomber och massavlyssning av egna folket tex.

————
Fler visionärer
Amanda Brihed
Per Petterson
Per Altenberg
Andreas Froby
Victor Zetterman
Daniel Rhodin

Riksantikvarieämbetet kan ha nyckeln till Brommaplanseländet

Riksantikvarieämbetet kan kanske ge Västerortsborna eldunderstöd för att lösa Brommaplansfrågan.

Jag hamnade på ett samråd ute på Ekerö om Förbifart Stockholm. I första hand så skulle de olika av- och påfarterna diskuteras, men i sammanhanget var också trafiken på Ekerövägen förbi Drottningholm uppe till debatt, och naturligtvis också Brommaplan.

Först lite faktauppgifter.

Idag passerar ca 20.000 fordon per dag förbi Drottningholm. Med utbyggd Förbifart prognosticerar man att det blr ca 28.000 fordon. Utan Förbifarten cå tror man på 35.000 fordon. Det finns lite förbehåll i prognoserna, man antar att det inte sker några stora förändringar av framkomligheten tex.

En kommunchef (Leif ?) berättade att prognosen för trafikströmmar från Ekerö är att ca 30% av trafiken från Ekerö, när förbifarten är färdig, fortfarande kommer att gå via Brommaplan. (Motsvarande siffror är 40% norrut, och 30% söderut.) Totalt skulle det gå ca 35.000 fordon per dag från/till Ekerö, vilket ger ca 10.000 förbi Drottningholm.

Vägverkets prognoser ger dock ca 28.000 fordon på Ekerövägen, vilket tyder på att en stor andel av trafiken är ”andra än Ekeröbor”.

Ekerö kommun vill bredda vägen förbi Drottningholm, man drömmer om en fyrfilig väg med god standard.

Riksantikvarieämbetet vill däremot att trafiken förbi Drottningholm begränsas. Man är orolig för att mer trafik kan äventyra Drottningholms status som världsarv.

Regeringen har i sin tillåtlighetsbehandling av Förbifarten sagt att Drottningholms status som världdsarv inte får äventyras.

Som jämförelse: Ekerö har idag ca 25.000 invånare, man räknar med ca 35.000 om 10 år, dvs när förbifarten är klar. Ekerö är alltså ungefär lika stort som Hässelby, eller Vällingby, var för sig.

Så långt fakta från mötet.

En idé från Riksantikvarieämbetet var att stänga av Ekerövägen förbi Drottningholm, utom för kollektivtrafik. I förstone kan det verka utopiskt och orealistiskt. Men om man fortsätter det tankespåret, så skulle en avstängning kräva att Ekeröborna kör via Vinsta för att nå Brommaplan. Det skulle i sin tur innebära att nästan all trafik från ekeröhållet i Brommaplansrondellen skulle försvinna, och det är ju den konflikten ekerötrafik-västerortstrafik som orsakar alla stopp i Brommaplansrondellen.

För att inte restiden Ekerö-Brommaplan ska bli orimligt förlängd, så måste också Bergslagsvägen förbättras, trafiken på huvudleden prioriteras och några rondeller kortslutas. Hässelby-folkpartisternas idé om en nergrävning ligger inte så långt borta från det scenariot.

Alltså: Jag vill ge lite eldunderstöd till Riksantikvarieämbetet, tex genom att kräva att regeringen ger Vägverket rätt att titta på kompletteringar av Förbifarten utanför dagens korridor med hänvisning till Drottningholmsproblemet.

____________________

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Relaterade tidningsartiklar: SvD DN

Lidingöbanan + Värtabanan

Jag skrev nyss om det utredningsmandat vi i Fp:s landstingsgrupp givit våra SL-representanter.

Jag ska här utveckla mig lite mer om hur jag tycker att Värtabanan bör lyftas upp i debatten: Grunden är min uppfattning om att Stockholms norra innerstad saknar bra öst-västliga förbindelser.

Lidingöbanan kommer snart att vara nyrenoverad. Den bör då kopplas ihop med Värtabanan via ett nygammalt spår genom det snart bebyggda gamla gasverket och därefter gå vidare på järnvägsspåret och ansluta till Roslagsbanan vid Albano, tvärbanan i Sundbyberg, och till pendeltåg och t-bana vid Stockholm Central/Nya Odenplan.

Det skulle ge en modern kollektivtrafik till gasverket och Norra Station. Dessutom skulle norra Tekniska Högskolan få en ny kollektivförbindelse, vilket bör avlasta Mörbylinjen något. De två campus vid KTH och KI skulle kopplas ihop, vilket länge varit ett önskemål från rektorerna. Kopplingen till tvärbanan i Sundbyberg ger också Norrort en hyfsad tvärförbindelse till norra innerstaden, samt en möjlighet för Huvudsta att få snabb förbindelse till innerstaden.

Det bästa av allt: Nästan alla spår finns redan påplats, därför blir det nästan gratis. Dessutom behöver det inte ta några decennier innan allt är klart. Innan gasverksspåret är tillbaka så kan man ta svängen över Värtahamnen.

Inte bara nästan gratis, nästan klart också.

_______________________________________

Uppdatering 2/11: Tips-tack till Jeff från kommentarsfältet,  som ledde mig till följande artikel i svenska Wikipedia:

En duospårvagn, även kallad tram-train, är en spårvagn som kan köra på både spårvägs- och järnvägsspår.

Även engleska Wikipedia skriver om detta, och har fler referenser.
_______________________________________

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Relaterade tidningsartiklar:DN SvD DN DN

Återlämna åtminstone en smula av makten till folket

Sedan urminnes tider har makthavare tilldelat sig rätten att styra över de individer som bosatt sig inom deras maktsfär. När svärdet inte räckte som argument så hävdade makthavarna sin tillgripna rätt genom att påstå att den var tilldelad från Gud eller någon annan högre makt. Först med den (utmärkta) sociala uppfinningen liberal demokrati så har makten motiverats genom att den sägs vara sprungen ur de som makthavarna beslutar över.

Fortfarande tror sig dock majoriteten av dagens makthavare ha rätt till oinskränkt beslutsrätt över ”sina” medborgare. I Sverige är detta inte så förvånande, efter nära en mansålder av socialistiskt inspirerade regimer. Precis som gårdagens kungar talar många politiker om sig själva i formen pluralis majestatis – vi…

Sanna liberaler vet bättre. Redan de tidiga liberala filosoferna insåg att politikernas makt måste begränsas, och de levde ändå på en tid då denna maktutövning rent praktiskt inte kunde vara lika allomfattande som idag.

Ett sätt att återlämna makten över tillvaron, från den politiska sfären till det civila samhället, är att stipulera att om de, vars intresse lagen sägs skydda, är helt eniga i ett beslut så ska inga politiker kunna ändra på det beslutet.
Yrkande:
Folkpartiet bör verka för att

1) i de områden där så är möjligt, bör den slutgiltiga beslutsrätten överlämnas till medborgarna.

– Forstättningen av denna motionstext är ett (1) exempel på hur detta återlämnande kan ske. –
Fortsätt läsa Återlämna åtminstone en smula av makten till folket

FRA: Vilka ’yttre hot’?

Jag mail-debatterar med flera fp-riksdagsledamöter. Frågorna om proportionaliteten och de yttre hoten förblir dock obesvarade hela tiden. Även Staffan Danielsson har fått frågorna.

Proportionalitet:

Det nu aktuella lagförslaget ger inte några begränsningar i vad regeringen ska få efterforska. Brottsrekvisitet saknas. Tvärtom – underrättelsetjänsten ska spana efter allt som är till ”stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik”. (Det är redan gällande lag.) Det man nu vill införa är den slutgiltiga tekniska lösningen för att koppla in hela svenska folket.

Mitt argument mot det liggande förslaget handlar om rättssäkerhet. Om FRA-förslaget blir lag kommer det inte behövas någon misstanke om brott, eller något godkännande av domstol, för att staten ska börja spana på sina medborgare. Det blir regeringen och dess myndigheter som själva godkänner avlyssningen – inte rättsväsendet. Det går inte att läsa sig till i lagboken om vad som kommer att betraktas som olämpligt, och därför kan vara av intresse för regeringen.

Politiska åsikter får efterfrågas och registreras, om det anses nödvändigt. Det gjorde regeringarna Erlander och Palme för inte så länge sedan, även efter förbudet 1969. Det kan nog komma nya liknande ledare i Sverige.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den svenska regeringsformen föreskriver bland annat rätten till privatliv, inbegripet skyddad korrespondens. Endast sådana inskränkningar får ske som är rättssäkra, förenliga med den fria åsiktsbildningen och andra grunder i folkstyret, och proportionerliga.

För att den nya FRA-lagen ska anses som proportionerlig så bör man uppnå positiva effekter, som inte redan nås med befintliga lagar.

Kära riksdagsledamot: Vilka positiva effekter väntar ni (förespråkare) er få, i jämförelse med de nuvarande buggningslagarna?

Yttre hot:

Först måste man definiera vad vi menar med yttre hot. Tidigare så avsågs ju att annan stat skulle anfalla Sverige, den definitionen hette då ’yttre militärt hot’. Att en annan stat anfaller Sverige, regleras inte i brottsbalken, det är alltså inte kriminellt att vara tex. dansk soldat och ingå i ett anfall mot Sverige.

Nu har man (vilka nu ’man’ är) tagit bort ordet ’militär’. Men alla de hot som då rimligen skulle kunna menas är redan kriminaliserade, och bör kunna hanteras inom det vanliga rättsväsendet. Jag har än så länge en hyfsad tilltro till vårt rättsväsende ur en mer teoretisk synvinkel. (Att det inte fungerar rent praktiskt i dag, är tyvärr något helt annat.) Därför tycker jag att det är OK med avlyssning av misstänkt brottslig aktivitet.

Jag tycker att land med lag ska byggas. Det är brottsligt att döda, skapa massupplopp, hälla gift i dricksvattnet, kasta granater i ambassader eller liknande. Det är också brottsligt att i utlandet planera ett grovt brott för genomförande i Sverige. (Yttre hot som varmare klimat kan vi dock inte olagligförklara…)

Kära riksdagsledamot: Vilka yttre icke-militära hot ser du, som inte redan är kriminella i dag i Sverige, och som vi måste skydda oss mot, och där massavlyssning kan vara ett motmedel?

Uppdatering:

Jag har fått respons från Gunnar Andrén, Tobias Krantz, Carl B. Hamilton, Cecilia Wigström.

Men ingen har svarat på mina två frågor, utan bara argumenterat i allmänna ordalag om varför signalspaning kan vara bra. (Det hedrar dem dock att de är artiga och skickar ett returmail, jag lär väl inte vara den enda som skickar meddelanden till dem – i tider som dessa.)

_________________________

Pingat på Intressant.

Andra bloggar om: , , , , ,