Det som vi kallar för “de offentliga verksamheterna”, alla de av skatter finansierade verksamheterna har byggts upp under lång tid och med varierande ambitionsgrad. Som enskild medborgare är det svårt att se vad de olika verksamheterna syftar till, och om de siktar mot mål som känns relevanta.

• Varför ska staten äga Vattenfall, när syftet inte är att leverera billig el?
• Vad gör att det norska bolaget Voksenåsen A/S (ett konferenscentrum) ska ägas av svenska skattebetalare?
• Hur lång är en rimlig handläggningstid hos Centrala Studiestödsnämnden?

Inte heller för den mer intresserade politikern är det lätt att se om verksamheterna passar i den egna samhällsvisionen. Ska någon verksamhet få högre prioritet – mer anslag – därför att ambitionsnivån ska höjas? Eller är verksamheten bara dåligt styrd? Det motsatta gäller också, en del verksamheter är mindre angelägna för politiker ur ena lägret än för politiker ur det andra; jmfr (s) nedläggning av ESO – det statliga organ som granskade finanspolitiken.

Nyckeltal

Nu är detta inget olösligt problem, det finns etablerade metoder för att mäta detta. Den reltaivt enkla lösningen är att definiera vad man vill ha ut av en viss verksamhet – “Samhällsuppdraget”, och sedan mäta om man får ut det önskade. Man definierar “Nyckeltal”, och jämför utfallet med det. Även komplicerade verksamheter kan mätas med enkla nyckeltal: Inom vården definierade folkpartiet ett nyckeltal genom att uttrycka det som en vårdgaranti. Om inte patienten hade fått sin kvalificerade vård inom tre månader, så hade vården misslyckats. (Att mäta “kundnöjdhet” i en monopolsituation är inte relevant; efter avslutad behandling är nästan alla patienter nöjda, även om de som står vid sidan kan ha synpunkter på att det tog två år och inte tre månader.)

Förslaget

Jag föreslår att all offentlig verksamhet ska styras med nyckeltal, och att dessa nyckeltal ska baseras på den nytta en viss verksamhet förväntas leverera. Det ger också att olika politiska inriktningar kan uttrycka sina olika ambitioner på ett begripligt sätt.

_______________________________________________

Läs om ett förslag i praktiken – nyckeltal för SL
Följ motionen om Samhällsuppdrag

Valet till Landstinget handlar om två frågor: vård och kollektivtrafik.

Att folkpartiets linje ger bra resultat i vården vet du troligen redan. Vårdgarantin fungerar, och den fungerar därför att vi inte har skygglappar utan låter alla med rätt kompetens bidra, oavsett om de är små eller stora, privata eller drivs i landstingets regi.

Kollektivtrafiken – en sista politikerbastion

Idag är det inte resenärernas behov som styr utbudet, utan det är politikernas välvilja. Dagens metod är att all kollektivtrafik ska centralupphandlas av SL. Om man sen köper den av det privata företaget Swebus eller SL:s eget bussbolag har – som du säkert märkt – inte gjort någon skillnad.

__________________________________________________________________

Utan skygglappar kan vi också få kollektivtrafiken att fungera bättre:

1) Släpp in fler aktörer – konkurrens behövs!
Låt de som vill bedriva kollektivtrafik få göra det. Det finns idag många som vill, men inte släpps in; båtlinjer i City, snabbussar från förorterna, nya tvärförbindelser. Det måste få vara tillåtet att också vara liten aktör.

2) Inför “SL-peng”
Istället för att betala en årlig klumpsumma till bolagen så bör ersättningen baseras på hur många som verkligen åkte. När du som resenär kan “rösta med fötterna”, kommer bolagen att skärpa sig.

3) Stimulera samåkning till och från arbetet
Samåkning grannar emellan bör också kunna få del av kollektivtrafikstödet. Det är ju lika rimligt att din granne får en 50-öring per kilometer för att skjutsa dig, som att te.x Connex får det, tekniken finns redan och är billig.

Det är ju redan i dag så att privatbilar med tre eller fler i bilen får åka i vissa kollektivkörfält. Mitt förslag är en utveckling på det temat. Jag tycker samtidigt att det är viktigt att erkänna att även privatbilar fyller ett transportbehov, det är inte försvarbart att dra räls eller busslinjer överallt.

…blir det inte dyrt?
Nej. Det är samma summa, bara ett modernt sätt att fördela ersättningen. Du ska bestämma vem som får dina SL-pengar.

Rent praktiskt så tror jag att det kan vara svårt att överkonsumera lokalresor. Så upphetsande är det inte att åka buss omkring i grannskapet, men om det nu skulle bli så att 100% av resorna till och från arbetet sker kollektivt, så vore det ju det fantastiskt bra för miljön, trafiksäkerheten och ekonomin.

Ett kryss för Leiph Berggren (fp) är ett kryss både för en fungerande vårdpolitik och en bättre kollektivtrafik.

Trafikapparaten för resor till och från arbetet är underdimensionerad, både vad avser kollektivtrafik och vägar. Folkpartiet har bra förslag för att långsiktigt lösa dessa problem: ny pendeltågstunnel, nya spårssträckningar och nya vägar. Ett problem är dock att dessa lösningar inte kommer i drift förrän 8 – 12 år efter beslut. Hur gör vi för att innan dess öka kapaciteten? (Man kan reglera trafikköerna med trängselavgifter, men det ger inte en ökad kapacitet.)

Ökad transportkapacitet på befintliga vägar kan bara ske om fler åker i samma fordon = kollektivtrafik/samåkning.

Jag har på annan plats förordat att även småföretagare ska få utöva kollektivtrafik med ersättning från SL. Ett utökat utbud borde öka antalet sittplatser. Som ett komplement föreslår jag dessutom att vi politiskt och ekonomiskt ska stimulera till ökad samåkning.

Det är ju redan i dag så att privatbilar med tre eller fler i bilen får åka i vissa kollektivkörfält. Samåkning grannar/kollegor emellan bör också kunna få del av kollektivtrafikstödet. (Det är ju lika rimligt att en granne får en slant per kilometer för att skjutsa någon, som att t.ex. Connex får det, tekniken finns redan och är billig. ) Jag tycker samtidigt att det är viktigt att erkänna att även privatbilar fyller ett transportbehov, det är inte försvarbart att dra räls eller busslinjer överallt.

Jag föreslår alltså att privatbilister ska få ersättning från SL för att de upplåter plats i sin bil för SL-passagerare under rusningstid. Ersättningen bör utformas så att det är “den tredje SL-resenären” som ger vinst, och jag tror att det ger en ersättning på ca 50 öre per personkilometer (att jämföras med snittersättningen år 2000, som var ca 1:60 kr).

Rent tekniskt finns det redan idag fungerande system för att genomföra ett samåknings-subventions-system. (Bl.a. i Köpenhamn, fast där används det för att debitera trängselavgifter. Det är något slags GPS-system.) Nog om tekniken.

Blir det dyrare?

Jag talar om resor till och från arbetet, det bör alltså inte vara möjligt med någon överkonsumtion. Med en ersättning per personkilometer blir systemet kostnadsneutralt för SL, såvitt inte fler åker kollektivt än idag – men det vore troligen positivt.

Fler bilar?

Innebär en stimulans till samåkning att det blir fler bilar i trafiken? Tja – det är ju svårt att veta. Jag tror inte det blir fler bilar i city, för egen del skulle jag helt sluta köra själv och istället nog låta mig skjutsas till t-banan strax utanför tullarna. (Mitt eget resmönster till arbetet är att ca 40% av gångerna åker jag med SL och 60% bil). Men antingen får man väl låta SIKA utreda, eller så får man prova. Syftet är ju att öka kapaciteten i trafikapparaten.

Sociala konsekvenser?

Finns det några sociala nackdelar? Om det finns några sociala konsekvenser av samåkning alls, så tror jag bara att de är positiva.

Vem förlorar?

Jag tror att resor med många byten, eller långa restider, gärna byts mot samåkning. Det ger att förorternas matarbusslinjer troligen kan ses som “förlorare”. Men om “vi” kommer fortare till och från arbetet, så är den samhälleliga vinsten given. Men jag tror inte att samåkning konkurrerar ut andra former av kollektivtrafik. Det blir bara lite mer av “Du ska bestämma” även inom SL:s domäner.