16 maj så blev Centerpartiet fullvärdig medlem av Liberal International. (Folkpartiet är en av grundarna.)
Grattis och välkommen.
Kategoriarkiv: …bland annat om internationella frågor
Jordaniens drottning – web 2.0
Via Global Voices (på sidan 2 – förstås) hittar jag en artikel om att Jordaniens drottning Rania börjat vlogga. Via en filmsnutt på YouTube så uppmanar hon till debatt och dialog mellan arabvärlden och väst.
Hennes metod är att bemöta de stereotyper om araber som florerar:
From now until August the 12th, which is International Youth Day, I hope to be receiving from YouTubers some of the questions that they have and some of the common stereotypes that they hear about the Arab world and I will try to break them down one by one and address them. I will also be encouraging YouTubers to help me out and address some of these stereotypes so I will be relying on your skills and creativity so that we can all get this right
…Do all Arabs hate Americans? Can Arab women work?…
Alldeles utmärkt. När hon vederlägger att “araber hatar väst” så är det inte bara ett starkt stöd för oss som tror på internationellt utbyte, frihandel, debatt och dialog. Det är också en kraftig moteld mot de mörkermän som gärna vill skapa motsättningar mellan olika kulturer – må de sedan sitta skäggprydda i grottor i Afghanistan, eller paradera slätrakade under vitsippor i Landskrona, eller uppträda någon annan stans.
__________________
Andra bloggar om: yttrandefrihet, arabvärlden
Vietnam
Det har blivit lite glest med författandet under hösten.
Dels därför att hälsan tiger still, mycket av det som sker i politiken just nu är helt rätt. (Mer om det i en senare postning.)
Dels också för att det civila tar mycket tid och kraft – att starta och bygga ett helt nytt företag kräver en del energi.
Yrkeslivet förde mig nyss till Vietnam. För de som inte insåg vad som hände (och händer) i Kina, så har jag ett tips. Åk till Vietnam och upplev det en gång till. En förtryckande kommunistregim, som trots allt inser att kapitalismen är den bästa vägen till välfärd för folket. I Saigon så cyklar (nästan) ingen längre. Alla åker moped, eller har köpt en liten bil. Det är ett (1) tecken på att folket blivit rikare.
Ett annat tecken på fungerande kapitalism, är att strejker tillåts. När arbetarna inte längre vill sälja sin “tjänst” till det dikterade priset, så griper till slut facket till strejkapnet. Helt rätt – fackföreningsfriheten är viktig för att kapitalismen ska fungera som ett välståndsbringande instrument. I den engelskspråkiga Vietenam News så rapporterades det om 160 lönerelaterade strejker under 2006.
Det går inte att avgöra ett lands status på djupet, efter ett tvåveckorsbesök. Men det som syns på ytan, verkar vara lovande. Med ökat välstånd brukar också krav på demokrati komma, det gäller säkert också i Vietnam.
En ödets ironi måste det också vara, att USD – den amerikanska dollarn – är gångbar valuta i alla Hanois marknadsstånd och butiker.
Yttrandefrihet vs Våldsverkare: 0-1
Grattis våldsverkare. Ni vann denna rond:
Deutsche Oper i Berlin har beslutat att ta bort Mozarts opera Idomeneo från repertoaren. Orsaken anges till att
Berlins säkerhetsmyndighet bedömt att denna uppsättning med en slutscen som är en uppgörelse med de stora världsreligionerna inklusive Islam, kan innebära en okalkylerbar risk för operahuset.
SR Ekot beskriver slutscenen:
I slutscenen går Idomeneo ensam ut på scenen och ur ett blodigt bylte tar han fram de avhuggna huvudena av Neptunus, Kristus, Muhammeds och Buddhas avhuggna huvuden och ställer dem på stolar. Budskapet enligt recensenter då [mars 2003], är att världen vore en bättre plats utan religion, vars konflikter har miljontals offer på sitt konto.
Operaledningen fattar nog rätt beslut. Om polisen varnar, så tar man på sig ett stort ansvar om varningen ignoreras. [Även om Jan Guillou har en avvikande uppfattning.]
Men det är rent för dj-igt (kan utläsas: beklämmande) att inga ledande politiska företrädare har stått upp och försvarat yttrandefriheten mot fanatiska våldsverkare. EU:s toppledare borde se till att bjuda in sig till Deutche Oper, till en egen förevisning av Idomeneo!
Jag har sagt det förr: Militanta fundamentaliser finns bland alla schatteringar. Ingen anklagade svenska socialdemokrater för att ha någon närmare intressegemenskap med sjuttiotalets vänsterterrorister. Men socialdemokraterna var – tyvärr – tvungna att, och satte en ära i att “hålla rent på vänsterkanten”.
På samma sätt måste – tyvärr – de sansade muslimerna nu hålla rent på sin extremflygel.
Amos Oz har uttryckt detta väldigt bra:
Fanatismen [är] äldre än islam, äldre än kristendomen, äldre än judendomen, äldre än någon ideologi eller religion i världen. Fanatismen är tyvärr en ständigt närvarande beståndsdel i den mänskliga naturen, en ond gen, om man så vill.
– Människor som bränner moskéer och synagogor i Europa, som spränger abortkliniker i USA, skiljer sig inte från bin Ladin när det gäller vilket slags brott de begått, utan bara i brottens skala.
– Fanatism är ofta kopplad till en atmosfär av djup hopplöshet. När människor känner att det inte finns annat än nederlag, förödmjukelse och värdelöshet kan de ta sin tillflykt till olika former av desperat våld. Enda sättet att slå tillbaka hopplösheten är att skapa och sprida hopp, kanske inte bland fanatikerna men bland de sansade.
– För de sansade människorna existerar faktiskt. Jag menar att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalismen. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.
Just så, de sansade människorna behöver “eldunderstöd”. Köp Libanesiskt vin!
________
Pingat på Intressant
Andra bloggar om: yttrandefrihet, EU
Party-pooper
Jo, jag vet. Alla är lyckliga. Alliansen har vunnit, Leijonborg nämns som kandidat till utrikesministerposten och min kompis Cecilia leder personvalsröstningen i sin valkrets.
Men jag vill ändå tipsa om senaste Irak-översikten från Global Voices. Det ger lite perspektiv på siffran 62.
EU, Baskien, Nordirland och – Libanon
Att bygga fred i en krigisk miljö är svårt, men faktum är att EU har lyckats med just detta. Inte bara mellan Tyskland och Frankrike, utan även med lokala terroristorganisationer som motståndare.
EU, Spanien och Storbritannien har lyckats att knäcka både IRA och ETA. Det gick inte på en natt, men det gick. Grunden för detta har varit de klassiska liberala fundamenta att om människor får egenmakt och tro på att eget arbete kan skapa en bättre tillvaro, så rediceras/elimineras basen för militanta och våldsbenägna rörelser.
Nordirland är närmast ett skolexempel. EU har med massiva bidrag sett till att lyfta Irland från den agrara ekonomin, till en modern industrination. Det har lett till att både antalet sympatisörer och sponsorer till Provisoriska IRA har minskat. Man ser att våld bara förstör, även den egna plånboken påverkas av våldsamheter på andra sidan gränsen. Det regionalstöd som regnat över republiken Irland, har också nått Nordirland. (Se gärna Ireland’s National Development Plan (NDP))
På ett liknande sätt har också regionalstöd riktats mot Spanien, och det lokala stödet för de våldsbenägna separatisterna i ETA har eroderat bort i takt med att välståndet har stigit. Fortsätt läsa EU, Baskien, Nordirland och – Libanon
Mellanöstern – det bor människor där!
Det är öppet krig i mellanöstern igen. Iran och Syrien har fått sina allierade inom Hizbollah och Hamaz att provocera Israel till att ånyo försvara sig med massivt våld.
Som vanligt är det de arabiska folken som kläms mellan Israels effektiva militärapparat, och ett korrupt ledarskap i Palestina, Libanon, Syrien, Egypten, Iran, SaudiArabien och alla de andra staterna som glatt blandar sig i konflikten. Men att bo i Israel dessa dagar är ingen sinekur heller.
För den som vill bilda sig en uppfattning om hur de som bor mitt i denna konflikthärd har det, och hur de resonerar, så erbjuder bloggvärlden en möjlighet till insyn. Några av de bloggar som jag följer (på Sidan 2) erbjuder förstahandsinformation:
Global Voices Online har en egen avdelning för mellanöstern och nordafrika. Eftersom redaktörerna översätter från olika språk, så blir det en liten eftersläpning. Men det ger en djupare inblick än vad de svenska medierna ger.
Redaktören bakom Lebanese Political Journal har nyss flyttat till USA för studier, men råkade vara hemma i Beirut när oroligheterna startade. Där finns också en rik bloggroll med libanesiska bloggare.
Bloggen Greetings from the French Hill (finns just nu tillfälligt på Sidan 2) har nyligen ändrat fokus, och ger nu en bild minut för minut om vad som sker i Israel. Det skiljer sig ganska kraftigt från vad som rapporteras i svenska media.
Minns att dessa bloggar är skrivna av dem som är på plats. Precis som min blogg, så är de djupt subjektiva.
“Fair trade” i offentliga upphandlingar
Radioprogrammen Kaliber och Ekot uppmärksammar att den offentliga sektorn är sämre på att bevaka arbetsmiljöfrågor (och andra “etiska” synpunkter – ofta samlade under rubriken Fair Trade/Rättvis handel) än de privata företagen.
(Inom parentes: Det är inte så konstigt. De privata företagen har ett varumärke att försvara på en konkurrensutsatt marknad, alltså bryr de sig om hur varumärket uppfattas. Den offentliga sektorn lever i en monopolmarknad, och behöver alltså inte engagera sig i “varumärket”. Naomi Klein har fel. Men denna artikel ska inte handla om det.)
Jag skrev en motion till Landstinget i Stockholm i ämnet. Den kan läsas här *klick*.
Vänsterns lösningar på frågor av den här typen är ofta att kräva konformitet mot någon viss standard, eller ett godkännande från någon organisation. Jag tror inte på den metoden. Desutom fungerar den typen av krav mest som ett uteslutande handelshinder. Om syftet är att hjälpa de kinesiska arbetarna till en bättre arbetsmiljö, så är de inte behjälpta av att bli utestängda från marknaden.
Som professionell inköpare så vet jag vilken påverkansmöjlighet man har som kund, men också begränsningarna i denna möjlighet. Vill man nå resultat på bred front, så fungerar dialog, genomlysning och offentlighet mycket effektivt. Mycket effektivare än aldrig så välmenande reglementen.
Trollen spricker i solljuset!
Lysande om kommunismen
Lite oväntat så hamnade jag framför en TV i kväll. SVT visade i Dokument utifrån en lysande film om regimkritiska skämt i det forna Östeuropa.
Filmaren Ben Lewis berättar i dokumentären Hammaren och skämtet kommunismens historia genom skämten om systemets brister och om dess ledare. Programmet går i repris i SVT2 Lördag 15 apr 2006 kl 15.40.
Mer om programmet här.
Men den största behållningen var berättarens och de olika medverkandes osentimentala inställning till kommunismen. Bland annat så konstaterades, utan de sedvanliga krumbukterna, att Stalin hade varit ‘historiens mest effektiva diktator, möjligtvis med undantag för Mao, med 20-30 miljoner döda’.
Avslutningen var oväntad för att komma från SVT: Kommunismen är nu död, med undantag för Kuba, Nordkorea, Kina och franska universitet.
Tokvänstern – som en metod för att förstå det obegripliga
Jag skrev tidigare om att vi (som inte är socialister) kan försöka se på vänsterrörelsen här hemma, för att förstå den starka kraft som den offensiva islam-rörelsen har.
(Jag skriver inte islamismen, eftersom det är ett namn på de mer fanatiska delarna av den muslimska rörelsen. Och – medan jag ändå håller på med fotnoterna: Även om det finns terrorister och -sympatisörer bland vänsterrörelsen, fast de då kallar sig revolutionära, så menar jag inte att vänsteranhängare i gemen är våldsverkare. Jag tror inte heller att de flesta ortodoxa/stränga/fanatiska muslimer är våldsverkare, även om de förespråkar ett brutalt samhällsstyre. Precis som socialisterna f.ö. – man “knäcker ägg för att göra omelett”.)
Lika obegriplig som den offensiva islam-rörelsen ter sig för mig, lika obegriplig ter sig den svenska avgrundsvänstern.
Hur man, i allt ont som sker, kan se USA-kapitalism-liberalism-svensk borgerlighet som en given orsakskedja övergår mitt förstånd. Alla mäniskor som inte är sanna vänstermänniskor är förledda eller ondsnta.
I Sverige så är avgrundsvänstern en liten sekt, utan politisk betydelse. Men i arabvärlden och sydasien så är deras motsvarigheter i ledande positioner. Tokmullorna i Iran, Irak, Afghanistan och Pakistan har ett reellt inflytande över människornas vardag.
Jag menar att vår solidaritet med dessa människor kräver att vi försöker hjälpa dem ur det förtryck som de lever under. (Jag skissade på ett [1] förslag här. Men det behövs massor av aktiviteter.)
Men för att också kunna förstå i vilken agitationsvärld som de lever i, så rekommenderar jag att man följer hur några ledande ur den svenska tokvänstern argumenterar. Och kanske också övar sig i att aktivt argumentera mot de värsta stolligheterna. För det krävs ett enormt mått av tålamod och argumentationsstyrka för att kunna rubba den fanatiskt övertygade ens en millimeter. (Det vet – om inte annat – alla föräldrar till fjortonåriga döttrar…)
Argumentationsstyrka är inte övermakt eller högljuddhet. Det som gäller är att punktera det stolliga resonemanget på ett sätt som gör att motparten själv inser att den har fel. Det är då hjälpen till självhjälp gör nytta.
Det är därför som jag uppmanar fler att följa tex Ali Esbatis blogg, eller läsa Flammans ledarsida. Läs – bli inte förskräckta, utan fundera på hur man skulle kunna rädda andra från att hamna i dessas våld.
Muhammed-teckningarna
Det går ju inte att komma förbi diskussionen kring Muhammed-bilderna, om man vill kalla sig för samhällsdebattör. Men väldigt mycket är redan sagt, så idag så lånar jag också ord av andra kloka.
Hur det startade:
” Fredag den 16. September
Forfatteren Kåre Bluitgen har haft store problemer med at finde en tegner der turde illustrere en børnebog om profeten Muhammed. Dansk PENs bestyrelsesmedlem Morten Hesseldahl synes det er bekymrende hvis danske forfattere og tegnere af frygt for repressalier ikke tør binde an med lignende projekter.”
Resten är historia
Här kan man se bilderna
Kommentar från sidlinjen: Muhammed-bilder vanliga inom islam
En balanserad, tidig artikel från en religiös muslimsk tidskrift
“The Danish caricatures which showed Prophet Muhammad as a stereotypical fundamentalist would fuel the sense of persecution among young Muslims in the country, a Danish expert warned on Thursday, November 10.” “…a Danish Muslim and member the group Muslims In Dialogue, … criticized some elements within the Muslim minority.”Muslim extremists are making things hard for the majority of Muslims who fully accept secularism and democracy.”
Magnus Norell, Mellanöstern- och terroristforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI spekulerar i vad som är den egentliga orsaken till kravallerna.
” Vad handlar det om då? – Helt andra saker. I Iran är det naturligtvis så att man inte vill diskutera kärnvapenfrågan. Och kärnvapenfrågan har ju plockats upp av säkerhetsrådet nu. Kan man avleda uppmärksamheten från den frågan så gör man naturligtvis det. Att det här dök upp var en gudagåva för Iran.
Och demonstrationerna i Syrien? -Samma sak med Syrien och Libanon. De struntar i teckningarna. Demonstrationerna är lika spontana som en film regisserad av Ang Lee. Det finns inte spontana demonstrationer i Syrien. Hade de varit spontana hade polisen skjutit ned demonstranterna. Det här händer med regeringens goda minne.”
Det finns ju visst fog för denna misstanke. Svenska Dagbladet berättar “Demonstranter skrek enligt AFP “Häng tecknarna!” under demonstrationen i Peshawar som var organiserad av provinsregeringen och anförd av regeringschefen Akram Durrani.
(För övrigt så följer Dick Erixon på ett alldeles utmärkt sätt vad som sägs och skrivs på många håll om denna konflikt.)
Jag tror att vi västerlänningar, för att förstå denna rörelse, måste finna jämförbara fenomen inom vår egen kultursfär. Och jag tror att “vår egen” vänsterrörelse kan fungera som lämpligt jämförelseobjekt. Den europeiska vänstern kan ganska lätt mobilisera mycket stora människoskaror till att tåga på gatorna. Till exempel första maj, någon anti-USA-kampanj, anti-globaliseringsrörelsen. Man kan tycka mycket om olika vänstermänniskor – till exempel att de fått allt om bakfoten – men de flesta är inga våldsverkare. Ändå slutar många initialt fredliga demonstrationer i bråk och upploppsliknande situationer: G7/G8-möten, Göteborgskravallerna, franska bönder som bränner McDonalds, med mera. Svenska socialdemokrater är nog inga stalinistiska hantlangare, och på samma sätt är inte danska muslimer kollektivt ansvariga för vad mullorna i Teheran gör.
Men på samma sätt som vi argumenterar mot socialister, vare sig de kallar sig socialdemokrater eller kommunister, så måste vi argumentera mot religiösa fundamentalister vad de än kallar sig.
Jag tycker att – allt sammantaget – vi just nu inte bör sitta i båten och hålla käft. Tvärtom – det vi ser är en kampanj organiserad av de mörkermän som fortsatt vill hålla sina folk i strama tyglar.
Bilderna i Danmark präglas av islamofobi, och några av dem borde aldrig ha publicerats. Detta av samma skäl som historien har lärt oss att “judeskämt” inte bör uppmuntras. I Europa så har muslimer som kollektiv på något sätt blivit lovligt villebråd, på samma sätt som judar var det ända fram till 1945.
Men det är dags att visa att man kan lära av historien. Det fria Europas länder (EU och ett antal ytterligare) bör initiera en massiv informations-/reklamkampanj i de länder där regimerna frammanat eller stött anti-yttrandefrihetskravallerna.
Alla i Sverige är inte socialdemokrater. På samma sätt är inte alla islamister i Syrien, Libanon, Sudan, Pakistan, Afghanistan och de andra länderna. Vi måste hjälpa de goda krafterna med god argumentation. Radio Free Europe och TV-sändningarna av Dallas hjälpte till att stjälpa kommunisterna i östeuropa. “Radio Free Islam” och Saturday night live vore väl värdiga efterföljare.
Uppdatering 16 februari: Oväntat stöd – läser Condie leiph.se?
Jag skrev: “Vi måste hjälpa de goda krafterna med god argumentation. Radio Free Europe och TV-sändningarna av Dallas hjälpte till att stjälpa kommunisterna i östeuropa. “Radio Free Islam” och Saturday night live (för att visa på praktiskt tillämpad yttrendefrihet) vore väl värdiga efterföljare.”
Condoleezza Rice svarar: Funds would be used for radio and TV programs in Iran. http://www.cnn.com/2006/POLITICS/02/15/iran.usa.reut/index.h
tml
“USAs utrikesminister, Condoleezza Rice, berättade idag [15 feb] att Bush administrationen kommer att begära ytterligare 75 miljoner dollar för att främja demokrati i Iran. En stor del av pengarna kommer att satsas på dygnet runt sändningar av radio och tv till befolkningen i Iran.” http://friairanvanner.blogspot.com/2006/02/goda-nyheter.html
ISO 9000 och “Fair Trade”
Frihandel är bra för alla. En fungerande frihandel enligt WTO:s regler är det mest effektiva sättet för att sprida välstånd över hela jorden. Jag tror inte att det längre behöver motiveras, till och med LO skriver på sin webbplats “Globaliseringen rymmer enorma möjligheter för alla oss som tror på internationell solidaritet. [Vi är] övertygade om att frihandel utifrån rättvisa och gemensamma regler kan vara ett kraftfullt verktyg för både tillväxt och välstånd.”
Men all handel sker inte på ett fritt och hedervärt sätt. Inte heller det behöver dras i långbänk. Det är väl känt att många varor på våra butikshyllor har leverantörskedjor som “en bit bort” lämnar mycket att önska.
Men det är också väl känt att usla arbetsförhållanden för tillverkarnas personal inte är något säljande argument. Det är därför som flera ledande varumärken (IKEA, Ericsson, Volvo, H&M, Skanska m.fl) har infört uppförandekoder, där de på olika sätt ålägger sig att se till att åtminstone FN:s grundläggande krav på mänskliga rättigheter relaterat till arbete (ILO:s kärnkonvention) efterlevs. (Exempel H&M)
Konsumentmakten är stor, många minns nog fortfarande hur förvånande snabbt klorblekta kaffefilter försvann på 80-talet.
Som politiker så är man i vissa avséende storkonsument. Den offentliga sektorn är en mycket stor köpare av varor och tjänster. Dessa köp kan styras till att inte bara gagna den egna kärnverksamheten, utan kan också användas för att premiera olika önskvärda betéenden på marknaden. Redbarhet och miljöhänsyn är väl etablerade kriterier som idag upplevs som självlara vid offentliga upphandlingar.
Lika rimligt är det att offentliga medel inte ska hamna hos skurkaktiga företag, som inte ens uppfyller de grundläggande kraven på mänskliga rättigheter.
De företag som aktivt arbetar med sina uppförandekoder besöker sina underleverantörer och kontrollerar efterlevnaden av kärnkonventionerna. De tar sitt ansvar som köpare och gör inspektioner hos sina leverantörer. De kan också överlåta rätten till revision till en utomstående inspektör.
Att generellt ställa krav på sociala uppförandekoder låter sig dock inte göras. Dels så finns det inget erkänt system för att opartiskt kontrollera effekterna, dels så kan generella sociala krav fungera som utestängande handelshinder gentemot de länder som bäst behöver komma med i världshandeln. Verktygen måste vara mer finstämda för att ge avsedd verkan.
Men det finns redan idag verktyg som kan användas utan att det bästa blir det godas fiende. Ordet är transparens – enligt tesen att “Om trollen ställs i ljuset så spricker de”.
Det är här den moderna industrin kommer in. Så gott som samtliga industriella varuproducerande företag är certifierade enligt ISO9000. ISO9000 är ett kvalitetssystem som ska säkra att det som levereras motsvarar kundens förväntningar.
I den senaste revisionen ISO9000:2000 så handlar kapitel 6 om de resurser som företaget har till sitt förfogande, och att dessa är tillräckliga för att upfylla kundens förväntningar. I begreppet resurser inkluderas personal, infrastruktur och det svåröversatta “work environment”. I begreppet “work environment” läses inte bara den fysiska arbetsmiljön in, utan även att den psykosociala omgivningen medger att produkten tillverkas med rätt egenskaper.
Det går inte att direkt översätta det kravet, med att ILO:s kärnkonvention ska vara uppfylld. Men det är mer än rimligt att ställa frågan till de som inte uppfyller ILO:s krav om hur de anser att de klarar ISO9001:2000 §6.4.
Nu är det nog så att nästan alla som direkt levererar till den offentliga sektorn idag, med glans själva klarar detta krav. Det är här som paragraf 7.4 träder in. Det certifierade företaget måste också försäkra sig om att dess underleverantörer klarar att leverera ingående material med samma krav på kvalitet och egenskaper som det som slutkunden ställer på företaget.
Det vanligaste sättet för ett företag att försäkra sig om underleverantörens förmåga att kontinuerligt leverera rätt kvalitet, är att kontrollera dennes kvalitetssystem. Dvs, först kollar man förstås produkten. Men den kontinuerliga leveransförmågan brukar bedömas utifrån organisationen och kvalitetssystemet.
Det enklaste för alla parter är om underleverantören också är certifierad enligt ISO9000, eller har ett kvalitetsystem som motsvarar detta. Dessutom ska det certifierade företaget kontinuerligt hålla sig uppdaterat om hur underleverantören klarar sina åtaganden.
Detär här som den offentliga upphandlingsorganisationen kan bidra till rättvis handel. Genom att man så gott som alltid kräver fungerande kvalitetssystem hos sina leverantörer, och detta för varor oftast realiseras genom ISO9000, så ges en möjlighet till transparens. Kunden kan göra en kvalitetsrevision hos sin leverantör, och då revidera hur leverantören har säkrat resurshanteringen i sina leverantörsled.
Och ISO9000 ger en möjlighet till att fortsätta ner i leverantörskedjan.
Kunden kan också begära, men inte kräva, att få hjälp av företaget med att göra motsvarande revision hos dennes underleverantörer. Eftersom det är den betalande kunden som begär detta, lär de flesta företag acceptera en sådan önskan. På detta sätt så kan man arbeta sig ner till leverantörens leverantör, och till dennes leverantör, och så vidare. Slutligen så kan kunden ta hjälp av fristående inspektörer för att göra denna kvalitetsrevision.
För att inspektörernas rapport ska bli offentlig handling, så måste detta klargöras vid begäran om revision. Denna begäran är en offentlig handling, så också ett eventuellt nekande svar. Detta ger att de företag som inte håller acceptabel “social” nivå, eller inte tillåter kontroll av densamma, kommer fram i ljuset.
Trollen spricker i solljuset. Vi liberaler hyllar debatten och offentligheten som verktyg för att förbättra världen. När namnen på de företag som inte klarar en genomlysning, eller inte vågar en genomlysning, blir offentliga, så startar debatten. Historien har visat att debatt är ett effektivt sätt att få till stånd förändringar.