Kategoriarkiv: Texter med lång hållbarhet

Diskriminerande övergångsregler – nej tack

...bland annat om internationella frågor, ...bland annat om sånt som kan kallas solidaritet, Texter med lång hållbarhet

Jag tar avstånd från det förslag till sk övergångsregler som Folkpartiet Liberalernas riksdagsgrupp har presenterat.

En av de viktigaste grunderna i liberalismen är att människor ska bedömas efter sina individuella kvaliteter, inte efter börd, ursprung eller andra kollektiva egenskaper.

I det förslag som Folkpartiet Liberalernas riksdagsgrupp har presenterat så gör man våld på denna princip, genom förslaget på “att en särskild regel skall gälla under en övergångsperiod till sista december 2004 för arbetstagare från EU:s nya medlemsstater”. Man föreslår en introduktion av – med riksdagsgruppens egna ord – diskriminerande regler.

Detta är djupt beklagligt. Att flera annars kloka folkpartister nu har gått på s-demokraternas skrämselpropaganda om “social turism” förvånar. Dessutom så har den av EG-domstolen nyligen förkunnade domen om sociala förmåner, visat att de restriktioner som man önskar införa, redan kan tillämpas inom EU – för alla unionsmedborgare.

En aktiv förening

Texter med lång hållbarhet

(Anförande i anslutning till verksamhetsberättelsen vid årsmötet 2004, i Hässelby-Vällingby lokalavdelning i Stockholm. Vid detta årsmöte avgick jag som ordförande.)

Kära folkpartister i Hässelby-Vällingby. Jag antar att de flesta har läst verksamhetsberättelsen, så jag tänkte inte högläsa ur den, utan i stället beskriva vad som ligger bakom idén med det arbetssätt som vi utvecklat under de senaste åren.

Jag tror att man kan beskriva det politiska engagmenaget som en pyramid.

  • I toppen finns de som är mest engagerade – politikerna
  • Basen består av partiets väljare.
  • Däremellan kommer vi som är mer eller mindre aktiva, men som är uttalade folkpartister – vi som är medlemmar.

Om den översta delen av pyramiden ska bli större, krävs att basen utökas. Vi måste få fler väljare. Men för att ett ökat väljarstöd ska bibehållas stabilt, så måste även mellandelen växa. Vi måste alltså bli fler som är medlemmar i folkpartiet.

Men om vi ska bli fler som är medlemmar i folkpartiet, så måste medlemskapet vara intressant för de som vill vara med.

Liberalismen är en individorienterad idéologi, då måste också partiets organisation – i rimlig omfattning – kunna svara mot de individuella önskemålen.

Alla vill inte göra allt – och allt kan inte passa envar. Men alla bör känna att det tillräckligt ofta finns ett mervärde i att vara med i folkpartiet.

Olika mötesformer för olika människor

Men – återigen – vi är inte lika. Formerna för att prata politik, och i förlängningen få vara med och påverka, måste bli fler.

Den traditionella formen, en inbjuden talare som kommer till en samlingslokal, är oslagbar för oss som varit med ett längre tag, och vill bli informerade. Det blir som ett samtal i ett litet större vardagsrum, bland liberala vänner.

Men om jag går tillbaka till pyramiden – som gammal ingenjör så gillar jag schematiska figurer: De som ligger nära den undre linjen, nya medlemmar, blyga medlemmar, och personer som kan tänka sig att snart bli medlemmar, känner sig lite främmande för möten i samlingssalarna. Därför måste vi hitta nya ”arenor”, även här ute i Hässelby-Vällingby, därför möten med kända talare – på krogen.

Längs den andra linjen finns de som brinner för en eller flera frågor. De vill inte bara sitta och lyssna, de vill utforma och påverka politiken. Där duger inte samlingssalen, där är det mer sammanträdesrummet som gäller. Där är det mer av projektarbete och uppvaktningar som gäller. På sikt tror jag – personligen – att detta blir de organiserade nätverkens arbetssätt.

Detta var den teoretiska bakgrunden till att vi i Hässelby-Vällingby hade

  • Jan Björklund – en kändis – på krogen
  • samtal med Hamilton, och Wallhager
  • Uppvaktning och Byggrupp – Nina Lundgren (riksdagen, SvBs styrelse, våra egna repr., våra engagerade medlemmar)
  • Mingel och närhet – kulturpromenaden

Föreningen ska hjälpa ”sina” politiker
Men det är inte bara medlemmarna som ska få hjälp av föreningen. Den ska också hjälpa ”sina” politiker att träffa medlemmar.

Lokalföreningen ska vara en slags hemmahamn där ”de egna” tränas i att argumentera för sin personliga profil. Därför startade vi ”Sagt och gjort”-serien.

Tanken bakom dessa möten är att de ska bli en årligen återkommande aktivitet, där alla de politiker som valts in på vår lista, får en chans att berätta om sin politiska gärning.

Oftast är det ju bara affischnamnen som bjuds in. Dessa sagt-och-gjort-möten ger en chans för alla att få framträda för en intresserad men välvillig publik. Att det sedan är intressant för oss som lyssnar också, gör ju inte saken sämre.

Tillbaka till pyramiden.

Tillbaka till pyramiden. Om folkpartiet ska bli större, måste medlemmarna bli fler. Det vi som lokalavdelning kan göra är att försöka fylla området mellan strecken, och även områdena strax utanför strecken, med meningsfulla politiska aktiviteter.

  • Vi måste lämna samlingssalarna för att locka nya att bli medlemmar;
  • Men vi måste också också ha samtal, lokala projekt och trivselaktiviteter för befintliga medlemmar
  • och välvilligt skolande aktiviteter för ”våra politiker”.

Jag tycker nog att vi detta år – 2003 – har gjort rätt hygglig insats för att skapa en intressant politisk förening, och jag hoppas att ni andra också tycker det.

Tack för ordet.

Stäng inte ut entreprenörerna från sjukvården

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

(Artikel publicerad i tidningen Landstingsvärlden.)

Ett genomgående problem i landstingens budgetproblem är att man inte skapat en ekonomiskt flexibelt organisation. Behovet av att förändra utbudet i upp och nedgång kan endast lösas med stor politisk vånda; varje neddragning betraktas som en katastrof, varje expansion landar i tunga investeringar.

Detta är resultatet av en medveten politisk strategi, i första hand företrädd av socialdemokraterna men med försvarare i alla politiska läger. Det finns några nyckelfraser som styrt uppbyggnaden av sjukvårdsorganisationen:

  • Man har hävdat att. Offentligt ägande är viktigt. (Vinstintresse är fult.)
  • Man har krävt: Politisk insyn i verksamheterna
  • Man har sagt: Gräddfiler ska motarbetas.

Nu har Socialdemokraterna, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet enats om att stifta en lag som ytterligare snävar in möjligheterna att nyttja entreprenörer inom sjukvården.

Det är illa. En viktig beståndsdel i arbetet med att långsiktigt lösa landstingens ekonomiska svårigheter är att markant öka inslaget av entreprenörer i verksamheterna.

Vinstdrivande företag är bra för alla

Den historiskt mest tillväxtbefrämjande åtgärden som Sverige har genomfört, var när rätten att fritt bilda företag infördes kring mitten av 1800-talet. Aktiebolagsformen kom i samband med detta, och är en av grundvalarna för vårt välstånd. [Faktiskt betydligt viktigare än skog och malm.] Det gav möjligheten att skapa vinstdrivande företag, inte bara skapa förmögna privatpersoner – vilket var fallet under 1700-talet.

Nu vill (s) att sjukhusen ska besparas detta. Den företagsform – vanliga privatägda aktiebolag – som skapar välstånd, befrämjar teknisk utveckling och ökad produktivitet ska inte tillåtas inom sjukvården. Det är naturligtvis helt uppåt väggarna. Varför ska inte sjukvården få det bästa?

Politiker ska ställa krav och följa upp resultat, men inte pilla i verksamheten

Det är förvisso en fördel för den som vill styra en verksamhet att driva verksamheten i egen regi. Som ägare kan man omedelbart gå in och påverka – på gott och ont.

Men verksamheten i sig mår inte bra om ägaren har intressen inom många olika områden – och det har politikerna. Hela samhällsutvecklingen visar att specialisering är bättre, än att alla försöker göra allt. (Vi har bättre levnadsstandard i dag, när vi är specialiserade inom olika gebit, än förr på självhushållets tid.)

Politikerna ska definiera det samhällsuppdrag som ska utföras, fastsälla nyckeltal för att kunna följa verksamheten – och därefter låta entreprenörer utföra uppdragen.

Tillåt sjukvårdsentreprenörer att ha “externa inkomstkällor”.

Ett ökat nyttjande av entreprenörer, i stället för att driva verksamheter i egen regi, innebär att flexibiliteten ökar. Inte därför att det blir lättare att avveckla en leverantör i stället för att sparka egen personal, utan därför att entreprenören har ett eget incitament att utveckla och bredda sin bas. Därigenom blir en minskning av det offentliga uppdraget inte samma katastrof som idag.

Att, som nu sker, lansera förslag som hämmar skaparkraften inom vården, är bland det sämsta som en politiker kan göra. Vi – alla vi som riskerar att bli sjuka – behöver alla goda krafter för att utveckla vården, och klara ekonomin.
___________________________________________________

Oväntat stöd: Åsa Moberg håller med. (SvD Brännpunkt 21 jan 2005.)

Skattesänkning i stället för bidrag

Texter med lång hållbarhet

På temat ” Arbete i stället för bidrag” vill jag slå ett slag för en teknisk växling; från bidrag via försäkringskassan, till skatteavdrag.

Jag tror att det finns en viktig pedagogisk poäng i att bidrag huvudsakligen betalas ut som nettoskattesänkningar. Det skulle leda till att de flesta av oss som får bidrag i någon form, endast har en (1) avi som utvisar månadens inkomst: löneavin. Jag tror att det på sikt skulle leda till en balans i debattklimatet – det blir uppenbart att skattesänkningar och bidrag i grunden är samma sak.

Jag föreslår att man som en första åtgärd, ska omvandla barnbidrag och bostadsbidrag till skatteavdrag av samma storlek som bidragen. Rent praktiskt så sätter man in bidraget på skattekontot. För de som inte har tillräckligt hög inkomst för att tillgodogöra sig hela skattesänkningen, kommer den överskjutande delen att automatiskt bli ett kontantbidrag (skatteåterbäring varje månad!).

Motarbeta plankning med positiva marknadskrafter

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

Prioritering i kärva tider

Vi känner alla till att det är kärva tider för landstinget, så även för SL. I kärva tider ser man över sina kostnader, och prioriterar det som är väsentligt. Verksamheter och subventioner som i goda tider kan upplevas som rimliga och behjärtansvärda, måste ibland avvecklas eller förses med ett högre pris.

Som socialliberal känns det väsentligt att de prioriteringar som görs, görs med förutsättningen att det är de resurssvaga som i första hand ska ha del av den offentliga kakan. Vad gäller SL och biljetternas prissättning känns det naturligt att prioritera dem som nyttjar kollektivtrafiken ofta, det är där vi finner de resurssvaga trafikanterna.

Plankning

SL har ett ökande problem med plankning. Beräkningar gör gällande att plankningen kostar SL ca 200 miljoner kronor per år. Uppenbarligen har inte trafikutövarna tillräckliga incitament för att kontrollera att alla passagerare har erlagt rätt avgift.

Incitament för en proffesionell verksamhet kan vara av två slag:

  • De kan vara positiva – utövaren kan tjäna på att bete sig på ett önskat sätt;
  • eller så kan de vara negativa – utövaren riskerar att förlora genom att inte bete sig på ett önskat sätt. Det senare kallas ofta för viten.

Ett positivt incitament är nästan alltid mer verkningsfullt än ett negativt. Det negativa incitamentet kräver att uppdragsgivaren själv engagerar sig i att kontrollera ett utfall, vilket inte behövs vid ett positivt incitament.

Två problem – ett förslag

Problemen med plankning kan lösas genom att skapa positiva incitament för trafikutövaren.

* Om plankningen helt kan bringas att upphöra, så skulle det innebära en kraftig förstärkning av SL:s verksamheter.

Jag föreslår att SL till trafikutövarna överlåter ansvar för, och intäkterna av, försäljningen av kuponger. I samband med denna överlåtelse bör också ersättningen till trafikutövaren justeras i motsvarande omfattning.

För att SL inte ska behöva sitta kvar med ett kontrollansvar föreslår jag vidare att subventionerna av kuponger upphör. När landstingets engagemang i kupongpriserna upphör, bör trafikutövarna få prissätta dessa fritt.

Det ekonomiska utrymmer som frigörs bör nyttjas för att antingen sänka kortpriserna generellt, eller att skapa ett rabatterat studentkort.

En tredje aspekt

I den pågående långtidsutredningen visas tydligt att de offentliga verksamheterna mår bra av att utföraren får alternativa intäkter. Dvs andra intäkter än de politiskt beslutade. Då stimuleras entreprenören till att utveckla sin verksamhet än mer, och dessutom får verksamheten en helt annan överlevnadsförmåga än om den är beroende av politiska beslut till 100%.

Livskraftiga företag är en förutsättning för ökad tillväxt. Att överlåta hela ansvaret för kupongerna till trafikutövarna är faktiskt tillväxtbefrämjande.

Prins John ligger bakom Robin Hood

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

Prins John styr

Årets upplaga av utredning kring utjämningssystemet är i ett specifikt avséende bra: Den redovisar en hel del faktaunderlag.

Den bild jag har fått av utjämningssystemet, genom att läsa den senaste utredningen, är att den oreda som imperieglada (s)-politiker skapat, nu ska betalas med solidariteten som argument.

Utjämningssystemet tycks vara konstruerat för att möta kommunernas behov, därefter har man applicerat tekniken och tankesättet på landstingen. De fakta som utredningen redovisar, stärker min kritik mot systemet.

Imperiebyggande kommunpolitiker kostar..

Kommunernas största problem tycks vara svårigheterna att anpassa verksamheten efter efterfrågan. När efterfrågan minskar så står man med en för stor kostym. I huvudsak tycks man ha byggt för stora hus!

Detta är politik. Som bilaga 7 till långtidsutredningen visar, så innebär ett ökat nyttjande av entreprenörer, i stället för att driva verksamheter i egen regi, att flexibiliteten ökar. Inte därför att det blir lättare att avveckla en leverantör i stället för att sparka egen personal, utan därför att entreprenören har ett eget incitament att utveckla och bredda sin bas. Därigenom blir en minskning av det offentliga uppdraget inte samma katastrof som idag.

Alltså: Om man istället för att satsa på centraliserade förvaltningar i stora egna hus, satsar på mångfald och upphandlade tjänster, så blir den offentliga kostymen lättare att anpassa.

Systemet helt överflödigt för landstingen

Vad gäller landstingen så tycks systemet bara ha överförts från kommunsidan till landstingen, utan någon djupare analys. Undantaget Stockholms län har landstingen i stort samma skattekraft. Som diagrammet på sid 70 i bilaga 6 tydligt visar så har sjukvårdskostnaderna landstingen emellan ingen direkt koppling till in- eller utflyttning. Det förefaller mer vara skicklighet i ledningen som avgör.

Stockholms högre intäkter bör kunna accepteras av omlandet, med tanke på de särskilda “storstadsrelaterade vårdfallen”. I utredningen står ” Undantaget är dock Stockholms läns landsting som enligt modellen beräknas ha kostnader under snittet medan de faktiska kostnaderna överstiger den genomsnittliga kostnaden. Träffsäkerheten ökar när hänsyn även tas till den vårdtunga gruppen HIV…” Utredningen bekräftar alltså att de “storstadsrelaterade vårdfallen” inte hanteras korrekt.

Det som den statliga utredningen visat i sitt faktaunderlag, är att vi inte behöver ett utjämningssystem mellan landsting, och att det kommunala behovet är politiskt betingat. Därför bör systemen avvecklas.

_____________________________________
Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU 2003:88)
Länk till utredningen

Debatten om utjämningssystemet är fel debatt

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

Med fog rasar just nu en debatt i Stockholm med omnejd om konsekvenserna av utjämningssystemet. Vi i Stockholm hävdar att Robin Hood dränerar oss på resurser, vilket leder till att tillväxten i hela landet stannar. Debattörer från framför allt övre Norrland hävdar motsatsen. Alla vill vi ha mer resurser till vår sjukvård.

Men debatten om utjämningsstödet är fel debatt. Hela sjukvårdssektorn går sammantaget med förlust. Dessutom finns det nästan inget att utjämna – Stockholm undantaget har landstingen i stort sett samma skattekraft – +/- 5%.
Det vi behöver är inte en debatt kring ett system där vi (landstingen) kannibaliserar på varandra. Det vi behöver är en diskussion om framtidens sjukvård.

Sjukvårdens fantastiska produktivitetshöjning

Ett exempel: Sjukvårdens utveckling de senaste 10 åren är fantastisk. Operationer som nyss tog 10 – 14 dagar av konvalescens för en patient, tar idag drygt en arbetsdag. Denna effektivisering har inte lett till motsvarande kostnadssänkning därför att det ekonomiska utrymme som har vunnits, nyttjas för än mer högkvalificerad vård. Men denna kvalificerade vård kräver ett större befolkningsunderlag – läkarna måste få tillräckligt många praktikfall för att kunna bibehålla sin kompetens. Det ger att i en nära framtid bör antalet sjukhus med högspecialistkompetens inte vara fler än kanske 3 – 5 st i hela landet.

Reformerade landsting

Ett vanligt argumentet för att behålla landstingen i deras nuvarande form är att de ger ett lämpligt underlag för att fördela kostnaderna mellan individer. Men om nu ett enskilt landsting kontinuerligt behöver understöd, så faller ju existensberättigandet för just detta landsting. Att tro att utjämningssystemet ger långsiktigt nytta, håller inte längre. Det bidrar till att konservera en massa länssjukhus, som inom kort – kanske redan nästa mandatperiod – saknar medicinskt berättigande.

Robin Hood blockerar

Men så länge som vi har ett system som dagens utjämningssystem, så kommer det att blockera den nyttiga debattten om framtidens sjukvårdsstruktur. Systemet kommer i sig att generera en debatt om närande och tärande delar av landet, och bidra till en polarisering mellan storstad och landsbygd. Detta trots att alla kloka inser att Stockholm behövs som tillväxtlokomotiv, och att varje centralort är beroende av sitt omland.

Därför måste ett besked om utjämningsstödets avvecklande komma snabbt, så att energin kan riktas mot den viktiga diskussionen om framtidens sjukvård.

Vägs ände för högskattesamhället

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

Jag tror att det politiskt reglerade högskattesamhället har kommit till vägs ände. Jag är rädd för att om vi inte nu ändrar färdriktning, så kommer vårt samhälle sakta – men säkert – haverera. Om de offentliga åtagandena inte kan innehållas, så kommer tilltron till det civila samhället att erodera ner till ryska nivåer. Det absolut viktigaste är att resurserna verkligen finns där när de verkligen behövs.

Därför måste vi idag sänka skatterna.

Kostnaderna för framförallt vård och omsorg kommer att fortsätta att stiga. Det beror inte på oskicklig ledning utan på att vi generellt blir äldre, samt att fler åkommor kan behandlas. Svenska kommunförbundet har räknat ut att om det offentliga ska erbjuda samma service som idag, men med morgondagens demografiska utséende, så måste kommunalskatten (!) bli närmare 70%.

Det går ju inte. Därför måste vi nu börja sänka de offentliga kostnaderna totalt, så att det finns pengar kvar till det viktigaste.

Minskad offentlig kostym

Jag tror att vägen dit går genom att minska den offentliga kostymen. Dels genom att effektivisera befintliga verksamheter, dels genom att avveckla det offentliga engagemanget inom vissa områden.

Det innebär att vissa saker som idag är skattefinansierade – och alltså för brukaren upplevs som gratis, i morgon blir avgiftsbelagda. Jag ser att tex kommunikationsinvesteringar framöver kan bli avgiftsfinansierade, dvs den som kör på en viss väg betalar för den.

Dessutom måste stöd till vuxna och friska avvecklas. Sådant kallas idag ofta för regional- struktur- eller utjämningsbidrag, även känt som Robin Hood-skatt.

Varsam omvandling

Men – jag tror att alla omvandlingar bör ske varsamt och långsiktigt. Vi som verkar i Sverige idag har alla anpassat oss efter den socialdemokratiska samhällsmodellen.

Jag tror att en lämplig tidsdräkt för en enskild omvandling är en konjunkturcykel, framförallt om den påverker oss som enskilda individer.

Dessutom bör inte alla omvandlingar göras samtidigt. En varsam omvandling leder också till att omvandlingens chans att överleva ett maktskifte ökar, vi kan slippa opportunistiska återställare.

Fråga 1: Du vet säkert vem Greenspan är…

...bland annat om internationella frågor, Texter med lång hållbarhet

… chefen för USA:s motsvarighet till vår riksbank. Men vet du vad vår riksbankschef heter? (Vink: Bengt Dennis och Urban Bäckström har lämnat tjänsten.)

Fråga 2: Kan du nämna sju europeiska varumärken? (Hjälplänk)

USA dominerar

Monopol är aldrig bra, inte ens om man gillar monopolisten. Jag uppskattar USA, även om jag inte uppskattar allt. (För att undvika missförstånd: Det var och är en välgärning att bekämpa diktaturer. Alla demokratiska krafter, inklusive USA, har heder av att Nazi-Tyskland och Sovjet kollapsade.)

Men inom världspolitiken har USA kommit att dominera på ett sätt som inte entydigt gagnar oss andra. Bland annat så har USA – genom hot om indragna bidrag – förmått ett antal länder att stödja sin linje vis-a-vis Internationella domstolen i Haag. (120 medlemsländer i FN beslöt i Rom 1998 att inrätta en internationell brottsmålsdomstol. USA har formellt godkänt avtalet, men med förbehållet att dess medborgare aldrig någonsin ska kunna ställas inför FN-domstolen.)

Här kan EU utgöra en behövd balanserande motvikt.

Hemmamarknadens betydelse

Den som seriöst vill arbeta för att minska USAs dominans måste inse att USAs styrka bygger på dess urstarka ekonomi. Denna ekonomiska styrka kommer ursprungligen av att man har en mycket stor och köpstark hemmamarknad. En köpstark hemmamarknad är en utmärkt grogrund för att skapa stora företag, det är ingen slump att det i huvudsak är de USA-baserade företagen som är globalt närvarande.

Det finns, och har funnits, andra alternativ. Men inget som leds och styrs på ett demokratiskt sätt.

Sovjetunionen lyckades nästan, men valde ett ohållbart ekonomiskt/politiskt system, och kollapsade under sin egen tyngd. [Tack och lov för det.] Eventuellt kan nog Kina och Indien utmana USA i framtiden.

Sveriges möjlighet att påverka stavas EU

Den som vill begränsa USAs ekonomiska dominans måste inse att detta endast kan ske genom att bygga upp motsvarande egen kompetens. Den enda väg som står öppen för Sverige, om vi vill ha handlingsfrihet gentemot USA, är genom samarbete med likasinnade. EU bygger just nu upp en gemensam inre marknad, vilket på sikt bäddar för en motsvarande hemmamarknad. Den som idag vill verka för att USA:s dominans ska minska, måste följaktligen bejaka integrationen i EU, och säga ja till EMU.

Att hoppas på ett klokt och starkt FN är en vacker utopi. Ett mer realistiskt scenario är att satsa på EU. Om vi sedan satsar på handelsutbyte och aktivt främjande av demokratisk utveckling, istället för att bygga upp en egen (EU) militärapparat, så har vi skapat en värdig motståndare till USA, utan att ödsla ytterligare pengar på kulor och krut.

Den som verkligen tror på global pluralism måste vara för ett mer integrerat EU, och därigenom för EMU.

_______________________________
Oväntat stöd, Jan Guillo håller med …

EU, USA, Irak och – Katalonien

...bland annat om internationella frågor, Texter med lång hållbarhet

Jag har i tidigare inlägg hävdat att ett federalt EU bör och kan balansera USA, på det att USA inte får maktmonopol i världen. Detta betyder naturligtvis inte att USA och EU ska motarbeta varandra på klassiskt kalla kriget-maner.
Olika länder har gjort olika historiska erfarenheter, vilket ger att deras institutioner har erfarenhet av att lösa olika typer av problem.

USA har just bekrigat Irak, och nyss Afghanistan, båda länder med starka regioner som strävar mot självständighet.

  • Det är ett problem som Spanien och Belgien med viss framgång hanterat. EU (läs Spanien) skulle kunna vara till bättre nytta än “bara” som vapenbroder.

Oroligheterna i de Irakiska städerna hanteras rent illa av USA:s trupper.

  • EU (läs nu Storbritanien) har på senare år lärt sig detta och med framgång hanteras detta nu i Nordirland, och tycks lyckas i Basra också.

Efter åratal av misshushållning behöver Irak nyttja sina tillgångar för att åter bygga upp ett fungerande samhälle.

  • EU (läs nu Sverige) har byggt upp ett effektivt fiskalt system, som kan finansiera skolor, hälsovård och andra offentliga nyttigheter. (De behöver ju inte kopiera allt…)

Jag menar att de som lätt föraktfullt hävdar att vi (EU) inte har något att bidra med, har fel. Och när vi (EU) någon gång behöver en slugger, då ringer vi USA…

Ett handlingsprogram för varsam avpolitisering

...bland annat om sjukvård, kollektivtrafik och landsting, Texter med lång hållbarhet

Det genompolitiserade styrelseskick som präglar Sverige av idag har byggts upp sedan tidigt sextiotal av olika vänsterinspirerade regimer. Sedan en lång tid tillbaka så står vi vid den vägens ände, hela samhällsapparaten (privat och offentlig) stagnerar under komplicerade regleringar, tunga skatter och rigid organisering av verksamheter i offentlig regi.

Men hur illa vi än anser att dagsläget är, så har vi alla som verkar i Sverige anpassat oss efter dagens spelregler. Därför måste avpolitiseringen ske med varsamhet. Jag skissar nedan på en modell för varsam avpolitisering av offentligt drivna verksamheter. (Många andra reglerade områden bör också avpolitiseras, men de behandlas inte här.)

Bolagisera tidigare förvaltningsdrivna tjänster

För de flesta verksamheter är det en fördel att bedriva verksamheten som bolag. Det är en väl beprövat och fungerande organisationsform, som har den mycket stora fördelen att den är tydligt avgränsad gentemot andra organisationer. För offentliga bolag gäller samma principer om offentlighet och sekretess som för myndigheter och förvaltningar, varför inga skäl finns som talar mot bolagisering av verksamheter. I det följande resonemanget antas att verksamheten bedrivs som bolag, men samma principiella förhållningssätt gäller naturligtvis för förvaltningar.

(En principiell markering: Jag resonerar här kring verksamheter som även fortsatt ska styras politiskt. Vanlig kommersiell verksamhet ska inte alls bedrivas av politiker. Sådana offentliga bolag ska säljas eller avvecklas – när politiker leker affärsmän blir det dyrt, för skattebetalarna.)

Skilj på samhällsuppdraget och affärsuppdraget

Offentliga bolag och förvaltningar har i grunden två typer av uppdrag: ett samhällsuppdrag, och ett affärsuppdrag.

  • Samhällsuppdraget är den tjänst som “det offentliga” efterfrågar. Detta kan vara höftledsoperationer, barnomsorg, kollektivtransporter eller vad helst som idag utförs av kommunala-, landstingskommunala- eller statliga förvaltningar och -bolag. (Även myndighetsutövning är ett samhällsuppdrag, men det är en typ av samhällsuppdrag som jag inte innefattar i det följande resonemanget.)
  • Affärsuppdraget är att bedriva och utveckla verksamheten inom givna budgetramar, hantera organisation och resurser på ett sunt och ansvarsfullt sätt , samt att agera på ett sätt gentemot uppdragsgivare, anställda, kunder/klienter och övrig omvärld på ett förtroendeskapande sätt.

Det krävs olika kompetenser för att förstå hur dessa två uppdrag ska hanteras. Framförallt krävs det professionell kompetens kring hanteringen av affärsuppdraget. En stark och kunnig styrelse måste finnas för att kunna balansera vd, annars blir det lätt ensamstyre från vd:s sida. En stark styrelse bygger på att styrelsen har egen kompetens att bedöma huruvida verksamheten sköts optimalt, eller ej. Men en politisk styrelse baseras inte på eventuell fackkompetens, utan på att de enskilda ledamöterna är representanter för sina respektive partier. De politisk ledamöterna är höggradigt kompetenta att bedöma samhällsuppdraget, men inte affärsuppdraget. Därför bör styrningen av de två olika typerna av uppdrag separeras.

Styr de offentliga verksamheterna med tydliga nyckeltal

För den offentliga verksamheten är samhällsuppdraget överordnat, det viktigaste är att tex. höftledsoperationen verkligen utförs, och att detta utförs på ett sätt som är till största möjliga nytta för patienten. Uppdragsgivaren måste vara duktig på att formulera relevanta krav, och på att förstå hur dessa ska följas upp.

Affärsuppdraget är inte oviktigt, men underordnat. Organisatoriska och tekniska lösningar kan vara nog så intressanta, men det finns inget samhällsintresse i detaljerna. Uppföljningen av affärsuppdraget sker på sedvanligt företagsekonomiskt sätt.

En särställning har de ekonomiska ramarna för verksamheten. Till skillnad från vanliga privata bolag, så ligger det inte alltid i ägarnas intresse att verksamheten ökar i omfattning: En ökad omsättning leder till högre krav på intäkter – dvs ökat skatteuttag. Verksamhetens ekonomiska omfattning måste beslutas av uppdragsgivaren.

För att förtydliga ansvarsfördelningen, den mellan ansvaret för att definiera uppdraget, och att utföra det, bör styrningen av de offentliga bolagen förändras:

  • Ägarna/uppdragsgivarna (politikerna) måste i tydliga direktiv definiera vilka samhällsuppdrag som ska utföras, de ekonomiska ramarna för uppdraget, och på vilket sätt verksamheten ska följas upp. Detta kallas styrning medelst nyttobaserade nyckeltal.
  • Bolagsstyrelsen ska rekryteras med avséende på fackkompetens, inte utifrån politiska meriter. Styrelsens uppgift blir att som i “vanliga” bolag stötta och balansera vd.

När nyckeltalsstyrningen fungerar tillfredsställande – upphandla tjänsten.

All avreglering bör göras varsamt. Därför bör förändringarna göras stegvis, och varje steg utvärderas innan man går vidare.

Det är förvisso en fördel för den som vill styra en verksamhet att driva verksamheten i egen regi. Som ägare kan man omedelbart gå in och påverka – på gott och ont. Men verksamheten i sig mår inte bra om ägaren har intressen inom många olika områden. Hela samhällsutvecklingen visar att specialisering är bättre, än att alla försöker göra allt. (Vi har bättre levnadsstandard i dag, när vi är specialiserade inom olika gebit, än förr på självhushållets tid.) Dock – att gå från att göra själv, till att köpa av någon annan, är ett mycket stort steg.

Därför ska inte offentliga verksamheter omedelbart läggas ut på entreprenad och upphandlas. Först måste uppdragsgivaren lära sig definiera vad som är väsentligt i det uppdrag som ska upphandlas – nyckeltalen måste etableras och utvärderas. I takt med att nyckeltalen ställer nödvändiga och tillräckliga krav, kan därefter driften av verksamheten arrenderas ut. Ägandet av driftsorganisationen kan avvecklas.

Infrastrukturen är ett eget område

För att försäkra sig om att en entreprenör som inte uppfyller kraven, verkligen kan ersättas måste eventuell specialiserad infrastruktur (räls, sjukhus, avloppsnät etc.) under en lång övergångsperiod behållas under offentligt ägande. Ägandet av infrastrukturen måste förvaltas på ett konkurrensneutralt sätt.

Om och när väl en riktig och fungerande marknad skapats, kommer troligen alternativ till befintlig infrastuktur att växa fram. Då, men först då, faller skälen till fortsatt offentligt ägande av infrastrukturen.

Men uppdraget förblir i offentlig regi, finansierat med offentliga medel. Privatiserat blir det aldrig – bara upphandlat från kvalificerade privata aktörer.

EU som nationernas fackförening

...bland annat om internationella frågor, Texter med lång hållbarhet

Maktmonopol är inte bra, inte ens om det utövas av en upplyst despot. Världen behöver en balansering av USA:s makt. Ett starkt EU kan vara en positiv motvikt till USA. [Det ligger faktiskt även i linje med vad USA önskar: Under hela det förflutna halvseklet har USAs regeringar efterfrågat ett större engagemang från Europas sida – även militärt (slagord: “burden sharing”). ]

EU bör föra en utrikespolitik baserad på “export av liberal demokrati, och marknadsekonomi”. Detta är på sikt den bästa metoden för global fred och globalt välstånd. (Se gärna även min artikel om vad EU:s olika länder kan bidra med.)

Att Sverige ger upp handlingsutrymme när/om vi uppgår i det federala EU, kan liknas vid när en enskild person går in i en fackförening. Visserligen fri, men liten och ensam är inte stark.

Det önskvärda förhållandet mellan EU och USA kan liknas vid det önskvärda förhållandet mellan fack och arbetsgivare: Samförstånd för det mesta, men ibland olika uppfattning om vilken metod som är den bästa, och vems intresse som ska främjas.